Härligt!

En underbar morgon! Vårvintern är här och solen smyger fram sitt varma leende över bergen. Det kommer att bli en vacker dag, en underbar dag och livet är faktiskt fantastiskt. Det är så livsbejakande att till största delen kunna bestämma över sina egna dagar.
Kan berätta att jag sålt en artikel till ett magazin, text, foto och illustrationer av mig. Det känns så härligt att kunna skriva så. Det var inte så länge sedan jag satt och tittade i alla dessa underbara tidningar och kunde inte ana /eller kände jag på mig?/ att jag bara några år senare skulle ha mitt eget material i dem. En härlig känsla!
Nu ska jag dra ner rullgardinerna, mitt i ansiktet på solen, och fortsätta jobba med mina bilder.
Ha en fin dag allihopa!

Min dag och en förfrågan!

Min namnsdag idag. Firar den för mig själv genom att visa en bild på några blommor från mitt växthus. Ibland får jag frågan ifall bilderna här på bloggen är mina allihop, och ja så är det. Jag fotar allt själv och använder bara eget material. Sånt är viktigt för mig, för att inte säga värdefullt. Men, det förstås, det tar en massa tid och är egentligen ett riktigt arbete.
Har fått en förfrågan om att lägga hela min blogg, inklusive alla bilder, på ett annat ställe.
Hur ska man ställa sig till det?
(Och bilden är gjord i kameran, som vanligt.)

Kakelugnen och vilodagen...

I morse var det -24 grader kallt! Vintern visar att den kan bita rejält ännu ett tag här i Jämtland. Det kliar i fingrarna efter att börja pyssla i trädgården men det är bara att inse, det orättvisa i att bo i ett avlångt land. Läser på olika bloggar om folk som börjat vårpyssla ute men jag måste vänta ännu två månader. Men sedan tar det fart och det är då man skulle kunna "bränna ut sig" för då ska allt hinnas med på samma sekund nästan, det som de i nedre delen av Sverige haft flera månader på sig att göra och njuta av.
Det är det här som är nackdelen med att bo i norr. Man får helt enkelt ha lite mer jävlaranamma i sig eftersom man inte blev ivägsläppt tillsammans med det övriga startfältet utan fick börja springa först när de andra hade försvunnit i fjärran och samtidigt ska man prestera minst lika bra.
Det här kan vara mycket frustrerande!
I alla fall för mig som antagligen är lite av en tävlingsmänniska. (När jag var liten var jag med i ungdoms SM i längdåkning. Jag ledde efter 3 kilometer men efter det ramlade jag i en brant backe när det bara var 2 kilometer kvar och då sket det sig.)
Nu vet jag ju, naturligtvis, att trädgårdar inte är någon tävling, men i alla fall...
Jag får stanna inne och elda i den underbara kakelugnen i nedre salen och bida min tid tills våren verkligen är här och då...!

Ett tecken...

Ett av alla tecken på att våren är i antågande syns på snickarbodens tak. Isdropparna ser nästan arrangerade ut där de så väl utplacerade pryder takkanten.
Det är Internationella Kvinnodagen idag. Det är märkligt...att människor fortfarande, år 2013, ska bedömas efter vad de har mellan benen och inte efter vad de faktiskt tillför samhället. Att kvinnor fortfarande får lägre lön än männen för samma jobb gör mig skitförbannad!
Nån mer som känner så? 

Fy på mig!

Ja fy på mig! Man kan kalla det för riktigt visset. Jag har inte tagit bort fjolårets luktärtor! De slingrar fortfarande runt verandastolparna. Men vaför inte låta dem vara kvar över vintern? Det känns inte lika kalt och tråkigt då och färgen på de vissna bladen kan vara riktigt vacker.
Men, visst, nu längtar jag efter nya levande små luktärtsvarelser, som får gripa tag i stolparna och göra verandan så där riktigt mysig. Som verandor på 1800-talshus ska vara. 

Snömagi...

Det dröjer ännu ett tag innan våren verkligen får fäste och övervinner vintern. Det har kommit mer snö den senaste tiden och jag känner mig kluven inför det. Tänk om man kunde leva i två världar samtidigt, två årstider! Då skulle jag vilja ha vår i min trädgård nu så att jag skulle kunna sätta frö och riktigt njuta av allt som ska göras och låta skogen följa den rätta årstiden och ha kvar snön ännu ett tag. För det är härligt med snön också, det fluffiga snötäcket som ger känslan av snömagi.
Vet inte riktigt hur jag ska förklara den där speciella känslan, men snömagi kanske är rätt ord.  

