Bubbel - Babbel

Jag låg vid dammkanten på eftermiddagen och fotograferade bubblor på vattenytan. Det ser så läckert ut. Lärkträdet invid dammen får med sina gyllene barr vattnet att se ut som flytande guld. Den blå himlen som speglar sig gör också sitt till. Häftiga bilder, höstliga bilder. Tagna med min lilla kompaktkamera... nu ska jag babbla lite..

Jag och mannen var in till stan i går. Skulle kolla på en ny kamera, en systemkamera. Jag ville ju hålla i den, bolla med den lite och känna hur den kändes i handen. Viktiga saker det där, har jag läst mig till, när man ska investera i en kamera. Dök in på den första affären. Vad tror ni hände? Efter ett tag fick vi tag i en försäljare som började prata, eller man kanske hellre ska säga att han snackade, babblade, bubblade.. vänd till min man. Hela tiden, vänd till mannen. Jag frågade och säljaren tittade till på mig och vände sig återigen blixtsnabbt till min man och svarade!
Jag blev sur, invändigt förbannad och trodde knappt mina ögon. Det var ju jag som skulle köpa kameran och det var jag som ställde frågorna.. ändå blev jag behandlad som luft.
Vi lämnade den affären.

Dök in på affär nummer två. Vad tror ni hände? Exakt samma sak hände!
(Jag gillar de här bubblorna)

Vi dök in på den tredje affären...och vad skedde? Naturligtvis. Kvinnan, alltså jag, behandlades som ej existerande eller kanske som om jag varit en jubelidiot! Till sist säger säljaren, vänd till mig: "med den här kameran och objektivet tror jag nog att du kan klara av att knäppa kort på familjen i soffan till jul!"
......
Vad skulle ni gjort?? Sagt åt säljaren att dra dit pepparn växer eller gå därifrån? Eller kanske nåt annat?
Jag gick. Bort därifrån. Till bilen. Och åkte hem, utan kamera...

Här rinner bäcken ut i dammen och bildar alla de läckra bubblorna nu på hösten.

Lärken står och glöder. Bilden tagen genom fönstret i den övre salen.

In i dimman!

Idag kan man verkligen säga att uttrycket In i dimman kommer till sin fulla rätt. Den här dagen ligger dimman tät. Allt är inbäddat i ett fluffigt ljust töcken och jag tycker att det är så härligt. Älskar den här dimman! Här på bilden är det hästhagen som försvinner in i dimman.

Stolplyktan och dammen.
Höstfärgerna är så där härligt diffusa.
Det ser faktiskt ut som en sagovärld.

Höstens färger kan vara vackra även när de håller en mer nedtonad färgskala.

Nepetan blommar fortfarande. Utemöblen står fortfarande kvar ute.

Lejongap, salvia och svansfjädergräs. Ryskt martorn i förgrunden.

Mjuka former och stickiga former.

Jag gillar Ryskt martorn, både till form och färg. Här smälter de in i dimman.

Nu är det höst vid dammen. Koikarparna har fått komma till sitt vinterbo inne i stallet.

Huset är mjukt inbäddat i dimman. Huset ser också nästan ut att komma från en saga, tycker jag, för jag är så glad över att få bo här. Trivs så bra i det här huset och tänker låta huset få fortsätta att ha kvar alla sina historiska detaljer, det ska få åldras med stoltheten i behåll. Inga drastiska renoveringar, bara göra sånt som måste göras. Och fönstren kommer att få fortsätta att vara kvar (handblåsta från 1880), trots en besökares totala oförståelse över att vi inte bytt fönstren och inte heller tänker göra det....

Växthuset - äntligen!!

Äntligen är växthuset klart!! Som jag längtat efter detta växthus, i flera år faktiskt! Gick och velade, tänkte att säsongen är så kort och det ena med det andra. Men kan andra köpa skotrar som de leker med så kan väl jag satsa på ett växthus, som jag leker med! Här kommer jag att sitta och njuta och driva upp frön och för första gången odla tomater och gurka. Det här ska bli ett riktigt lyckohus, mitt Växthus, mitt Glädjehus!

Den ena delen av växthuset har jag inrett, i min egen stil och med sådant som jag gillar. Nu på hösten är det mustiga varma färger på tygerna och till sommaren blir det andra kulörer. Den andra delen av växthuset ska bli växternas del. Jag längtar efter doften av jord och blad, att få pyssla om blommorna och se tomaterna växa!

Här är den nu äntligen, vedspisen, som väntat ett halvår på att komma på rätt plats. Den har stått i hallen och längtat efter ett eget hem. Jag fyndade den på Blocket. Tycker att den är så vacker och lite annorlunda med sina kurviga ben, tassar, sirliga mönster och stora mässingsräcke.

Jag gillar det där räcket. Rakt är det fortfarande också.

