31 oktober 2010

Tyger och gamla målningar

Jag är väldigt förtjust i tyger, glansen och ljusdagrarna i tygerna fascinerar mig. På gamla målningar från förr kan man se hur mästerligt de där tygerna och ljuset är avbildade. Jag älskar sådana målningar! Ljuset och lystern. Glansen och det där mörka lite mystiska. När saker och ting kommer fram ur mörkret och fångar ljuset.
När jag byter gardiner och draperier här i huset efter säsong så viker jag inte ihop dem och lägger undan dem någonstans. Jag hänger upp dem på en vägg i ett av rummen. Tygerna här på bilderna ska snart upp i fönster och dörrar. På så sätt har man glädje av dem året runt och, inte minst viktigt, man slipper stryka dem.
Man kan kanske ana att jag inspiretats av gamla målningar när jag gjorde de här fotografierna. De gamla mästarna vars teknik med penseln var fulländad. Tänk om man kunde måla på det sättet! Jag vågar inte försöka, det var så länge sedan jag målade, så nu målar jag med kameran i stället.
Samspelet mellan ljus och mörker. I den där boken, Svenska Gods och Gårdar, finns den här gården beskriven med foton. Spännande och roligt att se. Historien går vidare och det gäller att ta tillvara på det betydelsefulla och vackra i tillvaron. Att följa med tiden men samtidigt inse och förstå värdet av det som funnits i århundraden.

27 oktober 2010

Porträtt i skogen

Jag tog en tur till skogen för att försöka göra något av det svåraste fotografiskt som jag vet... samtidigt som jag kikade efter en lämplig julgran. Det var inte det lättaste. Jag såg inte träden för all skog och var mest koncentrerad på att se i bilder.
Jag tänkte mig försöka göra något porträtt av mina labradorer. Det man älskar mest och känner mest är alltid det svåraste att återge. Att få det att bli bra, på bild.
Tittut! Ella kikar fram på en stor hög stenbumling. "Stanna, Ella, inte hoppa!!!"
De tre labradordamerna strosar runt så att det frasar i lingonriset. Inte är de stilla en endaste sekund. Att ställa in skärpa, bländare, slutare och iso...och vips när man fått till det så är de borta..
Jag ville försöka att fånga deras personlighet i bilden.
Plötsligt dök Maja upp högst upp på krönet, i motljus, svart hund och motljus...
Hon står och flinar och väntar på att Ella ska dyka upp.
Där är de, alla tre, busiga som tusan. Ella ser helknasig ut! hihi
Gina, 12 år, kollar läget och tänker snart anfalla med ett bus hon med.
Som de låter! Visar tänder och spanar in i varandras ögon. Pratar med varandra, utmanar varandra
Här har de lugnat sig. Sitter snällt uppställda för att matte ska kunna fotografera. (de sitter som på nålar, ett litet pip från mig och de rusar iväg direkt!!) Det gäller att skynda sig med kameran. Ella ser så finurlig ut, undra vad hon lurar på?
Ella 4 år. Mattes lilla bäbis. Den här bilden tycker jag verkligen visar hennes personlighet.
Maja, 7 år. Maja med de stora svarta ögonen, som svarta skogstjärnar. Det här fotot speglar hennes personlighet. Alla tre är olika till sättet. Och det är det som är det svåra med att fotografera porträtt. Att fånga personligheten, det är den som gör hela bilden.

26 oktober 2010

Att få vara lite glad!

Ibland behöver man en liten uppmuntran. Vinterkylan smyger sig på, det har fallit snö och det är lömskt och isigt ute på bilvägarna. Mörkret har kommit tillsammans med sin bästa vän kylan. Och då, som en värmande solstråle, såg jag att jag fått en 4:e placering på Fototävlingen Oktoberbilden hos Slottsträdgårdsmästaren!
Vad glad jag blir! Precis vad jag behövde, en liten glädjande nyhet. Det är sådant man vill ha ibland, behöver.
(bilden är tagen med min gamla lilla kamera.)

24 oktober 2010

Inställningar -att lära sin kamera!