Tuja-skräcken!

Jag säger bara: Stackars tujan! Det är rådjuren som varit framme och vässat sina tänder på den stackars tujan. Se så den ser ut! Helt förstörd nedtill. En flock rådjur måste haft närgånget umgänge med tujan under de mörka timmarna. Och där har tujan stått utan att kunna komma undan och utan att jag hört den ropa på hjälp. Ett klart fall av misshandel!
Och jag drömmer svettiga mardrömmar om de illvilliga rådjuren om nätterna!
Det där vita som slingrar i toppen sitter så där konstigt för att det har blåst nåt så in i helskotta! 

För er som kanske inte vet: Så här ska en tuja se ut! När den klarat sig för de sluga rådjuren.
Och den vita odlingsväven fladdrar i vinden. Helst skulle det varit säckväv, men den var för dyr, så det fick bli den här kompromissen i stället. Men nu har den fladdrat lös. Väv, eller nåt, har man runt busken ifall man vill vara säker på att den ska överleva våren. Det är solens lockande strålar som sätter igång törsten hos tujan och när det fortfarande är tjäle i marken så är vattnet fruset och tujan törstar ihjäl. 

Ella fyller 7 år!

Min älskade labrador Ella fyller 7 år idag! Mattes lilla gullis är precis mitt i sitt hundliv, i medelåldern. Hon är så klok och smart den här hunden och livfull och busig emellanåt, precis som det ska vara alltså. En fin och vänlig liten hundtjej som är väldigt fäst víd sin matte, och jag vid henne. Hon vet att jag helst vill att hon ska sitta stilla när jag fotograferar henne.
"Blir det bra så här, matte?"
"Ja, det blir jättebra Ella, vad fin du är!" 

Här på bilden står Ella (till höger) bredvid den nya flockmedlemmen Pia. Pia har nyligen blivit 6 månader. Jag gillar den här bilden. De står nästan exakt likadant. Man ser verkligen att den lilla tar efter de vuxna hundarna. Ella står och vädrar, samlar information om vad som händer i omgivningen.
En annan sak som jag också gillar med den här bilden är skuggorna av hundarna i snön!
Skuggorna får mig att associera till Giacometti. 

Hundån...

En plats jag ofta besöker är Hundån. Den förändras ständigt och känslan på den här platsen är lockande. Det känns som en speciell plats. Ån drar fram genom skogen med sina kringelkrokar och bävrar, minkar, andra djur och fåglar håller till här. Säkert finns det också något skogsväsen här. Ibland simmar det svarta uttrar i vattnet... nej, någon riktig utter har jag ännu inte sett, men mina svarta labradorer gillar att bada här.
Det känns att våren är på gång. Livet sjuder under snön och doften och ljuden i skogen berättar om den efterlängtade årstiden.
En härlig tid väntar!

Rena Snurren!

Mitt på dan förra veckan i torsdags så försvann uppkopplingen till internet och telefonen och tv:n.
Popp!! Och det blev svart!
En svart ruta på tv:n, telefonen helt död och internet och mailen blev totalt livlösa. När man, som jag, är ganska beroende av internet och mailen (som nystartad företagare) blir man inte så glad. Det visade sig, syntes alltför klart, att det var något som rivit ner telefonledningen framför vår gård längs byvägen. Någon traktor som röjt snö hos någon granne, kanske? Vet inte vad som rivit ner ledningen, men att det var något stort och starkt och mäktigt är alldeles tydligt. Ledningen låg nerriven längs flera stolpar och trådarna var RENA SNURREN!
En jäkla härva, helt enkelt!
Vi ringde och anmälde och torsdagen passerade, fredagen och lördagen och söndagen och måndagen och tisdagen och på onsdagen, i dag alltså, så hade de lagat och uppkopplingen fungerade igen.

Och SE och häpna; ett intressant mail hade dykt upp just precis när jag inte kunde kolla mailen! Nåväl, det kom fram och fanns kvar i inboxen och det var ju tur. Berättar antagligen framöver vad som stod i mailet.
På bilden: för flera år sedan när jag skulle slänga en liten bit koppartråd knölade jag ihop den i handen...och såg sedan att det hade blivit en drake (eller liknande) och då kunde jag inte slänga den längre och nu har den här lilla figuren stått på ena kakelugnsfrisen i snart 10 år... på sommaren får den komma ut och lufta sig i trädgården ibland. Jag har väntat på att någon, när jag har mina trädgårdsvisningar, ska fråga vad det är förnågonting, men ännu har ingen gjort det. Kanske tror de att det är något skräp... :)

Kan trädgårdar vara Kultur?

