Jag satt vid datorn i morse när jag fick höra räven skälla. Släckte lampan och tittade ut genom fönstret. Det lät som om räven var ganska långt bort så jag försökte kika in i mörkret. Det höll precis på att ljusna men mörkret rådde ännu över ljuset. Jag såg inte till räven...MEN ibland ser man faktiskt inte det som man har rakt framför ögonen. Räven satt uppe på trappstenen här i trädgården. Rakt framför mig!
Då blev det lite stressigt ett tag. Plockade fram kameran, knäppte på den, av med linsskyddet, ställa in ISO på det jag trodde krävdes, välja slutartid, ställa in största bländare och av med autofokusen.
Jag insåg snabbt att jag aldrig skulle hinna ut på verandan utan att skrämma bort räven så jag blev tvungen att fota genom fönstret, dubbla glasrutor med handblåst bångligt glas; så därför blev det ingen riktig skärpa.
En fin och spännande upplevelse.
Lilla labradorvalpen Allis låg i soffan nedanför fönstret och sov.
Det är bara att hoppas att räven rensar bort alla sorkar från trädgården.
Här sitter räven på stenen med svansen hängande över kanten och skäller. Jag trodde först att jag såg fel i mörkret. (Jag har ljusat upp bilderna)
Här har den vänt sig och tittar ner på grusgången.
Det känns nästan som en bild från en sagobok. The Fox In The Secret Garden.
Får man rida mitt i ett elljusspår?
Precis i mitten där folk går och /försöker/ springa?
Ett elljusspår som delvis blivit uppgrävt av grävmaskin under sommaren och därför är kletigt och geggigt och där marken håller på att sätta sig?
Rida rakt där i mitten?
Varför rider de inte ens ute vid kanten utan helt nonchalant rakt i mitten???
Trampa sönder och göra stora djupa hålor där människor måste tvingas ta sig fram med risk att bryta upp tidigare rehabiliterade skador, typ knän som gått ur led?....
Jag har själv en häst och jag gör inte så.
Trodde att det var självklart att en ansvarstagande ryttare inte gör på det sättet.
Har jag helt fel?
Varför jag bryr mig?
Jo, jag anser att det medför en risk för folk som brukar spåret till det som elljusspåret är avsett för och jag tror faktiskt inte ens att servitutet för elljusspåret inkluderar en ryttarstig, mitt i spåret.
Under en riktigt tuff konvalescens med min egen islandshäst så valde jag ibland att leda honom, oskodd, några hundra meter efter elljusspåret där det var torrt och fast underlag, men även då alltid ute längs kanten!
Men nu, rids det med tunga järnskodda hästar MITT i spåret...varför?
Varför mitt i?
I leran?
Där folk försöker att ta sig fram?
Rosa ljus och alpklematis. Senhösten är här. Mörkt blött och kletigt men ljuset finns där i alla fall att fångas upp av kamerans sensor efter att det passerat flertalet slipade glaslinser i objektivet.
Har funderingar på att börja måla i olja igen. Men misstänker att jag är alldeles för otålig för det. Det var ju därför som jag började fotografera i stället; att göra bilder går blixtsnabbt. Och om jag skulle måla, vad skulle det vara för motiv? Något som jag inte ledsnar på under arbetets gång.
Men jag vet hur det skulle bli; jag skulle själv vara min värsta negativa kritiker som dömde ut innehållet innan det knappt nått duken. Det har varit så, för mig, det var därför jag slutade måla. Ingenting såg tillräckligt bra ut, med mina ögon sett i alla fall.
Så var det då för 25 år sedan och jag antar att det är ännu värre nu.
Och oljefärgerna är så förskräckligt dyra och duken är kostar även den mycket, så då gäller det att det blir rätt direkt, finns inte någon chans att testa mig fram, det måste bli bra direkt och då börjar de där kraven igen och jag vågar inte ens testa...
Tänk om det skulle finnas en sponsor till materialet så skapandet inte fick sådana enorma begränsningar.
Kan en räv ta en labradorvalp??!
Jag och Allis gick en kort promenad i elljusspåret här i byn. Allis var lös och plötsligt ser jag en räv längre fram som är på jakt efter sork längs kanten på spåret. Jag stannar och står helt stilla, som en staty, och liksom inbillar mig att jag inte syns, för att se om räven kommer närmare. Det gör den, den strosar i promenadtakt rakt emot mig och Allis. Allis ser inte räven för hon står och tittar åt ett annat håll och hon har bredsidan mot räven.
När räven är ca 10 meter ifrån oss (den ser fortfarande inte mig, helt otroligt!!) får den syn på Allis och helt plötsligt lägger räven sig ner och trampar lite snabbt (som en katt som tänker ta ett byte) och är helt tydligt på väg att rusa mot Allis!!!
