Höstanemon...

Höstanemon i morgonljus. Kanske i en lite mer dramatisk skepnad än vad man vanligen ser dessa rosa romantiska blommor, tolkat av mig, fotograf och konstnär Wictoria Boije. 

Pia - labbevalp...

Här sitter den lilla sötnosen. Så lugn och fin och mjuk och len hela hon, även munnen.... 

Men oj så vassa tänder hon har! Små pirayatänder som gärna gnager och biter överallt. De vuxna hundarna försöker säga ifrån ibland men oftast så ignorerar den tuffa lilla Pia deras varningar. Här på bilden står Gina, 14-åringen, och kollar så att allt går rätt till. Ella försöker fostra den lilla. (Det ser kanske värre ut än det är) 

Och så leker de igen. Som matte får man se till att lekarna inte blir för intensiva när de andra hundarna är så pass mycket större och tyngre. Samtidigt så måste de få leka för att flockens hierarki ska få fortsätta att vara så bra som den är.  

Jag såg björnar längs vägen!

Här står flera björnar och lurar längs vägen! (Upptäckte dem på ett ställe längs vägen när vi åkte och hämtade valpen Pia.) Jag var bara tvungen att stanna och fota dem. Det fanns fler också, en hel stor flock med björnar utspridda på tomten och längs uppfarten. De hade även spritt sig in i samhället och stod och lutade sig mot bensinpumparna på en mack! Vet inte om det lockade fler kunder eller skrämde bort dem...?

Jag skulle i alla fall inte vilja ha en av de här björnarna hemma hos mig, men det skulle vara roligt att sätta ut en i skogen efter en stig...eller någonstans längs elljusspåret inne i skogen och så sitter man gömd där med teleobjektivet och väntar på att det ska dyka upp någon, människa alltså, så roligt att fota reaktionen!! :) Sedan skulle man kunna ha en fotoutställning med alla roliga ansiktsuttryck!! Vilken grej alltså! hihihi... 

En ny familjemedlem!

Det här är Pia, vår nya familjemedlem! :) Pia är en jättesöt och jättebusig svart labradorvalp som flyttade hem till oss igår. Mitt hjärta känns alldeles varmt och ögonen blir faktiskt lite våta av rena glädjetårar när jag ser henne. Det känns helt rätt, det här låg i tiden och hon är så otroligt välkommen hos oss!

Visst är hon otroligt söt och fin??!

Vi åkte hela den spännande vägen till Idre för att hämta hem henne. Hon kommer från en kull på tio valpar från Astelokens kennel och hon var den busigaste tikvalpen. Så härlig, ååhhh så underbar! :)  

"Matte matte titta!! Jag kan springa fortare än din skärpa på kameran klarar av!!

Hihihi du kan inte fånga mig!" 

För dem som kanske undrar kan jag berätta att jag funderat igenom det här med att skaffa en valp väldigt länge. Här på bilden ser vi den äldsta labben Gina, hon är 14 (!) år (och pigg)... Maja är snart 10 och Ella snart 7 år så det var dags att låta en liten bäbis flytta in. Vill inte att Ella helt plötsligt ska bli ensam och så är det bra att hon svetsas ihop med den nya bäbisen innan hon blir äldre.

Jag tycker att det är fantastiskt, här på bilden: Gina 14 år och Pia 8 veckor!!! :) 

Det börjar bli dags...

Det börjar bli dags att tömma vattenlekarna i trädgården. Stänga bäcken och ta in pumpar och filter. Inga vattenfall som kommer att höras nu framöver, det blir tyst i trädgården, bara lövens prassel i vinden och fåglarnas tjatter hörs. Det känns faktiskt skönt med en återhämtning från trädgården, låta den få gå in i hösten och möta vintern, säga adjö till den här sommaren och samla krafter inför nästa år.

Några tulpanlökar ska grävas ner också. 

