Gott Nytt År!

Ett fanomenalfantastiskt fint nyår önskar jag alla som läser min blogg, och ser mina bilder naturligtvis. Det har blivit mer och mer att jag prioriterar bilderna, på bloggen, yrkesmässigt och privat. Bilderna är alltid där, vare sig jag vill Se eller inte.
Så ett Gott Nytt Bildår önskar jag Er alla; öppna era sinnen och Se vad som egentligen finns mitt framför era ögon!
Och så till sist till alla fyrverkeriälskare: tänk på våra fyrfota vänner som inte delar ert intresse för skarpa smällar; hundar, hästar i sina stall och kor som inte fattar vad som händer; inte så smart att smälla av fyrverkeri över stall och ladugårdar...

Is och blåst...

Is och blåst, blåst is och storm; vettlöst halt och ilsket blåsigt; vansinnigt idiothalt och ett evigt pustafrustande med blåsten. Usch!
Jag ogillar skarpt den här isiga halkan och den tjatiga blåsten! Vägrar gå ut och riskera att vrida om knäet igen. Tog sitt lilla tag innan knät fattade att det bara ska böjas åt ena hållet sedan förra gången och det är ännu inte riktigt som det ska så jag vägrar utsätta mig för den här idiotiska ishalkan. Och så blåsten. Får ont i huvudet och blir yr av ständig blåst.
Och vetskapen att det kan bli strömlöst och inget vatten gör att det blir ett stressmoment att tvätta håret; tänk att stå där med huvudet fullt med schamposkum och så kommer det inget vatten. Bäst att låta bli att tvätta håret...lika bra det för jag tycker lika mycket om att tvätta håret som att putsa fönstren...för att inte tala om att dammsuga, baka, laga mat, stryka, tvätta och byta däck på bilen...
Att strunta i att tvätta håret är enkelt! Det är bara att ta på en mössa så fixar det sig och så känner jag mig ju så modern(!) med mössa på inne. Vill jag hotta till det kan jag svepa en schal runt skallen, ett huckle som man kallade det förr i tiden.
Nä...blåst och ishalka tär på folk och fä.
Vågade mig ut på verandan och tog en bild. Blankis med vattenlokar på sjön. Blankis på byvägen. Och glashalt här på gården. Hästhagen har jag sandat där hästen brukar gå.
Kanske skulle jag knyta fast ett lakan som segel på sparken och ge mig ut på sjön och leka isjakt...man skulle kunna binda ihop två sparkar så blev det mer stadigt och så flyyyger man över isen med lurande vakar och annat skumt!

God Jul!

En fin och god jul önskar jag alla som läser den här bloggen!
Nu ska det dukas traditionell julmat på bordet i salen. Det är så mysigt att sitta här i lugn och ro och njuta av kakelugnens värme, se hur ljusen får mönstret i de gamla tapeterna från 1800-talet att dansa och den vackra takmålningen som flörtar njutningsfullt med julgranens strålglans.

På Julbordet

Min favorit på julbordet är det gamla fatet på fot från 1800-talet. Jag tycker det är så vackert med sina snirkliga krusiduller och graverade mönster i glaset.
Jag ropade in det för några år sedan på en auktion där en helt unik intakt jämtlandsgård från 1800-talet gick under klubban. Inte en pinal fick vara kvar på den magnifika gården. Sånt tycker jag är tragiskt, husets historia/liv utplånas för att någon bara ser till värdet av pengar.
Nu står fatet i det här huset i stället och jag hoppas att det trivs här.

Profithunger...