"Är trädgårdar kultur? Teater, musik, konst, anses generellt sett som kultur, men hur är det med trädgårdar? Och i så fall: krävs det något speciellt av trädgården för att den ska kunna anses vara kultur? Och hur kommer det sig att inga trädgårdar uppmärksammas kulturellt här i Jämtland?"

Den frågan ställde jag till Jamtli här i Östersund. Hittade en länk: fråga Jamtli "Till Jamtlis experter kan du vända dig med frågor om arkeologi, om hur man tar hand om gamla hus, om konst och textilier eller om kulturhistoria mer allmänt. Vi kan hjälpa dig vidare med dina frågor. Målet är att du skall få svar från någon av Jamtlis medarbetare inom en vecka."

Min fråga slussades vidare till en sektionsledare inom jordbrukssektionen...dit trädgårdar tydligen anses höra. Jordbrukssektionen på Jamtli består av fyra medarbetare: en förman, två djurskötare och en vaktmästare (enligt hemsidan).

Och, iochförsig, när man läser på wikipedia så står det om ordet kultur: Kultur kommer från latinets cultura som betyder ungefär 'bearbetning', 'odling' och 'bildning' och i sin tur härstammar från cultus 'odla'.

Min egen simpla åsikt i frågan är att trädgårdar visst kan anses vara kultur. Det behöver inte heller vara en trädgård som levt genom århundraden, det kan vara en helt ny trädgård också. För teater....anses som kultur även om teaterstycket är nyskrivet, detsamma gäller både musik och målning. Konstnären behöver inte måla ett plagiat av ett gammalt konstverk för att det ska anses att hen är kulturutövare...

Jag väntar med spänning vad Jamtlis kulturkunnige kommer att svara....

Jag ÄR galen!

Jag måste vara galen, eller kanske inte? Den här årstiden börjar det klia i fingrarna på mig, jag översköljs med en längtan efter att skapa och vill kasta mig ut i trädgården och släppa mina fantasier lösa. Och vad har jag nu kommit på?

Jo jag vill skapa en trädgård även på den andra sidan av huset! En till trädgård!!!

Jag får nästan freda mig mot mina egna fantasier, visioner, av hur den skulle kunna bli. Rättare sagt: jag ser den redan! Ser som det skulle kunna bli. Men genast stöter jag på hinder...marken lutar och det skapar problem. Jag tänker lägga igen den minsta dammen (har 3 dammar) och göra en stor cirkelrund fontän i stället. Och det är då problemet med markens lutning kommer in som ni förstår. Fontänen ska ligga rakt framför huset på den norra sidan så att när man öppnar ytterdörren på huset och verandadörrarna på den södra sidan så ser man rakt igenom huset och ser stora dammen i söder och fontänen i norr. Alltså en rak siktlinje, en rak söder-norr linje. Underbart! Vilket härligt perspektiv det ska bli!

Och så måste den stora björken tas ner, rötter grävas upp, hundhuset och hundgården flyttas, vart (?) rabatter grävas, gräs tas bort buskar jämnas med marken för att föryngras, förvandlas.

Det är jobbigt att ha såna här syner, fantasier, den här årstiden för jag måste vänta tills i MAJ när snön försvinner. 

Är jag galen? Jag kan inte stoppa mina visioner, de har mig i sitt våld och de ropar till min fantasi: Gör en till trädgård, anta utmaningen, skapa skapa skapa...!

Och jag måste erkänna: det är faktiskt skapandeprocessen som jag tycker är det allra roligaste när det gäller trädgårdslivet. Att göra något nytt, att designa, att göra det jag ser när jag blundar och att övervinna alla hinder och problem allt eftersom de dyker upp.

Rosen på fotot är en gammal poppius.  

Jag ligger risigt till!

Såg de här skyltarna på en affär som säljer bilar här i Östersund. Och insåg att jag ligger riktigt risigt till alltså! Jag som kör en 22 år gammal bil. ;-)
Det ironiska är att bilaffären säljer begagnade bilar...
När jag tog de här bilderna öppnades dörren och en försäljare kom ut och frågade om jag gillade skyltarna och ifall jag fotade för en tidning.