Riksdagsmannagården i Fanbyn

Solen silar in genom löven en höstmorgon och låter sina ljusglimtar leka med huset och snickarglädjen. Jag älskar det här huset! :) De kunde bygga hus förr i tiden vill jag lova! Just det här huset har riksdagsman Per Olof Eriksson låtit bygga på 1880-talet. Det är tålamodsprövande att måla snickarglädjen men väl värt besväret. 

Invändigt ståtar 7 kakelugnar och 2 vedspisar (ja de är i bruk), 5 takmålningar varav två i original de övriga restaurerade av Per Halvarsson, 2 originaltapeter i övre och nedre salen, i ett annat rum en tapet som är handtryckt efter originalet och panelerna målade efter originalet av Per Halvarsson. Resten av huset är restaurerat till originalutförande.

Fast jovisst, vi har el och kylskåp/frys och elspis och toa/dusch/bad och rinnande vatten också. Det bästa från båda världarna, gammalt och nytt. Och fönstren får vara kvar i original, naturligtvis, ser så många som byter fönster och dödar en del av husets själ. Jag förstår ärligt talat inte varför de håller på så, speciellt när fönstren är hur fina som helst.  

Vindlande vägar...

Har varit på "hemligt uppdrag" till fjällvärlden. Jag hade tittat på kartan på Eniro.se och tittat i en gammal vägatlas och skrivit ner orter att hålla koll på så att vi skulle hitta rätt vägar. Mannen hade en GPS som han fått av en bekant, men den har den egenheten att den slutar att fungera när den blir varm...och det kan ju bli riktigt spännande!

"Hallå universum, det är så vackert här där vi är, så underbart och härligt, men vart är vi?? Hallå satelliten, ser du oss eller finns vi inte längre?! (det är ju en satellit uppe i himlen nånstans som skickar signaler till GPS-grunkan ) Earth calling, earth calling!"

Jag är inte så förtjust i sådana där moderna grunkor så jag hade kartan och med gemensamma krafter så hittade vi till sist rätt väg. Vi körde och kom längre och längre in i fjällvärlden. Så otroligt vackert! Vi stannade och vandrade runt i markerna. Mina labradorer var så glada över den annorlunda terrängen. Sedan fortsatte vi vår färd. Allt stämde med kartan, orterna som vi skulle passera enligt kartan passerade vi och allt var frid och fröjd. Och efter många timmar kom vi fram till den större orten vi skulle till men... Vad hade hänt??? Jo vi kom från fel håll, alltså från HELT fel håll! Trots att allt stämt enligt kartor! Ingen av oss förstår hur det var möjligt.

Men det var ju fullmåne också...

Bilden visar vemdalsskalet som vi passerade i början av vår märkliga resa.

Det "hemliga uppdraget" berättar jag mer om framöver. :) 

Den gyllene värmen...

Hösten kan faktiskt vara helt underbar! De mustiga jordnära färgerna och björkarnas löv som ser ut som gyllene guldpengar. Hösten är kall men känns ofta varm ändå, speciellt när solen leker med alla gyllene toner.

Vill tacka för alla Era värmande och fina kommentarer jag fick i förra inlägget. De har slagit rot i mitt hjärta när jag som mest behövde det. Och nej, jag tänker inte "växa upp" och lämna konsten och fotograferandet bakom mig, absolut inte nu när jag börjar komma igång igen...  

Pessimistkonsulten...

Pessimistkonsulten slog till igen!

(jobbig läsning men ibland behöver man skriva av sig.)

När jag gjorde det stora misstaget och lät förstå mina "storartade" planer att satsa på mig själv och mitt fotograferande, och att efter 25 år ha måst avstå från den jag är fär att jag måste förstå att samhället och alla andra inte vill ha konstnärliga typer..och att man måste göra som alla andra, men att alla andra är så mycket bättre än mig att jag inte ens kan jämföra mig med dem...som litet barn, som tonåring och som vuxen, så lät pessimistkonsulten mig förstå att jag, än en gång (som när jag var liten och som tonåring och vuxen) måste slå mina griller ur huvudet och växa upp.