I skogen lurar samma som genom årtusenden. Hungriga...
hungriga efter pengar upplåter de sin mark och skiter i sina grannars liv.
Att vindindustrin byggs där det är bäst förutsättningar för vind är bara skitprat! De byggs där "rätt" markägare finns = någon som arrenderar ut sin mark närmaste decennium och sedan skiter i vad som händer. Vem ska montera ner vindkraftverken när de är uttjänta?
Ingen vet. Ingen bryr sig. Bolaget tar inget ansvar eftersom, i framtiden, vet bolaget att det inte längre finns kvar... och Markägaren överlåter detta kostsamma dilemma till sina närmast anhöriga (sina barn oftast)...för då finns inte markägaren längre kvar på denna jorden och behöver inte ta ansvar. Han har tjänat pengar under tiden och han är glad och upphetsad och tacksam över att VindkraftsBolag gett honom pengar i fickan.(!)
Och att grannar blir lidande och tvingas flytta...det skiter de också i för det finns pengar att tjäna...
Jag har skrivit om detta tidigare på min blogg eftersom det här även händer precis framför mitt fönster men i Fanbyn, Bräcke kommun.
En annan som upplever samma sak är Jonna Jinton, som genom sin blogg uppmärksammats av Media.
Här finns det att läsa: Jonna Jinton Blogg.

Och här: TV
Och här: Sveriges Radio
Och här: ÖvikAllehanda
Och här: Allehanda
0,5 sek, bländare 36, ISO 100, 55mm.

Intentional Camera Movement

Jag fortsätter min strävan att fånga känslan av skog på bild. Måleriska bilder skapade i kameran med ICM tekniken, Intentional Camera Movement. Att man avsiktligt rör kameran under exponeringen för att skapa vissa effekter. Det är många parametrar som ska stämma för att få fram en bild man är nöjd med.
Den här bilden gjorde jag en morgon när solen precis gick upp och fick tallarnas toppar att glöda i bakgrunden, i förgrunden är det björkar.
Och så är det en härlig känsla när jag kan skapa bilderna i min egen skog.
1,0 sek, bländare 36, ISO 100, 55 mm.

Stjärnan låter...

Stjärnan låter sitt ljus strömma in i det mörka rummet. Tid och rum upphör att vara beroende av varandra och stjärnljuset faller tveklöst i kalla vinternatten. Jag står som åskådare och dokumenterar skeendet med kameran.
Det är första advent idag och stjärnan har funnit sin plats i fönstret.

Blå skog

Att kunna vandra i skogen är guld värt. Att bara gå och se sig omkring, att ta tid på sig och inte bara rusa fram. Varje dag ser det annorlunda ut. Ljuset är annorlunda, luften är annorlunda och känslan varierar. Det är aldrig tråkigt att vandra i skogen.
Den här bilden kommer att ingå i en serie med skogstema.
Bländare 36, 1 sek, ISO 100, 55 mm, handhållet.

En känsla av skog II

Visar en till bild som förmedlar mer känslan av skog än vad mer detaljerade bilder gör. Den dokumentära, tydliga, bilden kan också vara intressant men som konstnär så gillar jag att fota på det här mer "okontrollerade" sättet, där jag visualiserar fram bilden av min inre fantasi med hjälp av kameran.
Hur jag gör bilderna? Använder en exponering och lång slutartid i kameran för att skapa med hjälp av rörelseoskärpa.

En känsla av skog...

En bild behöver inte alltid vara tydlig och knivskarp. Ibland kommer känslan fram bättre i de diffusa bilderna. En känsla, en känsla av skog i det här fallet. Jag gillar att leka fram de mer måleriska bilderna men det blir inte så ofta som jag skulle önska. För det är så roligt att fotografera på det här sättet, att använda kameran som pensel.

Harsvans lök och snö

Idag sätter vi tulpanlökar. Det har snöat i natt. Kombinationen att sätta lök när det är snö kan vara en tålamodsprövande utmaning! Lövblåsen hjälper till att pusta bort snön så att man inte gräver sönder nåt som man vill ha kvar när löken ska tvingas ner i marken. Och jag vet, lökarna har haft all tid att komma i jorden innan snön, men som så ofta skjuter man upp saker och plötsligt har tiden runnit iväg. Tjälen har inte rotat sig ännu så det går att gräva ganska bra.
Visar en bild på ett så underbart gräs jag hade i trädgården i somras, Harsvans, Bunny Tails, heter det, den lågväxta varianten som inte blåser omkull. Nästa sommar ska jag sätta många fler tuvor. De samsas så bra med lavendeln.

Nu är det slut...