Här är den andra Gefle-urnan av de tre som jag fyndade på en loppis för ett tag sedan. Och vedspisen.. är kär i den faktiskt, den har så vackra former! Tycker att den gör sig så bra med de där tygerna som bakgrund.

Här kan man sitta och mysa kyliga kvällar framöver. (Vi ska i dagarna dra in ett rör till vedspisen.) Den här trädgårdssoffan är från 1800-talet och kommer här ifrån gården. Jag löste den och hela gruppen trädgårdsmöbler på auktion där allt från gården tyvärr såldes för flera år sedan. Fick kämpa mot en norsk antikhandlare för att trädgårdsmöblen skulle få komma tillbaka till sitt eget hem igen. Kan ännu idag höra den suck av lättnad som möblemanget gjorde när det kom tillbaka till gården.

Golvet i växthuset. Jag har lagt plattor för första gången! Alltså små plattor..sådana som man ska mjöla under och allt ska vara så där rakt och perfekt innan man börjar.. Mannen fick sköta den saken, att plana ut och mäta, sånt gillar inte jag. Sedan tog jag över själva plattläggningen. Och så roligt det var! Jag hade tittat på olika sätt att lägga, på olika mönster, och inte hittat det jag villa ha. Så jag gjorde nåt helt eget istället.

Så här blev det. Jag kallar det för en "tokläggning". Jag bara körde på och gick på min estetiska känsla. Ville inte ha de där jämna mönstren som man ser överallt, de får dessutom golvet att verka mindre än vad det är eftersom det regelbundna mönstret visuellt krymper golvytan. Och så tycker jag inte att det är snyggt heller. Jag ville göra nåt som skulle kunna vara från en gammal borggård fast det var nylagt. Det finns inget mönster i det men ändå verkar det som om det finns ett mönster, liksom..hmm. Svårt att förklara, speciellt till bara en bild.

Plattorna är grafitgrå, ljusgrå, ljusrosa och svärtade rosa. För att lätta upp ytan och få den mer levande och för att golvytan ska verka större. Faktiskt så är nog det här sättet att lägga plattor mycket svårare än att lägga efter något mönsterschema. Men det var en liten utmaning också, gillar ju sånt.

Curryörtens silvriga blad passar bra mot tygerna. Den doftar så gott. Idag blir det en mysig testund i växthuset och så får jag se om vi kommer igång med att dra in röret till vedspisen.
Nu är det nästan svårt att minnas hur det såg ut innan växthuset var på plats, klicka HÄR om ni vill se.

Roadtrip -längtan efter en ny kamera

Satte mig i bilen och åkte en sväng. Tänkte kolla hur hösten farit fram med lövträdens blad. Hoppades finna granna färger och mysiga motiv. En björk stod och hängde invid en bro. Jag klev ur bilen och bollade fram min lilla kamera.

Torra roströda björklöv och solen som lyser.

En buske med fluffiga bollar fulla med frön. En snöbollsbuske, dunbuske eller en bomullsbuske, kan till och med vara änglahår eller päls från en hare som fastnat.. nää tror inte det. Tomtens skägg som fastnat när han körde förbi med renarna för nästan ett år sedan är nog det mest troliga..

Körde förbi ett grustag som blivit alldeles fyllt av vatten. Det var faktiskt vackert...men min lilla kompaktkamera är inte bra på vegetativa bilder på håll. Den gör bilderna brusiga och fula. Jag är såå less på min lilla kompaktkamera. Det känns som om jag inte utvecklas längre som fotograf. Och hur kan man göra det, en kompaktkamera har, minst sagt, sina begränsningar. Kan inte ens byta objektiv. Här har jag lagt på ett filter på bilden, det blev till och med bättre än originalbilden...

Vid samma grusgrop låg de här två mördade bilarna. Stackars bilar!! Kanske bäst att köra iväg innan bilhatarna kommer tillbaka.

Vips så dök en tjädertupp upp på vägen. Spatserade målmedvetet in i skogen. Jag tog en bild men kameran har ju som sagt sina begränsningar. Inne i skogen spände tjädern upp sig och visade alla sina granna fjädrar och började spela så smått, fast det är höst. Men ingen idé att ta någon bild när resultatet inte blir bra.

Satte mig i bilen igen och åkte till min bäck. Den ger alltid fina motiv. Men visst skulle det vara roligt att ha bättre kamerautrustning. Som någon sa till mig: "inte behöver du nån annan kamera inte!" Det är fri tolkning på det.. men kan tänka mig hur det skulle te sig om en fotograf kom och skulle göra ett reportage och halade fram en liiiiten kompaktkamera ur fickan.. inte seriöst alls och vilka begränsningar bildmässigt, oavsett om man har förmågan att se bilder eller inte så kommer man aldrig ifrån att den obefintliga tekniken gör vissa saker omöjliga.