Att lära sin kamera att göra vad man vill. Eller kanske ska jag hellre säga att lära sig sin kamera och få den dit man vill! Det är jätteskoj!!! Som jag berättade i det förra inlägget så har jag nu äntligen en ny kamera. Jag dök direkt på det helmanuella läget, alltså där man kan ställa in allt som man vill och (förhoppningsvis) få till bilden som man vill ha den. Buss på, lära sig direkt och utmana både sina egna begränsningar och kamerans. Sån är jag, och vad tiden flyger när man fotograferar, det är såå roligt!
Här har jag fotat kakelugnen som speglar sig i fönsterrutan i salen. Ute lyser månen och man ser lärkträdet och verandaräcket. Både ute och inne samtidigt.

De gamla handblåsta fönsterglasen gör att bilden blir annorlunda. Böljande suggestiva linjer. Sakerna liksom flyter omkring.


När jag såg den här bilden så trodde jag först att det smygit sig in en bild som jag tagit mitt på dagen...men det är natt. Helt otroligt!!! Jag hade lekt med inställningarna lite väl mycket. Jag skrattade åt mig själv och blev faktiskt väldigt överraskad av att det kunde bli så ljust fast det var mitt i natten!

Så här ska det vara egentligen. Men det är fortfarande ljusare på bilden än vad månskenet egentligen var.

Jag har släpat runt kameran i skogen också. Och insett vikten av ett stativ. Ett måste helt enkelt när man fotar i dunkla skogar. Men det är bökigt att släpa runt på ett stativ. Sånt behövde jag ju aldrig tänka på med min lilla kompaktkamera...för den klarade i alla fall inte av några längre slutartider. Och det tar tid med stativ också! Hinner ofta inte rigga upp det där det ska vara och placera kameran innan ljuset är borta! Här hann jag precis ta en bild innan ljusglimten försvann. 


Det är många som undrade över vad för kamera det till slut blev. En Canon EOS 550 D blev det. Men nu har jag redan insett att fler objektiv inte skulle vara så dumt... det ena ger det andra.
Automatläget på kameran då?.. kanske någon undrar, men det har jag ännu inte testat. Kanske kommer jag dit också en dag, just nu håller jag bara på med de manuella inställningarna. Och måste faktiskt få säga att det var otroligt mycket enklare än vad jag hade inbillat mig.
Vill tacka alla som tittar in hit till min lilla hörna av världen och kommenterar och gillar mina bilder. Det sporrar mig så och det blir så mycket roligare att fortsätta att fotografera. Det är faktiskt tack vara er jag tog mod till mig att köpa min första digitala systemkamera. Tack för att ni finns! :)

17 oktober 2010

Salen -och en glad nyhet!!

Jag har varit och tagit några fotografier i huset mitt i natten! Utan blixt, bara med naturligt ljus, svagt ljus, för att försöka hitta stämningen i rummen. Det här är den nedre salen. Takmålning, tapeter, fönster i original från 1880. Och varför har jag då sprungit omkring mitt i natten vevandes med en kamera kan man fråga sig?? Jo, jag har blivit med ny kamera!!! Kan man tänka! Äntligen!!! Nu kan jag ställa in tiden och hålet och iso på kameran och bestämma hur jag vill att bilderna ska bli! Underbart!!!!
Resultatet blev bra, allt är skarpt (syns bättre när bilden är stor) trots att jag bara släppt in naturligt ljus i kameran. Rummet längst in är matrummet.
Här är kakelugnen i salen, tycker att den är så fin. Ska tända en eld i den till nästa fotosession. Nu var jag så ivrig att leka med den nya kameran att jag inte "hann" göra det. Jag älskar de här snirkliga gamla tapeterna. Man ser en bit in i biblioteket. Kan till och med läsa titlarna på böckerna där inne i bokhyllan (på originalfotot). Jag gillar att fotografera på det här sättet. Som de gjorde förr i tiden, bara använda naturligt ljus och optimera inställningarna efter det. Som en lådkamera fast med modern teknik. Jag gillar det! 

16 oktober 2010

Höstpromenad

Det är något speciellt med hösten. Skogen är som allra härligast då, luften klar och lagom kylig och färgerna är så klara. Vi har tagit en skogspromenad idag och njutit av en fin dag.
Vattnet låg där framför mig och jag bara måste ta ett kort. Jag är så förtjust i vatten och den här vattenytan var så spännande, tyckte jag i alla fall.