Nu är det definitivt slut på växthussäsongen. Den sista tomaten är ihjälfrusen, purpurvindan har gett upp och den mexikanska spikklubban har vandrat vidare till de sälla blomsterängarna. Lukten av mögel och unkenhet anfaller när man öppnar växthusdörren. Växthuset har förvandlats till växternas krypta.
Rådjuren har redan sökt sig till trädgården och smyger lömskt omkring i jakt på någon kär växt att sätta sina läbbiga huggtänder i.
Funderar på vad som funkar bäst för att få bort de listiga rådjuren:
1. stort lodjur
2. knappt tam varg
3. fångstnät
4. fallgrop
5. makens vidbrända potatisgratäng...
6. armborst
7. en drake
8. stor Bomb!
9. Fanbyns jaktlag...
10. handgranat
11. fyra för snälla labradorer
Visar en bild som jag tog i växthuset innan alla löven blåste av träden.

 

Helgbilder...

Mörkermånaden november är här, de tända ljusens tid är här och svärtan lägger sig som ett magiskt täcke över verkligheten. Jag lekte med kameran inför helgen. Det är mycket som rör på sig den här tiden och det mesta uppfattar man inte ens.

Gläntan

En bild från en skogspromenad. En glänta där ljuset föll så fint på marken.
(bilden gjord i kameran)

Salen i skogen

Ibland gäller det bara att verkligen se vad man faktiskt har mitt framför ögonen. Så var det den här gången och vips så flög bilden in i kameran.
Bilden ingår i mitt arbete Fönster genom verkligheten.
En exponering, naturligt ljus, direkt i kameran.

Den välvda bron

Den välva bron i trädgården leder vägen in i en värld av guld. Dammens vatten är en svart pärla som speglar allt och förstärker synintrycket. Bron ger det hela en extra skjuts, en extra dimension, och fungerar både som ett smycke och som en mycket praktisk detalj i trädgården.

Blått träd

Visar ett fotografi från min utställning Fönster genom verkligheten som jag hade i somras. Blått träd har bilden fått heta.
Naturligt ljus, en exponering och bilden gjord direkt i kameran utan ”photoshoppande”. Det är så jag vill ha det, det är då det är jag, det är då det känns rätt och då finns ingen anledning att ändra på något. Att känna att man behärskar tekniken och kan fånga det man ser, där och då, på bild.
Det är så jag jobbar, som fotograf och konstnär.

Tappar fattningen...

Visar en bild från ett reportagefotoarbete jag nyligen gjort. Antar att jag inte kan sälja in den här bilden i reportaget. För det är ju så, för att vara säljande så bör man sälja likartade saker, sånt som redan gjorts, alltså sånt som vi, folk, redan sett, för att magasinen ska tro att det går att sälja, att det är sånt som läsarna vill se och läsa. Knepigt, eller hur?? Och jag antar att den här bilden är lite "för konstnärlig" om man så säger. Men jag gillar den. :)
Och det här med att tappa fattningen då, som rubriken säger? Bilden med armar från skyltdockor i fönstret får vara symbolen för när jag tappar fattningen när jag läser det här på en av bloggarna som ligger på ÖstersundsPosten.
Läs HÄR om ni vill och orkar.

Källa till kraft

Lång slutartid precis när mörkret föll. Ån i skogen som möter natten med sitt silvervatten. Vatten i alla dess former är väldigt lockande för mig. Jag dras till vatten, precis som mina labradorer. När vi går i skogen hamnar vi nästan alltid vid något vatten: en pöl, ett dike, ett mystiskt hål, en kallkälla, vatten ur springor i berg, bäckar och tjärnar.
Vatten är en källa till kraft och leker med oss både i kropp och själ. Kanske därför som jag gjort alla dammar i min trädgård och andra vattenlekar. Eller så är det helt enkelt så att jag ännu inte blivit vuxen och tycker att det är roligt att leka med vatten.
Vatten är även en ögonfröjd, det glittrar blänker och skimrar och reflekterar himlen.
"The lake dreams the sky"
Och ån i skogen lockar fotografen att stanna tills det är mörkt.