En jämförelse: tänk om en rallyförare måste köra en gammal folkvagn och måste tävla mot ferraribilar. Men det kanske var en smått löjlig jämförelse.

Underbar Septembermorgon!

September månad kan verkligen bjuda på underbara mornar! Tidig morgon med dimma och härligt rosa ljus. Kylan har börjat smyga sig på men solen lurar alldeles i närheten. Dimman smyger över sjön och bergen. Dammen ligger svart och mystisk.

Det rosa ljuset går så sakta över till ett varmt gulorange sken. Sakta och sakta...ljuset skiftar faktiskt färg och intensitet otroligt snabbt så det gäller att hänga med i vändningarna. Jag älskar dimma!

Solen börjar smyga sig in i trädgården. Sprider sitt gyllene ljus över de daggfuktiga växterna. Det glittrar överallt.

Underbara solsken!  Det är som flytande guld. Man riktig känner hur livsandarna vaknar.

Nu är den nya dagen här. Höstanemonen blommar för fullt och det är bara att inse: nu är faktiskt hösten här, vare sig man vill det eller inte. 

Att vara flexibel!

Nu har det varit en stor grävling här på gården. Ibland måste en del saker som inte är så roliga göras, vare sig man egentligen vill det eller inte. Vem vill gräva upp gårdsplanen så att allt försvinner i djupa hålor och det bildas jätteberg av jord? Att börja om från början, precis när man fått till det som man vill? Tjaa... det var bara att inse kalla fakta och bjuda in grävmaskinen och låta den löpa amok fullständigt!

Vattenledningen från brunnen in till huset hade börjat läcka...någonstans där långt nere i marken. Ingen aning vart...så vi beslutade oss för att "helt enkelt" gräva ner en ny fräsch vattenledning. Klokt belut, hoppas jag, men attans vad maskinen flurade till. Att det finns så mycket jord, att det blir mer volym på jorden när den grävs upp, mystiskt! Här har grävaren börjat löpa amok alldeles intill mitt ljusa grus! Jag hade lagt ut presenningar för att skydda gruset...trodde att det kanske skulle fungera. Vad naiv man kan vara ibland...

Jaha... se där! Vilken "rolig" syn. Kortet har jag tagit från norra balkongen på huset. Ett helt klart fall av ett katastrofområde! Vet ni vad som hände just när jag tog det här kortet? Telefonen ringde... det var en granne som berättade att några, bla en engelskman, skulle komma och filma byn!!! Va??? Jag kände paniken så smått komma rusandes! "Jo, visst är det så", sa grannen. "Och så vill de komma upp till dig och filma trädgården och huset!" Jag började fnissa, känslan av att vara utsatt för ett skämt var enorm. "Menar du nu? Nu genast? På momangen? Alldeles utan förvarning??" sa jag. "Joo, de ringde och de skulle komma om ett litet tag", sa grannen.
Vad skulle ni göra? Och vad gjorde jag?
"Jaha...vad roligt! Fast vi har en grävare här och man tar sig inte in till gården längre. Det är liksom ett katastrofområde här just nu", sa jag till grannen. Och så tänkte jag, snabbt som blixten, att vad fasen låt dem komma! Man ville ju inte missa att trädgården och huset skulle få vara med på film.. "Men visst vill vi vara med! Låt dem komma bara, jag fixar det, jag har full koll på läget, inga problem!" sa jag.
Är det det som kallas att man är flexibel, klarar att ha många bollar i luften, att man fixar logistiken och kan se möjligheter i de svåraste situationer...och andra sådana modeord? Eller så är det helt enkelt så att man är helgalen.

Som så ofta, när det kör ihop sig och man blir nästan sönderstressad av saker och ting som ter sig omöjliga att få till så satte jag mig vid dammen och tittade på koiarna. Trädgården var helt ostädad, fontäner och grusgångar hade fått göra höst i sin egen takt. Jag satt där och tänkte: "jag måste nog fixa till det lite här i trädgården..." Och så satte jag igång med raketfart! Städa i dammen, städa bäcken, tvätta fågelbadet, fixa grusgångar, fylla vatten i våtmarken, fylla nytt vatten i många andra vattenlekar, stötta upp blommor, plocka lärkkvistar, tvätta fågelbajs från utemöbler, arrangera blommor på verandan och annat allmänt piff och puff liksom. När jag var så klar som jag kunde bli var jag genomsvettig och håret helt galet flurigt och så hade jag skitat ner mig både här och där. Läge att vara med på film......

Dammen från en lite annorlunda vinkel.

Musboet, som förhoppningsvis mist sina hyresgäster...