DÅ rör jag på mig, räven tittar upp på mig med ett uttryck som om den inte tror sina ögon, för jag borde inte finnas där och det ser ut som om den vägrar att acceptera att jag dykt upp från ingenstans. Men så inser den fakta och kastar sig upp och springer i full fart bort längs elljusspåret och försvinner som en prick i fjärran.
Allt det här hände väldigt snabbt och Allis såg aldrig räven.
Jag har funderat på mycket otäckt som skulle kunnat hänt om jag inte rört på mig i rätt ögonblick! Om räven fullföljt sin plötsliga anfallsplan så hade de båda försvunnit in i skogen och jag skulle inte haft en chans att rädda valpen!
Dagen efter gick jag i elljusspåret med Allis igen, (den här gången hade hon koppel!) och då får jag se att på en stor sten hos närmaste grannen leker två rävar med varandra. Antagligen är de årets kull och räven jag mötte är nog mamman eller pappan. En flock rävar och en liten labradorvalp... känns inte riktigt bra, minst sagt, så jag måste nog ha henne i koppel framöver, tyvärr. För skulle Allis vara lös när hon får syn på rävarna eller följa deras spår, (attans vad hon stretade och ville följa rävspåren!) så kan det gå riktigt galet.
Visar en serie porträttbilder på min lilla älskling Allis.
Ibland är det så härliga färger på morgonen innan solen går upp. Det gäller att passa på att njuta av dessa stunder för färgen ändras snabbt. Visar en bild från dammen där statyn står och väntar på... någonting som jag inte vet vad det är, kanske väntar hon på vintern och på vintern väntar hon på våren och på våren väntar hon efter sommaren. Men kanske är det så enkelt att hon bara är där och finns i den tid som är Nuet och är nöjd med det.
Vad är det för fel på mig?
När jag inte vet vem det är, känner igen, människor jag möter längs byvägen?
Jag har ingen kännedom om vem de är.
Ifall de bor här i samma by som jag.
Men, det känns som om jag borde veta det.
Nu när jag bott här i ett decennium, 10 år!!!
Jag borde känna igen människorna här i byn.
Men det gör jag inte.
De är främmande för mig.
Varför?
Är det något fel på mig? //kanske//
Har de presenterat sig, hälsat på mig, berättat vad de heter, vart de bor i byn; vem de är?
Nej. Det har de inte.
Och jag ska veta vem de är i alla fall! Hur då?
Hur ska jag ha en rimlig chans att veta vem vem är här i byn där jag bor när dessa inte ens berättar att de bor här?
En del från byn har säkert varit på mina "Öppen Trädgård" men inte ens då berättat vem de är.
Som den här kvinnan som generöst ville ge mig en planta, en växt, citat:
"Den här kan du få!"
Jag: "Jaha" sa jag och lät positivt glad, "Vad är det för något?"
Hon: "Det är en tokgubbe!!! Jag, vi, tyckte att den kunde passa dig!"
Efter detta erbjudande vände hon mig ryggen och försvann in i mängden med andra trädgårdsbesökare, utan att berätta vad hon hette. Men att hon, antagligen, kom från byn var helt uppenbart.
Jag flyttade från Sundsvall hit till Jämtland när jag fick jobb och kände inte någon.
Och vad vill jag säga med det här då?
Vill jag säga något, eller är det bara en massa gnäll för småsaker?
Som att jag måste anpassa mig till byns regler? //vilka regler?//
Vad har jag gjort för fel??
Som att fatta att när jag fick det där jobbet för 23 år sedan(!) och flyttade hit från Sundsvall till Jämtland och därmed såg till att någons kompis(?) inte fick detta jobb....måste fatta att jag aldrig blir accepterad?
Som att försöka fatta att en del folk från byn läser min blogg sedan lääänge men aldrig skrivit en kommentar.
Varför?
När vi precis köpt den här gården gick vi upp till Majbrasan på Bygdegården här i byn. En massa folk var samlade och tillsist gick en man fram mot oss och sa: "Jaha...eftersom ingen annan gör det så får väl jag hälsa på er då!! MEN!!!! så mycket ni vet det!!!! så var det en Bygdens Son som velat köpa den här gården!!!!!"
Och sedan teg han, sa inget mer, och folket runt om drog sig ifrån oss som vatten från olja, och så har det fortsatt.
Väljer att inte visa någon bild till den här texten men en av mina bloggvänner, Pia Qvist, har något viktigt att berätta: Läs Här.
Jag har gjort ett reportage, foto och text, om Tavnäs Föreningshus här i Jämtland. Nu är reportaget sålt till en tidning, magasin, och jag är så glad för det, dessutom är det en av mina favorittidningar. Det här föreningshuset är speciellt på många sätt och förtjänar att lyftas fram för en bredare publik. Extra glad är jag också eftersom det ligger i grannbyn! Berättar mer när jag vet i vilket nummer det publiceras så kan ni läsa i tidningen.