Kaosmönster

Färg form och mönster, eller ickemönster i det här fallet, kaosmönstrat kanske man kan säga om rönnens grafiska grenar som håller uppe sina intressant formade löv vilka skimrar mot den klarblå hösthimlen.
Jag tror jag gillar kaosmönster, det blir ofta intressantare då, både när det gäller konsten och livet i övrigt.
Det skulle vara roligt att ha en fototapet någonstans här i huset, en tapet som man bytte efter årstider eller efter humör. Men jag vet inte vilken vägg jag vill/kan "offra" till omtapetsering. Fast jag kan ju hänga den löst utanpå originaltapeten!! Då är det bara att plocka ner den och rullaihop den och sätta upp en ny fototapet när andan faller på.
Ja! Det är en verkligt bra idé!! 

Musus Rattacus

Tittut! Sitter fångad i buren, inlurad med solrosfrön och väntar på vad som nu ska hända.
Visst är jag söt, gullig där jag sitter i det rosa skimret? Släpp mig lös och jag ska skutta, jag lovar!

Ja precis så! Öppna luckan på buren och släpp mig fri!
Men, var är jag nu? Det här är ju inte hemma i trädgården...

Med stora skutt slänger jag mig in in i det okända.
Ska försöka hitta hem igen, det kan inte vara så långt dit.

Anemonerna dansar...

Höstanemonerna dansar i vinden. De gungar kastar slänger och kränger i septembervinden.
Det pustar och frustar ute i dag. Vinden rycker pockar och lockar löven att lämna sina sommartrygga grenar.
Hösten har parkerat i min trädgård.
Hösten sväljer den gröna färgen och gör guld. Hösten är en alkemist som löper bärsärk i naturen med alkemistiska formler, vevar med sin trollstav och får alla att bli annorlunda, samma men ändå så annorlunda.
Allt är atomer, även dessa septemberanemoner.

Gina fyller 15 år!

Idag fyller min älskade Gina 15 år! Mitt hjärta blir alldeles varmt av känslor när jag tänker på henne. Hon är väldigt intelligent och följer mig som en skugga vart jag går. 15 år är en lång tid men samtidigt känns det som om åren bara försvunnit någonstans och varken jag eller Gina förstår vart de tagit vägen.
Gina var 4 månader när jag hämtade hem henne och hon fick genast en otrolig kontakt med mig och så har det varit sedan dess.
Grattis älskade Gina!

Här är alla fyra samlade på verandan.
Ella 7 år, Gina 15 år, Maja 10 år och Pia 1 år.

Vallmon och jag

Jag är nästan löjligt förtjust i vallmo. De fluffiga luftiga dansande ballerinorna som dansar och leker med solen i vinden. Nackdelen är att de lätt dråsar omkull när det kommer ett häftigt regn. Ett tips är att låta dem växa upp genom ett galler, så håller de sig på fötter.
Tänk att kunna vara som en vallmo: man fladdrar runt och njuter av tillvaron för stunden och ser allt som en lek i ljumma sommarvindar och känner sig riktigt naivt positiv. Men så: vips så kommer överraskande en hård ovänlig regnskur så man slås omkull...likheten är faktiskt rätt så bra, vallmons tillvaro och ens egen är ganska likartad ibland.
Den rosa dubbla vallmon på bilden heter Shirley Double.

Parkering i pelarsalen

Den här tallskogen är som en pelarsal som fångar solens värme med sina skimrande barr och gyllenröda bark. Parkerade och satte mig mitt på vägen och åt medhavd lunch där tillsammans med labben Pia. (oftast brukar jag aldrig ha med mig nåt ätbart eftersom jag är för lat att ta med något) Men den där lunchen smakade underbart: kallt ris och kyckling med curry och vatten att dricka till. Efteråt promenerade jag och Pia iväg längs den gamla vägen och upptäckte direkt en stor björnskit! Färsk dessutom. Vi hade antagligen haft åskådare när vi åt...
Bilen på bilden är min gamla Golf -91. Den är inte att lita på längre! Rycker och vill tvärstanna när jag kör (oavsett hastighet) och nu har visaren över motortemperaturen lagt av och ibland vill den inte starta riktigt...alltså ingen bil att lita på mitt i skogen. Lägg därtill att jag oftast inte har mobiltelefon med mig (antagligen skulle den inte fungera heller.)
Tänk om någon bilfirma-bolag-tillverkare kunde sponsra mig med en ny bil!!! En fyrhjulsdriven som jag kunde få plats med hundarna i, en bil som jag kunde lita på. (Helst vill jag ha vanliga lås med nyckel och gamla pålitliga fönstervevar, inga elhissar till fönstren.)
Hallå!!! Här finns jag! Och jag behöver en NY BIL. Jag ska göra så bra reklam för er bil, bara så att ni vet!