När jag var "klar" i trädgården gick jag och kollade hur utgrävningen hade urartat.. Det visade sig att det var på rätt väg, såg inte alls så hemskt ut längre faktiskt. Riktigt bra! Det var bara att börja om från börja, lägga i jord och grusa och sätta blommor och klippa markduk och gräva ner uppgrävda buskar och lägga i mer jord när det sätter sig och marken börjar svanka. Vart den fyllnadsmassan ska komma från har jag ingen aning om. Just ny bryr jag mig helt ekelt inte. Jag har valt att inte titta åt det där hållet på ett tag. Ibland är det faktiskt skönt att släppa taget och inse att man har begränsningar. Det kommer fler dagar.
Hur det gick med de som skulle komma och filma...tja...om de nu inte ligger i nån grop, eller är nedgrävda... så dök de helt enkelt inte upp!!!

Morgondimma

Morgonen smög sig på. Det ljusnade ute men dimman gjorde alla konturer suddiga och diffusa. Man kunde ana att solen strålade någonstans ovanför dimman och det var bara en tidsfråga innan den skulle bryta igenom. Jag tycker om dimma. Det blir liksom en annan värld, en mjuk, suggestiv och ovanlig värld som ofta kan göra att de mest vardagliga ting känns lite obekanta.
Sjön och bergen ligger dolda i det vita, dammens vatten ligger spegelblankt.

Här står jag under det gamla äppelträdet och tar kortet. En del av renässanslandet syns och statyn vid dammen.

Dimman ligger som ett fluffigt täcke över trädgården.

Här håller solen på att vinna över dimman. I cirkeln i mitten syns den andra Gefle urnan. Jo, visst är det så... Jag åkte naturligtvis tillbaka till loppisen och köpte de två andra urnorna också. Nu bor de här alla tre! Och de trivs bra här och jag med dem. Den lilla statyn i bakgrunden sitter och betraktar vattnet.
Det har blivit lite vildvuxet i trädgården nu på eftersommaren... eller ska man kanske säga höst? Ja, kanske det, förhöst. Men just nu har vi så kallad indiansommar, det är rena sommarvärmen ute.

Nu har dimman gett upp för den här gången. Solens klara strålar skimrar i bladverket på ormbunken och svansfjädergräset.

Imorgon är det en lite speciell dag. Gina, den äldsta labben, fyller 12 år! Får se vad jag hittar på då. Här på kortet är hon lite yngre. Gina är den av mina tre labbar som inte riktigt gillar att vara med på bild. Precis som matte...

Gnagare och Gnaskare...

Jag såg att mina Lejongap var vissna och att delar av Ulleternellen också var vissen. Konstigt! Är de törstiga, tänkte jag, och vattnade dem. Men de hämtade sig inte. Vid en närmare undersökning nere i marknivå upptäckte jag att de var avgnagda!! Någon hade helt fräckt gnarvat av dem! Jag insåg snabbt att jag hade fått gnagare, gnarvare, gnaskare i min trädgård! Visst kunde de få bo där, men inte när de började gnarva på mina blommor! Nån måtta får det vara. Jag satte ut en fälla laddad med smaskiga solroskärnor. På morgonen satt en liten Sötnos i fällan! Såå liten och fin! Jag tycker faktiskt om möss, de är så gulliga!

Här sitter den lilla musen och är jätterädd! Morrhåren darrar av förskräckelse. Och vilka stora öron den har. Huset och fotografen avspeglar sig i dess öga.

Så söta tassar. Nästan som händer. Jag kallar de här mössen för vitmagar. De är vita i pälsen undertill och är så fina!

"Släpp ut mig, släpp ut mig, släpp ut mig!!!" ber den lilla musen med sin svaga stämma. "Jag lovar att jag inte ska gnaska på dina blommor mer, bara jag får bo här i den härliga Trädgården!"
"Njaa, jag undrar det jag..." säger jag, medan hjärtat blöder för den lilla varelsen. "Jag tror inte att du kan hålla det löftet när din gnagarlust sätter in som värst. Jag vågar helt enkelt inte ta den chansen. Du skulle låtit bli mina blommor så skulle du fått bo kvar!!" förklarar jag för den söta lilla musen.
"Men det var inte jag, det var inte jag, jag lovar det var inte jag...!"

??? Så slår mig genast tanken, insikten, musen talar säkert sanning, det var inte den som gnarvat..! Alltså innebär det att det är fler möss i min trädgård! Och hur ska jag lyckas fånga den rätta = blomgnagaren?!
Jag bär buren till skogen så att den lilla musen får flytta dit i stället.

Ella nosar bekymrat på en blomma. Hon tycker att matte är fjantig som larvar sig med de där mössen. "Du skulle bara veta", mumlar hon, "den där musen är säkert tillbaka snart!"

Nu har labbarna lärt sig att snoka efter möss. Så fort det prasslar så tassar de dit och lyssnar och sniffar. Men labbarna är ju inte i trädgården på natten och det är då som jag misstänker att mössen har det värsta hålligånget!! Men de är ju såå söta!...