Javisst (som om jag vågat hoppas på annat..) så slog pessimiskonsulten till med full kraft, igen, som alltid när jag som mest behövt stöd och vägledning, eller kanske bara ren medmänsklig värme. (men det är kallt iskallt)

Det är svårt, ibland, oftast, att vara enda barnet. Vad man än gör är fel för föräldrarna och att ständigt låtas förstå att alla andra är så mycket bättre än en själv tär på krafterna, speciellt när man står inför stora förändringar. Extra jobbigt blev det när "konsulten" meddelade att huset/gården är värd mycket mindre nu efter allt (trädgården, målning, gjort kök och badrum mm mm) som jag och min man gjort, än när vi köpte den.......

(undra varför jag valt att aldrig skaffa egna barn...)

(Bilden gjord i kameran, naturligt ljus) 

Växthusets själ...

Ofta brukar jag försöka att få mina fotografier att utstråla någon slags känsla. Inte bara ta ett kort rakt av, utan försöka ge bilden flera liv, både som avbildande foto och som konstfoto samtidigt. Det kan vara en riktig utmaning, att fånga det där extra. Växthusets själ kommer fram i det här fotot, tycker jag, känslan av växthus, värme, fukt och ljus och form och färg och linjer och komposition.

Höll på att fota inne i växthuset när jag insåg att motivet faktiskt fanns utanför! :)

Annars så håller jag på med lite svåra och tråkiga saker som att räkna, budgetar, kalkyler, likviditetbalansresultat och annat wrisswrisswürda!! Det är ett språk som jag inte har fått lära mig och jag fattar ärligt talat nada!! Går bara runt runt i huvudet på mig och känns som om det bästa vore att jag la av innan jag ens börjat.

Det bästa är nog ifall var och en gör det den är bra på och jag ska definitivt hålla mig borta från allt vad siffror heter, tror faktiskt att jag har någon slags sifferdyslexi...

(bilden gjord i kameran, naturligt ljus) 

Rodnande rönn...

Rönnen rodnar mot den blå himlen. Jag älskar höstens granna färger. Det blir allt kallare men färgerna glöder och sprider en varm känsla. Det gäller att ta tillvara varje vacker dag nu när löven tar farväl med en hisnande final.

Var ute och körde längs dåliga skogsbilvägar igår. Satt och spanade efter just dessa färger och så small det till rejält! Brak, duns, kabong! Ett av alla dessa hål i vägen visade sig vara mycket djupare än alla de andra...och plötsligt började bilen vråla som värsta jetplanet! Det var avgasröret som gick av. Och in i bilen vällde avgaser så jag måste köra med rutan nere hela vägen hem. Så nu är jag utan bil ett tag tills jag får det här fixat. Har haft samma bil hela mitt liv, bilen är 21 år gammal nu och tiden börjar att ta ut sin rätt.  

Mustiga färger...

Rödbladigt klippstånds är en verkligt praktfull perenn som möter hösten med sina mustiga färger. De orangegula blommorna, vinröda stjälkarna och mörka bladen får den gråaste höstdag att lysa. Sommartid utgör de mörka bladen en fin kontrast i trädgården. Extra vackert blir det ifall de står intill någon silverfärgad eller lime-ljusgrön växt, eller varför inte en blåbladig funkia. 

Ella, Snutt, Piffin, Snutte-Putt, Bäbis...

Kärt barn har många namn är ett talesätt som stämmer väl in på min labrador Ella. Att hon ibland blir kallad bäbis beror helt enkelt på att hon är den yngsta av mina labbar.

Jag höll på med en fotografering när hon kom och satte sig framför kameran och riktigt visade att hon också ville vara med. Ibland gör hon faktiskt så, visar att hon vill vara med framför kameran. Där skiljer hon sig verkligen från matte som absolut inte vill vara med på bild. Kanske vet hon att hon är fin, Ella, eller så vill hon vara medelpunkten, mattes lilla bäbis helt enkelt... :)  

Att se former...

