Vad är det för fel?
Vad är det för fel på mig?
När jag inte vet vem det är, känner igen, människor jag möter längs byvägen?
Jag har ingen kännedom om vem de är.
Ifall de bor här i samma by som jag.
Men, det känns som om jag borde veta det.
Nu när jag bott här i ett decennium, 10 år!!!
Jag borde känna igen människorna här i byn.
Men det gör jag inte.
De är främmande för mig.
Varför?
Är det något fel på mig? //kanske//
Har de presenterat sig, hälsat på mig, berättat vad de heter, vart de bor i byn; vem de är?
Nej. Det har de inte.
Och jag ska veta vem de är i alla fall! Hur då?
Hur ska jag ha en rimlig chans att veta vem vem är här i byn där jag bor när dessa inte ens berättar att de bor här?
En del från byn har säkert varit på mina "Öppen Trädgård" men inte ens då berättat vem de är.
Som den här kvinnan som generöst ville ge mig en planta, en växt, citat:
"Den här kan du få!"
Jag: "Jaha" sa jag och lät positivt glad, "Vad är det för något?"
Hon: "Det är en tokgubbe!!! Jag, vi, tyckte att den kunde passa dig!"
Efter detta erbjudande vände hon mig ryggen och försvann in i mängden med andra trädgårdsbesökare, utan att berätta vad hon hette. Men att hon, antagligen, kom från byn var helt uppenbart.
Jag flyttade från Sundsvall hit till Jämtland när jag fick jobb och kände inte någon.
Och vad vill jag säga med det här då?
Vill jag säga något, eller är det bara en massa gnäll för småsaker?
Som att jag måste anpassa mig till byns regler? //vilka regler?//
Vad har jag gjort för fel??
Som att fatta att när jag fick det där jobbet för 23 år sedan(!) och flyttade hit från Sundsvall till Jämtland och därmed såg till att någons kompis(?) inte fick detta jobb....måste fatta att jag aldrig blir accepterad?
Som att försöka fatta att en del folk från byn läser min blogg sedan lääänge men aldrig skrivit en kommentar.
Varför?
När vi precis köpt den här gården gick vi upp till Majbrasan på Bygdegården här i byn. En massa folk var samlade och tillsist gick en man fram mot oss och sa: "Jaha...eftersom ingen annan gör det så får väl jag hälsa på er då!! MEN!!!! så mycket ni vet det!!!! så var det en Bygdens Son som velat köpa den här gården!!!!!"
Och sedan teg han, sa inget mer, och folket runt om drog sig ifrån oss som vatten från olja, och så har det fortsatt.
Väljer att inte visa någon bild till den här texten men en av mina bloggvänner, Pia Qvist, har något viktigt att berätta: Läs Här.
11 kommentarer:
Det är den fula avundsjukan Victoria, du behöver inte dom...
Njut av din underbara familj, din man & dina hundar<3
Kram
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men känner att jag vill lämna något... Det finns inte ord att beskriva människors rädslor för förändring, man pratar om främlingsfientlighet och tänker då på invandrare men detta gäller även bland oss Svenskar. Att man på 2000 talet ska vara en invandrare i sitt eget land, helt obegripligt för mig.
Kram Helena.
Så är det även i skåne. Man umgås med inflyttade och aldrig med österlensbönder
Så är det även i skåne. Man umgås med inflyttade och aldrig med österlensbönder
Jag känner med dig, som jag ju aldrig träffat i verkligheten. Och hoppas, hoppas, att någon från byn läser och vågar sträcka fram en hand. Att något händer som bryter isen och gjuter balsam över tiden som gått.
Kram!
Mittlifjennyaberg.blogspot.se
Jag blir bara matt av att läsa detta, och tyvärr blir jag heller inte överraskad. Tror det är såhär lite varstans i Sverige.
Vet ej vad det egentligen beror på, kanske avundsjuka - men jag tror mer det beror på rädsla. Hos dessa bybor som inte kan hantera det nya.
Du får en jättekram som stöd i detta, hoppas du på något sätt klarar att stå ut i detta. Även om jag så väl förstår det svåra i situationen.
En stor SUCK, är väl den mest vettiga reaktionen jag kan få ur mig.
Men du kommer vinna i längden, om du bara står på dig och klarar det.
Hej Victoria!
Slösa inte bort din energi med att tänka på dessa människor det är dom inte värda. Njut istället av allt positivt du har och är med om. Ditt vackra hus och din trädgård, din man samt dina underbara fyrfota familjemedlemmar. Att också få ha sitt stora intresse som arbete är inte alla förunnat,du tar ju dom vackraste av bilder.
Avundsjuka och missunsamhet finns ju överallt, men kan nog märkas extra tydligt på platser där det inte bor så många. Tyvärr är det ju smittsamt också.
Nej låt inte dessa tärande personer få någon plats i ditt liv och som sagt du klarar dig ju utmärkt utan dom.
Allra bästa hälsningar Ingela R.
Jag minns att du tagit upp detta vid ett annat tillfälle i din underbara blogg med de fantastiska hundarna. Rädsla och dåligt självförtroende kanske gör oss till att vara sådana som vi innerst inne egentligen inte vill vara.Jag tycker det är skönt då någon vågar stå upp och skriva om det andra i livet, det verkliga livet, det som de flesta av oss råkar ut för mer eller mindre under vår tid, att inte höra till, inte få vara med, och vi står där och undrar varför?En del skriver om sina blommor och sina krukor och allt vad det är, men det är väl också en form av verklighetsflykt......skönt att också berätta om hur en annan del av livet också är, annars kanske vi som inte ger bilder av ett ljufligt lantligt liv i harmoni med syltkrukor och hembakta limpor tror att vi är än mer udda som inte alltid känner igen oss i den bloggvärld som fylls av cosy things....livet är för de flesta såväl på gott som på ont tror jag iallafall HS
Det är verkligen svårt att komma in i småbyar där de flesta är släkt med varandra sedan generationer tillbaka och att komma in där är väldigt svårt så inte är jag förvånad. Man kan förstå att det är nästan helt omöjligt att komma in om man är utlänning. Jag tror att jag också ses som udda av vissa men eftersom jag bott här i hela mitt liv så passar jag in lite grann och har verkligen gjort mitt bästa för att bekanta mig med nykomlingar men det är jag det. Stå på dig
Nd hos dig at læse, men vid at vi er nånga som elsker ar titta ind har hos dig i bloglandia. Elsker dine smukke billeder, som altid har det skønneste ljus. Gløm dem. Men jeg forstår godt din undren.
Kram
Eva
Läser och begrundar och känner igen mig!! Vet du att efter min Martin dog så slutade folk komma till min butik. Jag miste inte bara mitt barn utan också på många sätt mitt levebröd. Tre veckor innan hans död bestämdes det dessutom att vi skulle skiljas min exman och jag och detta har medfört att jag på ett år mist Skogslyckan, min son och flyttat till ett litet skyffe. Runt mig ser folk på mig med medlidande men de flesta med lystnad.... Så jag vet hur det känns att känna sig ensam och inte accepterad på orten. Jag längtar efter att starta på nytt på en helt annan ort, där ingen vet vad som hänt. Tusen tack för du länkar. Jag har varit på Gotland en vecka men nu skall jag lägga in en länk till dig! Skickar de varmaste kramar med mycket omtanke om att isen skall brytas... Pia
Skicka en kommentar