När jag suttit en stund och fotograferat den där vattenpölen så skulle vi plumsa ner i den och fortsätta längs stigen. Men eftersom jag suttit där så länge hade hundarna tolkat det som om det var något mystiskt med just den där vattenpölen. Matte hade ju suttit och tvekat att gå över så då måste det ju vara något lurt!
"Nej, det är inte nåt konstigt med vattenpölen", sa jag till Ella, "det är bara vanligt vatten, plumsa ner i den du."
Ella sträcker fram huvudet och nosar försiktigt. Normalt sett hade hon varit i och plaskat runt direkt, men nu var hon misstänksam.
"Men matte, varför satt du så länge och tvekade då??" sa hon. "Gå i först du matte... om du vågar!"


"Det är inget konstigt med vattenpölen, Ella, titta här nu står jag ju mitt i den och inget märkligt händer!!"
Nej, det var ju bara jag som var knäpp som satt så lääänge och fotade en vanlig vattenpöl i skogen. Inte konstigt att hundarna blev misstänksamma. 


Så smög de tre labradordamerna försiktigt längs kanten av vattenpölen. Jag kunde inte låta bli att skratta, för de brukar alltid bli som halvtokiga av glädje så fort de ser vatten. Labradorer är ju riktiga vattensorkar!


Här står Gina, den äldsta labben, och spanar.

Och där dyker Ella och Maja upp. Fart och fläkt och en massa bus! De är så härliga!

Ella sätter sig bredvid mig och ser mig i ögonen. "Matte, jag vill ha lunch!!"
Vi samlar ihop oss och vänder hemåt. Hungriga magar, nöjda kroppar och kylan ute kommer smygande och då känns det faktiskt skönt att åka hem. 

12 oktober 2010

Bubbel - Babbel

Jag låg vid dammkanten på eftermiddagen och fotograferade bubblor på vattenytan. Det ser så läckert ut. Lärkträdet invid dammen får med sina gyllene barr vattnet att se ut som flytande guld. Den blå himlen som speglar sig gör också sitt till. Häftiga bilder, höstliga bilder. Tagna med min lilla kompaktkamera... nu ska jag babbla lite..
Jag och mannen var in till stan i går. Skulle kolla på en ny kamera, en systemkamera. Jag ville ju hålla i den, bolla med den lite och känna hur den kändes i handen. Viktiga saker det där, har jag läst mig till, när man ska investera i en kamera. Dök in på den första affären. Vad tror ni hände? Efter ett tag fick vi tag i en försäljare som började prata, eller man kanske hellre ska säga att han snackade, babblade, bubblade.. vänd till min man. Hela tiden, vänd till mannen. Jag frågade och säljaren tittade till på mig och vände sig återigen blixtsnabbt till min man och svarade!
Jag blev sur, invändigt förbannad och trodde knappt mina ögon. Det var ju jag som skulle köpa kameran och det var jag som ställde frågorna.. ändå blev jag behandlad som luft.
Vi lämnade den affären.
Dök in på affär nummer två. Vad tror ni hände? Exakt samma sak hände!
(Jag gillar de här bubblorna)
Vi dök in på den tredje affären...och vad skedde? Naturligtvis. Kvinnan, alltså jag, behandlades som ej existerande eller kanske som om jag varit en jubelidiot! Till sist säger säljaren, vänd till mig: "med den här kameran och objektivet tror jag nog att du kan klara av att knäppa kort på familjen i soffan till jul!"
......
Vad skulle ni gjort?? Sagt åt säljaren att dra dit pepparn växer eller gå därifrån? Eller kanske nåt annat?
Jag gick. Bort därifrån. Till bilen. Och åkte hem, utan kamera...

Här rinner bäcken ut i dammen och bildar alla de läckra bubblorna nu på hösten.
Lärken står och glöder. Bilden tagen genom fönstret i den övre salen.

08 oktober 2010

In i dimman!

Idag kan man verkligen säga att uttrycket In i dimman kommer till sin fulla rätt. Den här dagen ligger dimman tät. Allt är inbäddat i ett fluffigt ljust töcken och jag tycker att det är så härligt. Älskar den här dimman! Här på bilden är det hästhagen som försvinner in i dimman.
Stolplyktan och dammen.
Höstfärgerna är så där härligt diffusa.
Det ser faktiskt ut som en sagovärld.

Höstens färger kan vara vackra även när de håller en mer nedtonad färgskala.


Nepetan blommar fortfarande. Utemöblen står fortfarande kvar ute.
Lejongap, salvia och svansfjädergräs. Ryskt martorn i förgrunden.

Mjuka former och stickiga former.


Jag gillar Ryskt martorn, både till form och färg. Här smälter de in i dimman.