Motivet är ofta underordnat i bilden. Vad den egentligen föreställer är inte så viktigt utan det är en slags känsla, ett intryck, som den förmedlar. Så var det i det här fallet. Morgonsolen lekte så fint i asparnas gyllene löv, uthusets gamla rödmålade timmerväggar och tegeltaket sett genom sovrumsfönstrets handblåsta gamla glas, spetsgardinens genombrutna mönster och spröjsens svarta inramning. Det var det som jag först såg, det var då jag hämtande kameran den där morgonen.

Men plötsligt insåg jag att det som egentligen lockat mig var formen, mönstret, det abstrakta. Det var det som var bilden, vad den egentligen föreställde var inte viktigt.

Färger och former i samspel, en abstraktion helt enkelt.

(Abstraktion är att tänka bort vissa egenskaper hos ett föremål eller en företeelse och därigenom lyfta fram andra.)  

Gamla dörrar...

Jag tycker att gamla dörrar kan vara riktigt fascinerande. Den här gamla dörren fotade jag i helgen. Utsmyckningarna runt dörren är så vackra. Det är ett litet hus men man har ändå gjort såna här vackra detaljer.

Gamla dörrar som varit stängda länge kan vara mycket svåra att öppna. Det tar sin tid att komma igenom dem speciellt när man varit tvungen att själv stänga dem och lämna dem stängda i över 20 år. Dörren har liksom blivit ett med väggen och det är svårt att komma igenom väggar. Men med lite fantasi, envishet, inbillning och kanske ett uns av verklighetsflykt (och talang?) kan det kanske vara fullt möjligt. Att försöka göra om verkligheten till vad man egentligen vill att den ska vara, forma sitt eget liv, ge sig själv en chans...eller två(?) är något man borde tillåta sig att göra, för man lever ju bara en gång, kanske..  

Gina fyller 14 år!!!

Min älskade Gina fyller 14 år idag! Gina är min äldsta svarta labrador och följer mig som en skugga. Det är någonting speciellt med Gina, går inte att förklara med ord. Hon kom till mig när hon var 4 månader och vi fick en speciell kontakt. Fina Gina, tiden springer iväg och hon åldras på ett fantastiskt sätt. Ofta busar hon med de två yngre labradorerna, springer runt och skuttar för valpen i henne finns fortfarande kvar. 

Jag väntar bara på att hon ska börja prata med mig för hon är så intelligent, läser tankar och vet precis vad matte tänker.

Älskade Gina, grattis på födelsedagen! :)  

j

j

Dunken...

Dunken heter den här bilden/fotografiet/tavlan. En vit plastdunk på ett bord framför ett fönster i ett gammalt hus...

Hur länge den har stått där vet jag inte, 12 år? eller 2 år eller 15, 7 år eller 14,3 månader?

Ett otroligt vackert hus, en jämtländsk mangårdsbyggnad som förlorat sig in i tidens gnagande tand. Tiden har kommit huset till mötes obarmhärtigt och jag funderar över vad som kommer att hända med det härliga huset, med allt i original, där tiden stått stilla. Känner mig vemodig när jag ser det förfalla, men samtidigt ter sig det bättre, att huset får gå tiden till mötes, ifall alternativet är att det säljs och moderniseras.

Fotot ingår i utställningen Husligheter.

(Jag älskar gamla hus och deras själ) 

Kliar i kamerafingrarna!

Idag kliar det i mina kamerafingrar! Hoppas på soligt väder för jag har planerat en fotografering som kräver det där speciella ljuset. Kommer antagligen ta hela dagen i anspråk eftersom jag använder mig av ljusets olika växlingar under dagen. Det får helst inte blåsa heller och det får absolut inte regna...!

Skulle behövt någon som kunnat ställa upp som modell, en människa i bilden alltså, men nu har jag inte det så jag får försöka klara mig utan. 