Jag älskar vinterns färger...

Jag älskar vinterns färger. Mornar och eftermiddagar bjuder på de härligaste paletter med färg. Eftersom den vita snön suger åt sig av omvarande kulörer så blir det en intensivare upplevelse. Andra årstider finns konkurrerande färger i miljön men så är det oftast inte på vintern, här i norr där vi har snö.

På bilden syns rosenbågen i trädgården. Det är morgon och himlen rodnar inför solens ankomst.

Ha en fin helg allihopa! 

Snöhundar...

Vi har haft ett härligt vinterväder de senaste dagarna. Dim- och rimfrosten samsas i träden och bildar den här alldeles speciella kristyren. Det har inte blåst heller och det gör att allt det vackra ännu finns kvar.

Snöhundar ja, mina labbar älskar snön och så syns de så bra med sin svarta päls. Snön fastnar inte heller på dem. Unga Pia 5 1/2 månad till vänster och vuxna Ella till höger i bild. Pia kommer att bli större än mina övriga tre hundar. Hon är så härlig! :)

Och ja, granarna lutade så här mycket. 

Det finns ett ödehus...

Jag är så fascinerad av det här ödehuset. Det har ett så vackert rum. Tre sådana här underbara fönster, mot öster söder och väster, släpper in det härliga ljuset. Ett gammalt orört hus där tiden stått stilla och under golvet bor en grävling. Tyvärr har någon vandal har slagit sönder rutorna i fönstret mot väster. Glassplitter ligger över hela golvet.

Jag skulle vilja äga det här lilla huset. Bara för det här rummets skull. Jag skulle sopa golvet och torka rent det som hehövs men sedan skulle allt få vara som det är. De gamla tapeterna som är trasiga skulle få vara precis så. För att behålla den där känslan av att tiden står stilla, nutid och dåtid flyter ihop. Men jag känner på mig att någon har köpt det här huset nu, bara för skogens skull, för virket.

Snart kommer det nog upp ett hänglås på dörren och någon kommer säkerligen att riva ner tapeterna och måla eller nåt. Måste hit och fota, dokumentera, innan det händer... 

Solen letar sig in...

Solen letar sig in i salen. Det glänser i takmålningens förgyllning. De gamla tapeterna slingrar sig i glädje över ljuset som börjar komma tillbaka. Spegeln är nyproduktion men gardinstängerna är från 1800-talet, liksom takmålningen och tapeten.

Rodnad...

Morgonrodnaden ler mot mig över bergskammen. Jag inser vad lycklig jag är över att få leva på det här sättet. Naturen är en viktig källa till inspiration och kraft för mig.
Jag använder lång slutartid och målar med kameran. 

I svartvitt blir bilden så här. Får känslan av en kolteckning. 

Transparent...

Jag sitter bakom spetsgardinen i salen och kikar ut. Ut i den kalla verkligheten. Här inne hos mig, i salen på Riksdagsmannagården, dansar ljusglimtarna från den värmande elden i kakelugnen på takmålningens gyllene mönster. De gamla 1800-tals tapeterna tycks leva sitt eget liv, de slingrar sig i ljusskenet lika suggestivt som en film av Ingmar Bergman. De gamla handblåsta fönsterglasen ger ett skimmer åt livet, en verklighet som fanns en gång. Men den finns även här och nu, här hos mig.
Det gäller bara att ha förmågan att se den.
Tänker på alla dessa tidningar, magasin, som lever på sina bilder. De vill inte ha något nytt, nytänkande, de vill ha samma bilder om och om och om igen. Och så tänker jag...på mitt jobb jag hade i 18 år, där jag såg utvecklingen av alla dessa magasin (och dem som försvann)...och så vet jag, känner, vad som skulle locka ny publik.
Det är lätt att hålla sig till givna mönster, som spetsgardinen som transparent hänger framför det levande fönsterglaset, men det är desto svårare att se igenom mönstret och möta verkligheten, och verkligheten är som vi vill att den ska vara. Det gäller bara att nya ögon får komma fram, att släppa fram klarsynen.

