När man anlägger en trädgård är det bra ifall man har någon sorts vision. Att man för sitt inre öga, i fantasin, nästan redan ser trädgården hur den ser ut. Eller i alla fall
kan komma att se ut, ifall visionerna är kompatibla med verkligheten. Jag visste vad jag ville göra och var också medveten om att jag skulle kunna genomföra det (även om folk i allmänt trodde annorlunda). Men jag blev efterhand tvungen att inse att min vision inte kunde genomföras till min fulla belåtenhet, varken klimatmässigt eller ekonomiskt. För mitt inre öga såg jag mönster inspirerade av barocken och renässansen! Så vackra och så spännande att göra.
En liten del av min hemliga trädgård är inspirerad av just renässans och barock.
Men de växter jag helst ville ha växer inte i mitt län och utrymmet var för litet för att dra på riktigt stort och så var det ju också den ekonomiska aspekten. För visst kunde jag dra iväg in i hästhagen...men det skulle kosta skjortan. (Men vad roligt det hade varit!!!)
Det gäller att ta ut riktningen. Att se det man vill och sedan kompromissa. Så tråkigt att alltid behöva kompromissa. Men riktningen var klar: rakt mot söder! Där lägger jag en gång med skifferplattor från verandan på huset fram till dammen. Jag har aldrig gillat att mäta utan jag kör mest med ögonmåttet, själva känslan. Och ibland måste man "mäta" fel för att det ska bli rätt, kännas rätt, när det är klart! Det är faktiskt sant! Ju längre sträckor desto mer fel måste man göra för att det ska kännas rätt. Ett ord för det är att leka med perspektiven.
Efter att för hand spadat upp området som skulle förvandlas, (jag har grävt hela trädgården själv för hand, allt utom dammen) var det dags att rikta upp. Otålig som jag är höll jag på med det mesta samtidigt. Som man inte ska göra, har jag hört.. Som syns på bilden har jag redan lagt grus i en del gångar medan andra inte ens är påbörjade. Planterat en del växter innan landen var klara mm. Lyktan, den vita, är utbytt. Jag tyckte inte om den, tyckte mest att den liknade en glass, en mjukglass..
Jag hade sett låga klippta buxbomshäckar i min fantasi. Men det fick jag glömma eftersom de inte växer här. Dags för en irriterande kompromiss...det fick bli sten. Inte billigt! Dags för kompromisser igen. Göra om ritningen i huvudet. Jag har inte haft någon ritning, allt bara i huvudet. Egentligen ville jag ha gatsten lagt i formationer inne i gångarna, men det skulle bara sett fjantigt ut eftersom området inte var tillräckligt stort. Det fick bli grus i stället.
Så här blev resultatet. Längst in en fontän, en naken kvinna sittande med vattensprutande karpar runt sig. (Även fontänen fick bli en kompromiss, den jag ville ha..just det den kostade skjortan.) I cirkeln i mitten har jag lagt grus i olika färger i cirkelmönster. Blomlanden på var sida är identiska, spegelvända mot varandra. Landet framför är torrmarken med lavendel och landet mitt emot är dess motsats; våtmarken. Längst fram praktbetonika, vilken fick ersätta en häck av buxbom.. Allt gjort på en ganska liten yta och för mitt inre öga ser jag ett stort område,
då skulle det verkligen ha kunnat bli bra, när perspektivet hade kunnat gripa tag i en på rätt sätt!
För att göra en våtmark behöver man material. Här på bilden står jag och gräver i en myr! Tung, stinkande kletjord. Luktade riktig äcklig skit! Och såg ut som skit eller kletig torv.
Den här stinkande geggan hällde jag också i dammen!!! Helt otroligt! Men jag hade en idé bakom det naturligtvis. Jag har aldrig sett en skogstjärn som har alger i sig. Så då måste det vara något med myrar och tjärnar som gör att alger vantrivs och man vill inte ha alger i dammen. Men jag kunde inte hälla i för mycket för då skulle den ekologiska balansen inte passa mina koikarpar. En kompromiss igen alltså, inte för lite klet för då kommer algerna och inte för mycket klet för då trivs inte koikarparna.
Här håller jag på med min våtmark. Har grävt ner en balja som ska låtsas vara ett vattenhål, en källa, när den blir klar. Har riktat den så att den är vågrät. Sedan har jag fyllt kletjorden med vatten...rena gyttjan. Och vad hände?! Jo baljan började flyta upp! Naturligtvis! Och det hade jag ju inte räknat med. Av med kläderna och hoppa i baljan för att med min tyngd pressa ner den igen! Och dit med vattenslangen från brunnen för att vattnets tyngd sedan skulle hålla den nere. Iskallt brunnsvatten, bara ben, skitig lera, det
stinker skit! Och jag vägrade börja om från början med baljan. Kände mig som någon slags kryp när jag hoppade i baljan så att skitleran skvätte. En lortbagge!!
Lugnet återställt. Baljan ligger som den ska och är fylld med vatten.
Så här blev resultatet. En liten klockfontän med en stor vattendroppe av glas ovanpå. Mossa, myrgräs, missne och några orkidéer runt om.
Här står jag på balkongen och tar ett kort. Dammen är klar. Renässanslandet till vänster är påbörjat, gången med skifferplattor är påbörjad och bäcken, till höger, är också påbörjad. Och så målas huset delvis... Allt på samma gång och en massa annat också. Typiskt mig!
Så här blev resultatet. Kortet taget från balkongen.
Spegelklot. Spelet mellan ljus och mörker.
Lavendellandet.
Grusgång i renässanslandet. Jag kan inte låta bli att fantisera; tänk att någon gång ha obegränsat med material, bara att ta det jag behöver, ekonomiskt oberoende, klimatmässigt oberoende och få göra, anlägga, en hel park! En Slottspark!! Det vore något det, men drömma kan man ju...
