Intelligent

Får man rida mitt i ett elljusspår?
Precis i mitten där folk går och /försöker/ springa?
Ett elljusspår som delvis blivit uppgrävt av grävmaskin under sommaren och därför är kletigt och geggigt och där marken håller på att sätta sig?
Rida rakt där i mitten?

Varför rider de inte ens ute vid kanten utan helt nonchalant rakt i mitten???
Trampa sönder och göra stora djupa hålor där människor måste tvingas ta sig fram med risk att bryta upp tidigare rehabiliterade skador, typ knän som gått ur led?....
Jag har själv en häst och jag gör inte så.
Trodde att det var självklart att en ansvarstagande ryttare inte gör på det sättet.
Har jag helt fel?
Varför jag bryr mig?
Jo, jag anser att det medför en risk för folk som brukar spåret till det som elljusspåret är avsett för och jag tror faktiskt inte ens att servitutet för elljusspåret inkluderar en ryttarstig, mitt i spåret.
Under en riktigt tuff konvalescens med min egen islandshäst så valde jag ibland att leda honom, oskodd, några hundra meter efter elljusspåret där det var torrt och fast underlag, men även då alltid ute längs kanten!
Men nu, rids det med tunga järnskodda hästar MITT i spåret...varför?
Varför mitt i?
I leran?
Där folk försöker att ta sig fram?

www.naturvardsverket.se/Var-natur/Allemansratten/Det-har-galler/Ridning/
www.lrf.se/Upplevelser/Ridning-och-korning/Allemansratt-till-hast/
engelsktfullblod.ifokus.se/articles/4d71445fb9cb46223905a4d4-var-far-man-rida

Reportage och Öppen Trädgård!

Idag fredag är det ett reportage från min trädgård i ÖstersundsPosten. Det var jätteroligt att de kom hit på ett besök som resulterade i det här fina reportaget.
Nu på Söndag 20 Juli kl.12-18 är The Secret Garden med i Tidningen Lands Öppen Trädgård!
Välkomna hit!

Klicka på bilden så kan ni läsa reportaget och se lite film från trädgården på tidningens hemsida.

Ett decennium...

Ja så är det! Nu har jag bott på den här gården i 10 år. Helt otroligt vad tiden försvinner! Vi köpte gården 4 mars 2004, det är ett datum som jag aldrig glömmer. Vi hade väntat på beslut om vem som skulle få köpa i hela 7 månader! Mannen hade gett upp hoppet, inte jag. Jag vägrade ge upp. Glömmer aldrig känslan när säljaren till slut valde oss.
När jag fick nycklarna i min hand…
Det har hänt mycket under de här 10 åren. Bra saker och jobbiga saker. Som det är för alla, antar jag. Jag har gjort en trädgård, från ingenting och utan egentliga kunskaper, som blivit en besöksträdgård och varit med på TV i Trädgårdstoppen och reportage i magasin. Det har varit besökare i trädgården som berättat en del av husets historia, det har varit tv-folk, professorer och annat kändisfolk här på besök.
Roliga situationer har uppkommit då jag först inte känt igen dem.
Jag har haft otrolig tur på auktioner med att finna möbler till huset i stil som jag älskar och som passar huset. Vi har blivit erbjudna att låta göra biotopskydd av en del av vår skog och få pengar för värdet av träden samtidigt som de får stå kvar, underbart!
   Och det har hänt saker som man inte rår på.
Första kontakten med byfolket fick jag veta att det var en ”bygdens son” som velat köpt gården, att vi var ”fel” ägare! (Den här byn är känd för sin fina sammanhållning..)
Efter fem år lade företaget som mannen då jobbade på igen, han blev utan jobb /nu har han ju jobb igen/ Fyra månader efter mannen var det min ”tur” att bli arbetslös. Företaget jag jobbat på i 18 år flyttade all sin verksamhet till Stockholm. Min första dag som arbetslös fyllde jag 40 (ingen från min tidigare arbetsplats hörde av sig.)
En vecka senare blev min älskade islandshäst sjuk i fång och jag fick rådet att låta döda honom…/men kontaktade Strömsholm, och så behandlade jag honom själv och nu är han frisk/ Några dagar efter det sa en trädgårdsbesökare elakt (tror hon var från byn men hon presenterade sig inte) att hon hade en planta som jag kunde få, en ”tokgubbe”, för det passade en sån som mig…
Några veckor senare blev det känt att en bybo planerade vindkraftsindustri rakt framför byn!
Jag hittar tillbaka till konsten och börjar fotografera, går utbildningar
 och startar eget företag, Boije Photography.
Ja, det har hänt en del det här decenniet.

