Alla har antagligen någonting här i världen som de är extra förtjusta i. Känner den där oförklarliga lockelsen, men vet inte vart den kommer ifrån. Det kan vara de mest skilda saker. För mig är det vatten. Tjärnar, sjöar, vattenblänk och droppar. Ja alla möjliga, eller omöjliga, vattenansamlingar. Jag har länge varit fascinerad av dammar. Så när vi köpte den här gården så var det alldeles självklart, för mig i alla fall, att vi skulle ha en damm! Och inte vilken damm som helst, den skulle vara stor och likna både en tjärn och vara lite åt det mer strikta hållet.
Vad gör man när man till sist inser att det är omöjligt att själv gräva det där enorma hålet? Jo man ringer efter en grävmaskin, med förare, helst. Sagt och gjort...men det visade sig inte vara det lättaste. De tänkta grävarna hade inte tid, inte alls tid, inte på år och dag, speciellt inte till något så onödigt som en trädgårdsdamm...
"Vad du än gör så ta inte dit någon jättestor grävare! För sjutton! Gör INTE det, den kommer att köra sönder allt, totalt!" Den varningen kom från en av alla förståsigpåare, sagt i all välmening. Men vad gör man när det inte finns något val? Jag fick till sist tag på en grävare, med förare, den bästa av alla, skulle det visa sig. Men när grävaren smög upp på gården höll jag på att ramla baklänges. Den var Jättestor!! Hiskelig! En 24 tons larvfot!
Här står monstret framför det andra huset på gården. Jag tror faktiskt att huset darrade litet och hoppades att grävmaskinen inte skulle svepa till med skopan...
Det visade sig att det var en enorm tur att det blev just detta stora monster, för hade vi lyckats leja någon av de andra grävarna så hade det inte blivit någon djup damm. Det visade sig nämligen att det var gigantiska stenbumlingar, stora block, där nere i jorden. Bilden visar en av alla dessa, den är inte alls den största, det fanns ännu större! Ett tag var jag rädd att hela grävaren skulle tippa ner i hålet!
Skickligare förare får man nog leta efter. Men så var det detta med formen på dammen. Jag hade gjort klart att den skulle vara oval, hade grävt upp en markant linje så att det skulle bli klart och tydligt. Men när grävandet hade pågått en tid så ville föraren ändra på min form... ojojoj , då fick jag, på ett fint sätt, berätta att det var just Formen på dammen som var det viktiga. Att jag inte alls ville ha någon "naturligt formad" damm. Det gällde liksom att gå försiktigt till väga, för de där grävarna vet vad de gör. Just det! Min fasa var de där njurformade dammarna och jag rös när jag tänkte på dem.
Här är hålet färdiggrävt. Kanten närmast huset stupar brant ner, så brant det någonsin var möjligt att få den. Mycket skickligt gjort av grävaren! Jag måste berätta att jag inte har någon erfarenhet av att anlägga några trädgårdar, inte heller dammar, och här stod jag nu med ett gigantiskt hål mitt framför huset. Det såg ut som om något ufo landat. Jag tillät mig inte att börja fundera på vad jag egentligen gett mig in på. Kändes faktiskt bäst att nästan inte tänka alls... Inte heller min man kan något om sådana här saker, ännu mindre än mig till och med.
Eftersom dammduken som vi beställt ännu inte hade kommit och hålet bara låg där i den torra värmen så började vi bli rädda att de branta kanterna skulle rasa. Och ifall en åskskur hade kommit så hade det nog inte gått så bra som det gjorde. Det kom lite lätt duggregn, till slut, som fuktade jorden så att den höll sig på plats. Som på beställning.
Som skydd mot stenar och annat vasst som kunde gnaga hål på dammduken lade vi markduk. Vi använde samma sort som de gör när de bygger vägar.
Äntligen var gummiduken på plats! Vi använde en EPDM gummiduk. Hållbarheten och livslängden på den ska vara otroligt bra. Och det vill man ju, när man gör dammar i den här storleken. Dammduken vägde 225 kilo! Och att få den på plats var ett litet äventyr. Tänk om vi inte skulle orka hålla emot och den dråsade ner i hålet. Ett annat spännande moment var att räkna ut hur pass stor duk vi behövde. Vi tog till rejält. Hellre det än att stå där med för liten dammduk. Av det som blev över av duken gjorde jag en bäck, men det är en annan historia.
Äntligen är dammen fylld med vatten. Oj vad jag fick ringa runt och forska överallt för att få vatten! Vi kunde inte använda vattnet på gården, det är en grävd stensatt brunn, och den skulle inte räckt långt... Till sist löste det sig. Vi lånade brandslang. Åkte till tre olika orter och hämtade totalt 550 meter slang. Den drog vi från dammen, över byvägen, ända ner till sjön. Ringde både Vägverket och Polisen för att höra att det var okej att sätta upp skyltar och dra slangen över vägen. Men trots skyltarna, flera stycken, så körde en tung grusbil med släp för full fart, mycket över hastighetsbegränsningen, över slangen! Såg nästan ut som om det var med flit, men vad vet jag. Det gick bra i alla fall. Slangen studsade runt lite men den höll och den fastnade inte i lastbilen, som den kunde ha gjort. Det tog 10 timmar att fylla dammen.
Här ser vi dammen framför huset. Den är 10 meter lång, 6 meter bred och 2 meter djup. Jag passar på att bada, ett välbehövligt bad. Så skönt!
Samtidigt som jag lekte trädgårdsdesigner och anläggare höll jag också på att måla huset.
Jag hade många idéer med dammen. En var att liksom plocka ner himlen. Här har det börjat bli höst.
Den här bilden är tagen från balkongen. Nu har vi börjat lägga skifferplattor runt framsidan av dammkanten.
I väntan på att grävaren skulle komma kunde jag inte hålla mig från att själv gräva en annan damm. En fyrkantig damm som ligger på den norra sidan av huset. Den här dammen är inte så djup. Jag gjorde den mest bara för att få leka lite med vatten.
Jag och Solon vid dammkanten. Skifferplattorna vi använt oss av är sådana som blivit över när de kluvit dem. Ojämna till form och tjocklek. En del är över en decimeter tjocka. De stora var så tunga att de inte gick att bära, vi rullade dem på stora kubbar, för att få dem på plats. Vi hämtade dem med bil och släpvagn. Jag backade upp den största plattan på släpet, eftersom vi inte fick upp den på annat sätt.
Nu till några före- och efterbilder.
Här är dammen, samma år som jag anlade den.
Här är dammen som den såg ut nu i somras.
Det är nu fyra somrar sedan grävaren var här.
Och så här såg det ut när vi flyttade in. Jag såg den då också, dammen, i min fantasi. Såg den ligga där, precis som den gör nu. Det här rev jag upp för hand, sågade och grävde. Blödde om händerna trots handskar och plåster. De redskap som använts är spade, såg, och spett. Inga maskiner. Så här såg det ut för fem år sedan. Jag har fått höra många gånger att det var ett omöjligt företag att göra en trädgård av detta. Det fanns ingenting kvar. Att någon som inte kunde nåt inte skulle ge sig in på så stora företag, inte ha så vidlyftiga idéer. Kanske måste man vara lite tokig för att ge sig in på någonting sånt här, men i så fall är jag väl det....