Nu är det höst vid dammen. Koikarparna har fått komma till sitt vinterbo inne i stallet.
Huset är mjukt inbäddat i dimman. Huset ser också nästan ut att komma från en saga, tycker jag, för jag är så glad över att få bo här. Trivs så bra i det här huset och tänker låta huset få fortsätta att ha kvar alla sina historiska detaljer, det ska få åldras med stoltheten i behåll. Inga drastiska renoveringar, bara göra sånt som måste göras. Och fönstren kommer att få fortsätta att vara kvar (handblåsta från 1880), trots en besökares totala oförståelse över att vi inte bytt fönstren och inte heller tänker göra det....

03 oktober 2010

Växthuset - äntligen!!

Äntligen är växthuset klart!! Som jag längtat efter detta växthus, i flera år faktiskt! Gick och velade, tänkte att säsongen är så kort och det ena med det andra. Men kan andra köpa skotrar som de leker med så kan väl jag satsa på ett växthus, som jag leker med! Här kommer jag att sitta och njuta och driva upp frön och för första gången odla tomater och gurka. Det här ska bli ett riktigt lyckohus, mitt Växthus, mitt Glädjehus!
Den ena delen av växthuset har jag inrett, i min egen stil och med sådant som jag gillar. Nu på hösten är det mustiga varma färger på tygerna och till sommaren blir det andra kulörer. Den andra delen av växthuset ska bli växternas del. Jag längtar efter doften av jord och blad, att få pyssla om blommorna och se tomaterna växa!

Här är den nu äntligen, vedspisen, som väntat ett halvår på att komma på rätt plats. Den har stått i hallen och längtat efter ett eget hem. Jag fyndade den på Blocket. Tycker att den är så vacker och lite annorlunda med sina kurviga ben, tassar, sirliga mönster och stora mässingsräcke.

Jag gillar det där räcket. Rakt är det fortfarande också.

Här är den andra Gefle-urnan av de tre som jag fyndade på en loppis för ett tag sedan. Och vedspisen.. är kär i den faktiskt, den har så vackra former! Tycker att den gör sig så bra med de där tygerna som bakgrund.

Här kan man sitta och mysa kyliga kvällar framöver. (Vi ska i dagarna dra in ett rör till vedspisen.) Den här trädgårdssoffan är från 1800-talet och kommer här ifrån gården. Jag löste den och hela gruppen trädgårdsmöbler på auktion där allt från gården tyvärr såldes för flera år sedan. Fick kämpa mot en norsk antikhandlare för att trädgårdsmöblen skulle få komma tillbaka till sitt eget hem igen. Kan ännu idag höra den suck av lättnad som möblemanget gjorde när det kom tillbaka till gården.
Golvet i växthuset. Jag har lagt plattor för första gången! Alltså små plattor..sådana som man ska mjöla under och allt ska vara så där rakt och perfekt innan man börjar.. Mannen fick sköta den saken, att plana ut och mäta, sånt gillar inte jag. Sedan tog jag över själva plattläggningen. Och så roligt det var! Jag hade tittat på olika sätt att lägga, på olika mönster, och inte hittat det jag villa ha. Så jag gjorde nåt helt eget istället.

Så här blev det. Jag kallar det för en "tokläggning". Jag bara körde på och gick på min estetiska känsla. Ville inte ha de där jämna mönstren som man ser överallt, de får dessutom golvet att verka mindre än vad det är eftersom det regelbundna mönstret visuellt krymper golvytan. Och så tycker jag inte att det är snyggt heller. Jag ville göra nåt som skulle kunna vara från en gammal borggård fast det var nylagt. Det finns inget mönster i det men ändå verkar det som om det finns ett mönster, liksom..hmm. Svårt att förklara, speciellt till bara en bild.
Plattorna är grafitgrå, ljusgrå, ljusrosa och svärtade rosa. För att lätta upp ytan och få den mer levande och för att golvytan ska verka större. Faktiskt så är nog det här sättet att lägga plattor mycket svårare än att lägga efter något mönsterschema. Men det var en liten utmaning också, gillar ju sånt.

Curryörtens silvriga blad passar bra mot tygerna. Den doftar så gott. Idag blir det en mysig testund i växthuset och så får jag se om vi kommer igång med att dra in röret till vedspisen.
Nu är det nästan svårt att minnas hur det såg ut innan växthuset var på plats, klicka HÄR om ni vill se.
Related Posts with Thumbnails