Solon

Solon frá Vik väljer att kika in på bloggen en aning idag. Han är en islandshäst och har fyllt 26 år och är en av familjemedlemmarna här på gården. En stor liten häst med mod som en riddarhingst och ett hjärta av guld. Jag har haft honom sedan han var åtta år.
Det här är en häst som fortfarande kan överraska med sitt temperament; snäll som ett plychdjur mesta tiden men han har sina andra sidor ibland också, men nu visar de sig sällan. Han klarar samma moment som polishästarna, bara matte är ryttaren.
En smart tuffing med stor integritet. Jag älskar honom!
Men vart har alla år tagit vägen?..

Solon frá Vik

Idag visar jag bilder på min älskade islandshäst, Solon frá Vik. Han är född 1988 på Island. Åkte båt till Sverige och sedan lastbil till en tidigare ägare som använde honom som turridningshäst uppe i Gäddede. När Solon var 8 år kom han hem till mig som foderhäst över vintern. Jag kände nästan genast att jag inte ville lämna tillbaka honom. När våren kom så köpte jag solon av turridningsmannen. Och tur var väl det för bättre häst kan man inte ha. Och jag tror även att Solon har trivts med mig som matte.

Han är otroligt snäll, men samtidigt en liten vakthäst. Han står högt i rang och trivs med sig själv. Innerst inne så är han fortfarande den där vildhästen från Island. Blir aldrig riktigt tam i hjärtat och det är jag glad för. Men snäll är han, utom de gånger vildhästen i honom kommer fram. Men det är sällan det händer. Solon är en så kallad naturtöltare. Det innebär att han har väldigt lätt för tölten, en mjuk snabb säker tölt. Han töltar till och med hellre än han travar! Och det är ju guld värt för en islandshäst.

Älskade Solon! :) 

Hästars mular är sällsamt mysiga. 

Solon

Solon, min högt älskade härliga islandshäst. Han är en häst med päls, mycket päls nu på vintern. Päls som är som det ska vara...på ett levande varmt djur! En levande päls, allt annat går bort, fetbort. Modet som finns i den s.k. inredningsvärlden, "skin and bones", är bara skit tycker jag! Mina djur lever med sina pälsar i behåll. Oavsett vad som anses modernt eller inte så kommer jag aldrig att ha päls vare sig på mina kläder eller i inredningen...och inga ben heller!

Älskade Solon! Här följer några bilder. 

Märkligt...

Det är märkligt. När man själv kämpar för en sak, som man vet inte är oöverkomlig, så är det alltid oftast någon, något, som hindrar de positiva energierna. Den positiva tanken, vilken gör det så svåra överkomligt, så att säga.

Nåväl...nu ska Solon få komma ut och bada litet. Ska hämta varmvatten i hinkar och bada honom, duscha. Det blir nog skönt. Det skulle jag tycka i alla fall. Om jag vore häst...så skulle jag faktiskt vilja ha mig själv som matte. Säkrast så. Så att det är någon som kämpar för en mot dem som vill se kött i disken på affären... Ett djur är ibland inte "bara ett djur".
För om alla tänker så...

Visst är det så att människor också är djur... "bara djur"...och behandlar vi människor på samma snabba sätt som djuren så fanns det nog snart inte många människor kvar!

Väntan

Jag sitter och väntar på att hovslagaren ska komma. Det är alltid svårt att ta i tu med att göra någonting annat när man har en tid att passa. Man hinner inte, helt enkelt. Det blir bara att man går och drar för att fördriva tiden. Jag är sådan att jag helst vill vara med när det är dags för hovslagare. Det är alltid det bästa och så får man veta om han har några kommentarer som man annars skulle missat. Det är inte alltid som jobb och tidpassning fungerar, men på något sätt försöker jag alltid att lösa det.

Solon är borstad och fin och svansen är nyborstad fluffig och glänser. Sedan går man in en sväng...och vad har då hänt? Jo då har han passat på att rulla sig i boxen och är alldeles full av spån! :-) Runt om, totalt! Det är nästan alltid så. Och då kommer hovslagaren, nästan alltid. Det gör ju naturligtvis ingenting, men lite retsamt är det allt.