Lördagskväll i växthuset

En helt vanlig lördagskväll i växthuset...

Solen i solrosen

Solrosor har jag börjat gilla först nu på senare år. De är positivt livsbejakande och passar så bra i den nya delen av trädgården där de möter morgonsolens gyllene strålar i sina ständigt leende ansikten. Solrosor har ett kärleksfullt förhållande med solen. Just den här solrosen på bilden fångar den uppgående morgonsolen och de smälter samman i en gyllene varm omfamning. Ett tecken på att dagen kommer att bli vacker, på alla sätt och vis.
Nu behöver man inte masa sig ur sängen lika tidigt på morgonen längre för att möta den uppgående solen.

Den nya dammen!

En bild från den nya dammen. Det här har fått bli fiskarnas nya hem. De japanska koikarparna verkar trivas. Labradoren Ella ligger på stenhällen och spanar. Den här nya delen av trädgården har mycket gult i färgskalan. Det har bara blivit så. Kanske är det medvetet omedvetet på något sätt eftersom det är på den här sidan som solen går upp på morgonen, den gula solen från öster. I den här delen av trädgården sitter vi ofta och äter frukost tillsammans med fiskarna. De smaskar sin mat i dammen och vi äter vår på torra land i solens värmande guld.
Nu måste jag skynda mig för nu kommer snart ett gäng trädgårdsbesökare!

Pia fyller 1 år!

Idag fyller Pia ett år! Oj vad tiden rusat, nyss var hon en liten busig svart labbevalp och nu är hon en stor busig labbetjej, min älskade "lilla" Pia! Hon är verkligen stor, större än alla mina andra labradorer. Och snabb, hon springer ifatt dem alla. Jag älskar när de är busiga, labradorerna, det som är så bra med dem är att de har en "av-och-på-knapp", de busar ju inte hela tiden utan de är som folk är mest..eller som folk borde, kunde, vara om de var lika trevliga som labradorer är. Jag älskar den här rasen! Smarta glada busiga lättlärda badglada matglada förståndiga intelligenta hundar som det går att prata med och få vettiga svar.
Här på bilden är hon ett år, så vacker!

Här på bilden har hon nyss kommit hem till mig och är 8 veckor. Vilken otroligt söt valp!!!

Hon fick sova i min säng från allra första dagen. Och det gör hon fortfarande. :)

Här är jag och Pia ute i naturen en tidig morgon. Bara hon och jag. När man har flera hundar så är det viktigt att den yngsta någon gång får vara själv ute, utan de andra hundarna, för att hitta sin personlighet, bli trygg i sig själv och inte bli alltför beroende av flocken för att känna trygghet.

Fängslad!

Morgonljuset är det allra bästa när man ska fotografera. Armeringsnätet med sin strikta form ger ett mervärde till bilden, det är det som gör att den blir fängslande så att säga. Det geometriska mönstret.

Apropå fängslande så kommer jag att tänka på han som satt i arbetsintervju för ett riktigt flashigt jobb som skulle ge honom en fet lön och riktigt komma in i gräddsmeten i samhället. Han hade under intervjun känt att chefen som höll arbetsintervjun kändes riktigt bekant men han kunde inte riktigt placera honom. Till sist kunde han inte hålla sig längre utan frågade chefen: "Jag känner så väl igen dig! Men jag skäms att jag inte riktigt kommer ihåg, men det känns att vi har träffats förut många gånger men jag kan inte placera dig."
"Ja, precis så känner jag det också!!" svarade chefen aningen ivrigt och bekräftande.
De båda herrarna satt tysta och iakttog varandra, som för att se vem som först skulle komma ihåg vart de träffats.
Då frågar lite försiktigt han som söker platsen: "Har du också suttit inne??"
Han fick inte jobbet...

