Jag har alltid tyckt om grindar. Speciellt gamla svarta smidesgrindar. Det är något speciellt med dem, nästan någonting mystiskt. Tänk att gå på en stig i skogen, en mossig stig som leder djupare och djupare in i okända dunkel. Och så plötsligt dyker en stor gammal svart grind upp. Den står där på glänt, inbjudande, men samtidigt känns det lite; ja vad? nästan kusligt liksom. Men man kan inte motstå att gå igenom öppningen och på andra sidan är det ett så mjukt och lockande ljus. Man har kommit in i en förtrollad värld!
Jag köpte en smidesgrind som vi har satt upp. Den är inte alls som mina "fantasigrindar" men den passar bra ändå.
Här sitter mina tre vaktisar.
Den har många snirkliga detaljer
Ett gediget hantverk
På södra sidan trädgården finns en stor sten som riksdagsman lät hugga ut trappsteg i på 1800-talet. Det är nästan en trolsk stämning att sitta där.
Den magiska grinden
Välkommen åter!