Hmm...vi får se vad det blir av det hela. Men nu är jag ivrig att sätta igång, det är saker som ska bäras, flyttas och arrangeras!!

(Bilden gjord i kameran, naturligt ljus) 

Nu är det slut...tydligen!

Igår upptäckte jag att min designade och inplastade affisch som jag satt upp på anslagstavlan här i Byn, Fanbyn i Jämtland, har blivit borttagen... Det var en affisch om trädgården, The Secret Garden, som skulle göra det lättare för besökare att hitta hit.

Jag har inte skrivit något sista datum på den, så den var fortfarande aktuell! (Och jag hade tänkt ta ned den själv, när den inte var aktuell längre för att kunna använda den nästa år, det är ju inte gratis precis att skriva ut affischer!) Kanske har det hänt alldeles nyligen, att den blivit borttagen, vad vet jag. Kanske någon tyckte att trädgårdar inte har några besökare på sensommaren/hösten. Kanske har de rätt, och jag har fel, jag och de senaste 5 besökarna som letade sig hit för två dagar sedan och frågade varför jag inte hade skyltat bättre!!!??

Jaha....DÅ visste jag ju inte att affischen var borta...

Men, kanske ska man inte visa trädgårdar i Jämtland i början på september.....

Kan för övrigt berätta att nu gapar anslagstavlan tom.

(Det här fotot tog jag idag.) 

Ett enkelt...

Ett enkelt motiv, ett glas på en trädgårdsstol, vare sig mer eller mindre. Och ljuset, det där underbara ljuset som letar sig in mellan löven och samspelet mellan färgerna naturligtvis.

Jag har funderat lite grand på att hålla fotokurser...men vet inte riktigt om jag vågar?

(bilden gjord i kameran, naturligt ljus)

Söndagsfika...

En stilla söndagsfika ute i min trädgård är mycket välbehövligt efter en hel lördag med intensivt fotograferande. Att sitta stilla och njuta av tillvaron en stund, att bara låta sig få finnas, här och nu.

Sitta stilla ja... de som känner mig vet nog att jag inte är stilla så värst länge! :) Alltid något som måste göras eller fotograferas eller åtgärdas. Men, ärligt talat, tycker jag faktiskt att det är ganska tråkigt att bara sitta stilla...

Ha en fin söndag allihopa! 

Vad jag håller på med...

Jag har hållit på att fotografera inne i växthuset hela eftermiddagen. Har arrangerat några stilleben lite snabbt och ålat runt på golvet med kameran i högsta hugg. Såg bra ut i kameran men när jag föste över bilderna till datorn så insåg jag att det där mysiga solljuset inte var det ultimata för bilderna. Måste göra om en del i morgon. Men det kanske blir underbart soligt då också.

Längtan...

Längtan är namnet som jag har gett den här bilden. När man ska namnge sina bilder så är det inte alltid självklart vad de ska heta, men jag tyckte att stämningen i den här bilden utrålande någon slags längtan.

Fotografi och måleri som smälter samman, men det är ett fotografi.

Fotot hänger på utställningen Husligheter. 

(Bilden gjord i kameran, naturligt ljus)

Alpmartorn...

Alpmartorn är en lite annorlunda växt som jag verkligen gillar. En vacker tistel som är helt underbar både att se på och att fotografera.

Den här bilden hänger på min utställning El Jardin Secreto. 

Kan berätta att jag lyckats med att få Alruna, Mandragora, att växa väl undangömda i mitt växthus, frågan är bara hur jag ska övervintra dem?

Utanför...

Utanför är titeln på den här bilden, fotot, som jag har på utställningen Husligheter. Den här bilden är nog den, vad jag fått höra, som de flesta fastnade för.

Utanför, ja så kan man känna sig ibland, i det här fallet får betraktaren själv leka med ordet.

Och vad föreställer bilden (?) kanske någon undrar: två fönster och en termometer.

(bilden gjord i kameran, naturligt ljus)