En liten röd

En liten röd backnejlika kikar upp omgiven av främmande blad från någon annan kraftigare växt. Den står där med sin utmärkande röda färg bland den kontrasterande grönskan. En liten tuffing, helt klart, eller så vet nejlikan helt enkelt inte bättre, eller så gör den det men växer där ändå, trots att den blir nedtryckt. Det kan vara så enkelt att den en gång blev planterad där (av mig) och nu har växtförhållandena på stället gjort att ogräsen börjat ta över. Och det har sin upprinnelse i sorkinvasionen vintern för två år sedan.
Men den lilla röda nejlikan verkar inte bry sig om sådant. Den kikar upp mot ljuset och trotsar verkligheten.
Det är som samhället i stort, helt enkelt...

Boije Gallery

Visar några bilder från mitt galleri, Boije Gallery, som finns här på gården. Den lokala tidningen Östersundsposten skrev om det i fredagstidningen. Galleriet är inne i den gamla stora bryggstugan och angränsande rum och byggnaden är helt bevarad som den var en gång i tiden. Det enda jag gjort är att jag målat golvet för att få ljust i rummen och så har vi satt upp belysning.
Humlen slingrar sig glatt mot den gamla timmerväggen.
För någon dag sedan hade jag långväga besök från Skåne av trevliga Eva från Lyngby Prästgård. Hon har en helt underbar trädgård och en blogg som heter Bakom Häcken.

Här är en bild från rummet med utställningen Fönster genom verkligheten. Bilderna är, som vanligt, gjorda direkt i kameran med naturligt ljus, en exponering, ingen lek i datorn och inga multiexponeringar.
Många tror att jag klistrat ihop olika bilder när de ser de här tavlorna med det har jag inte gjort! Det är konstigt det där...att många inte tror att man kan göra såna här bilder utan att, som jag ser det, fuska. Men, egentligen, när många tror att det är fejk så är det ju högsta betyg på min fotokonst! När de TROR att det är HELT OMÖJLIGT att åstadkomma något sånt här på annat sätt.
Jag skapar magin direkt i kameran, det är så jag jobbar, kameran är min pensel och allt är precis vad det är: original skapade där direkt på plats och med naturligt ljus. Sedan gäller det förstås att Se bilden och få den att hoppa in i kameran.

Här är galleriet, jag och mina fotografiska bilder i tidningen igen i Östersundsposten.
Utställningen pågår under hela augusti och september. Mer info finns på trädgårdens hemsida www.secretgarden.se

Jag flyttar...

Tror att jag flyttar in i växthuset snart. Trivs så bra där bland blommor och annat. Det är som en annan värld, mitt glashus, min vuxen-koja.
Sommaren rusar fram som ett expresståg och jag har inte hunnit med riktigt. Jag sprang som en galning för att inte missa tåget och fick precis tag i dörrhandtaget när det startade och där hänger jag nu, i handtaget på utsidan av ett tåg som allt snabbare rusar in i den mörka årstiden. Inte kan jag bromsa heller, för hur bromsar man tiden??
Tvättade blusen häromdagen och hängde den på tork i växthuset så att den underbara blomdoften skulle sätta sig i tyget.

Öppen Trädgård!

Nu på Söndag 21 Juli kl 12-18 är min trädgård The Secret Garden med i Lands Öppen Trädgård, som en av 100 trädgårdar i Sverige som håller sina grindar öppna för intresserade besökare just den här dagen.
I galleriet på gården finns mina fotoutställningar I det gröna och Fönster genom verkligheten.
För att hitta hit: gå in på trädgårdens hemsida www.secretgarden.se där finns info och karta.
Välkommen!

Grön onsdag...

En grön onsdag idag. Den gröna onsdagen är våt, varm och blöt. Dagen för Öppen Trädgård (Söndag kl 12-18) närmar sig och det regnar. Och jag är så sömnigt trött. Det är egentligen ett underbart väder, det duggar så där lite lätt men det lägger sig som en dimma på mina glasögon så jag sitter inne i stället för att fixa i trädgården. Den där dimman på glasögonen är inte så dum egentligen; allt får ett magiskt skimmer och ser så annorlunda ut. Allt suddas ut och flyter ihop och man ser inte längre allt ogräs och allt som egentligen ska hinna göras.
Tänk! Om jag hade dimglasögon att låna ut till besökarna nu på söndag så att alla kan se trädgården som jag ser den!!! :)

Gul tisdag...