Men så har jag även fått en förfrågan om fotouppdrag, som jag inte vågat svara på ännu. Vet inte om jag har kamerautrustning (har ingen blixt) som klarar av uppdraget för jag fotar ju "bara" i naturligt ljus..! Det är liksom det som är grejen med mina bilder, det är därför som de får det där levande uttrycket (om jag får säga det själv). Så jag vet inte om jag vågar tacka ja. Men om jag inte gör det så är jag nog en idiot! Men samtidigt.....att veta att man kan, att man har förmågan att SE, men samtidigt...ja.....tänk om det är mörkt den dagen, nästan totalt helmörkt och jag har ingen blixt....och har åkt långt och så levererar jag inte??!! Hittar inte magin, får inte till något, och alla blir besvikna. Ska fundera över helgen, skjuta på beslutet lite...och undra över vad jag ska svara?

Ett hjärta...

Ett hjärta till alla Er som hörde av Er och skrev och hade sådan tilltro till att jag nu äntligen startat eget företag inom foto, som jag berättade om i förra inlägget. Det är verkligen guld värt att få den härliga responsen! Ni ska alla veta att utan Er som kikat på min blogg och kommenterat mina bilder under de här åren som jag bloggat så hade jag nog antagligen aldrig vågat ta det här steget. Utan bloggen skulle jag inte vara här där jag är nu. Det är konstigt egentligen, vad en enkel blogg kan förändra ens liv. Det hade jag inte ens kunnat fantisera om då alldeles från början.
Det är underbart att veta att därute i Sverige och resten av världen finns människor som faktiskt tror på mig, det jag gör och mina bilder. Underbart!
Tack! Ett hjärta till Er alla!
Vit löjtnantshjärta, en av mina favoritblommor. 

Nu är jag Egen!

Nu har jag äntligen vågat ta det där steget som jag gått och funderat över en längre tid. Efter mängder med hinder i vägen är jag äntligen i mål! Jag är min egen nu, har startat eget företag och kan jobba mestadels hemifrån. Helt underbart, suveränt, spännande och otroligt!!!
Hur det kommer att gå är ett stort frågetecken.? Men...testar jag inte så händer ingenting och det skulle inte vara roligt att ångra sig över att jag inte vågade ta steget, sedan när jag blivit gammal och allt är för sent, för sent på riktigt alltså.
Så, nu är det officiellt, jag är min egen, styr över min egen tid och kommer att leva riktigt snålt och sparsamt en tid antar jag. :)
Företaget Boije Photography är igång, Wictoria Boije, fotograf/skribent/stylist.
Så bra det känns att skriva det! :)  

En skål...

En skål med äpplen på bordet i salen fångar min blick när jag passerar. Eller rättare sagt, det är ljuset jag egentligen ser, inte föremålen. Det är natt, jag känner lusten infinna sig, lusten att fotografera. Så jag blir sittande på salsgolvet mitt i natten några timmar och umgås med kameran, ljuset och bilderna.

Hos mig, just nu...

Här, hos mig, från verandan, idag och just nu.
En dimma ligger över sjön och döljer bergen. Världen krymper när den vanliga utsikten inte längre syns. Att bo med fin utsikt kan göra att vissa vänjer sig och inte längre har förmågan att njuta av den, de ser den inte ens längre. Det tror jag är mest vanligt för personer som bott på samma ställe hela sitt liv: De ser helt enkelt inte vad de har mitt framför sina egna ögon. Kanske inte förrän utsikten försvinner, om ens då, eftersom utsikten har funnits så länge att den inte längre finns för dem.
Som ordspråket säger: man saknar inte kon förrän båset är tomt... 

Favoritfåtöljen...

Labradorvalpen Pia har hunnit bli fem månader, redan stora damen. Hon har valt en favoritfåtölj som hon gärna ligger i, en Howard med tyg i hippiemönster. Jag förstår henne, jag gillar också den här fåtöljen. Svart labrador i svart fåtölj med mönster i silver, en fin kombination.

Rådjuren vässar sina tänder!

Rådjuren vässar sina tänder på mina stackars tujor och rosor. En stor och en liten tuja är nästan helt uppätna. Rådjuren har gapat stort över kvistarna, slutit sina käkar och sedan bitit ihop och repat av alla småkvistar och annat grönt så nu är det bara kala pinnar som spretande finns kvar. Och stammen förstås, men man skulle inte ens kunna gissa att det en gång varit en tuja!

Hade jag kommit ut den natten rådjuren vässade sina tänder på tujorna så hade det blivit en svettig jakt i djupsnön vill jag lova. Hade ryckt åt mig första bästa kvast och jagat ifatt dem, eller flugit känns det som, så arg som jag är...