Det känns som det är en gul tisdag idag och det blåser friska vindar. Sommaren håller andan ett tag nu när det är halvlek och samlar kraft inför det kommande. Själv håller jag på i Galleriet och komponerar ihop en installation i det ena utställningsrummet, det med temat "I det gröna".
Jag tycker att det är så roligt och kreativt att göra installationer! Har alltid tyckt det. Gjorde även en installation på konstskolan när jag hade separatutställning där, men det var för nästan 25 år sedan. Jag och installationer går hand i hand liksom ;)
Nu på söndag är min trädgård med i Lands Öppen Trädgård, som en av 100 trädgårdar i Sverige. Alla intresserade är välkomna!

Blå måndag...

Varför håller jag på som jag gör, egentligen? Varför håller jag på med min trädgård, varför bor jag här och varför har jag gjort ett eget Galleri här på gården? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Ibland kan den norrländska kylan nästan komma ikapp mig och jag funderar på att skita i trädgården, att skänka hela gården som ett rehabiliteringshem för något gravt…och att lägga ner hela mitt bildskapande.
Det är när den blå måndagen kommer nafsande. Den blå måndagen som är som ett svart flor över det grådaskiga norrländska ansiktet: jantelagen. Jag, medelålders norrlandskvinna, borde väl förstå att jag inte ska hålla på med foto?! Att tro att jag är konstnär och har något att komma med i konstvärlden i övrigt. Jag, medelålders kvinna i norr borde hålla mig till spisen, någon hjärndöd hobby och barn/barnbarn och fixa goda middagar och skvallra arslet av mig om andra grannar och övrigt. Men, jag är inte på det sättet. Och då passar jag inte in i mallen.
Så jag har gjort mitt eget Galleri för att jag inte kan släppa mitt bildseende längre. Har ju varit tvungen att låsa in det för att passa i en mall de senaste 20 åren…. Som sagt, en blå måndag. Och jag kämpar mot bilderna som trycker sig på, som vill in, vill fram, genom mig. För jag har inte fattat att jag är en medelålders norrlandskvinna…och vad spelar det egentligen för roll???!!!

Grävande kvinna?

Något som de som besöker min trädgård ofta säger/frågar, riktade till min man och när jag inte är i närheten, är konstaterandet: "Det är väl Wictoria som har idéerna och du Peter som gör själva jobbet i trädgården?!"

Det här känns riktigt frustrerande för mig eftersom det är jag som gjort allt jobb också. Grävt, spettat, sågat, rivit och slitit så att händerna blödde trots att jag använde handskar...allt har jag gjort för hand och inte använt några maskiner. Och så tar de flesta för givet att det är mannen som jobbat och jag, kvinnan, bara glidit runt och sagt hur det ska se ut!
Det är oftast kvinnor som säger det här. Och det gör det hela extra knepigt, tycker jag! Kan det vara på det sättet, fortfarande, att kvinnor på nåt sett ser sig som det svagare könet och tror sig inte kunna, alternativt tycker att de har "rätt" att bara glida runt och låta sina män jobba åt sig? Kanske är det så på många ställen fortfarande, men inte här dock. Kanske ska jag starta en kurs för kvinnor; Våga gräva! och Så använder du spaden på rätt sätt...

Min fotoassistent!

Pia är min fotoassistent som följer med mig på mina fotostunder. Hon vakar så att inget smyger sig på oss i skogen, vaktar längs vägarna efter skumma individer och vägpirater och ser till så att matte inte blir överkörd när jag ligger på vägen och fotar dikesblommor.
Hon har koll helt enkelt! Och det är jättebra för jag har ingen koll alls på vad som händer runtomkring mig när jag fotograferar. All min koncentration försvinner in i bilden och kameran och vad som i övrigt sker är för mig okänt. Så det är jättebra att Pia, vakt-labben, följer mig på mina fotosessioner.
Pia är 11 månader nu och väger 29 kilo. Mattes "lilla" bäbis...