Mitt Narnia

Idag tänkte jag visa en av fantasierna jag har haft när jag gjort min trädgård. Jag har haft flera visioner i mitt huvud, bla barock-och renässansträdgårdar, skogens svarta tjärnar, den hemlighetsfulla trädgården, men nu tänkte jag visa min vinterträdgård. Mitt Narnia!

Det är morgon och det blå skimrande ljuset ger en annan dimension åt trädgården. Det får allt att se ut som en saga. Lyktan som lyser upp vägen mellan världarna, och gör så att man lätt hittar tillbaka genom passagen, står vid dammkanten, tjärnen, alldeles intill det gamla beskyddande lärkträdet.


Snön ligger och ruvar ovanpå lyktan. Det ser nästan ut som mössor, eller kanske hattar.

Det är kallt och frostigt. Kylan gör att luften känns vass, som om det skulle vara för mycket syre i den. Rosenbågen, som står i passagen in till renässansdelen, är dekorerad av stora frostflingor.

Porten in till sagans värd är passerad. Här är det den vilda otuktade trädgården som bestämmer. Det är faktiskt ingen trädgård, inte i det ordets mening, det är vilt, ostrukturerat och naturligt. Den stora trappstenen, som har trappsteg uthuggna, ligger under ett snötäcke. Rådjuren sover uppe på den ibland. De känner sig trygga där.

Herr Kanin har skuttat upp på stenen. Han blev nyfiken på vem som kom pulsande genom snön. Hörde direkt att det inte var något rådjur. Det är konstigt vad de här djuren är tama...

Den välvda bron leder från tjärnen in till den andra världen.

Rådjuren har sitt hemviste i min trädgård om vintrarna. Det är en liten flock som har bosatt sig här, speciellt om nätterna, och de äter både frukost och kvällsmat... Deras spår över dammen bildar mönster. Det ser nästan ut som om de försökt att göra ett pentagram.

Det har blivit eftermiddag och solens strålar silas genom lövträden. Ljuset med sina varma färger luras, det ser varmt ut även fast kylan biter.

Men vad är det där, som sticker upp? Kan det vara öronen på ett av rådjuren?


Det är något som kikar upp bakom stenen!

Javisst, det är ju Herr Kanin! Det är en liten lurig herre det, man vet aldrig vad han hittar på. Jag misstänkter att även han smaskar på mina blommor.

Här sitter Herr Kanin lite bortglömd. Snön har brett sitt täcke över honom. Men han har inte varit ensam för precis framför honom har ett rådjur haft sin nattlega uppe på stenen. Tänk om jag hade kunnat fotografera det!

Det är dags att dra sig tillbaka in i husvärmen igen. Solens sista strålar kikar fram bakom kaninens öron. De vilda djuren stannar i sagans trädgård och inväntar, liksom jag, att våren till slut ska vinna över vinterlandet.

Det är dags att ta farväl av Mitt Narnia för den här gången. Träden sluter sig bakom mig när jag går tillbaka till människornas värld. En lätt känsla av sorgsenhet infinner sig i mitt hjärta. Känslan av att kanske vilja stanna kvar, men ändå inte. Kluvenheten, misstanken att ha gjort intrång där människor egentligen inte borde vara och känslan av att jag måste återvända till det invanda. Jag går vidare och trädgården ler sitt hemlighetsfulla leende emot mig.

Väl inne i husets trygga värme går jag upp i salen och tar ett fotografi genom fönstren över min trädgårds sagolandskap. Jag ska låta den delen vara som den är, orörd, vildvuxen och gåtfull.

Till sist sätter jag mig vid datorn och föser över bilderna från kameran. Från en värld till en annan, på bara några sekunder. Men tiden finns ju egentligen inte och det innebär i sin tur att allt finns samtidigt...

Snart ljusnar det

Jag har lagt märke till en sak de senasta dagarna. Det håller på att ljusna. Solen tittar upp tidigare om mornarna och smyger ner bakom berget lite senare. Vad härligt! Förändringen sker så snabbt att jag är rädd att jag inte hinner fånga allt det vackra jag ser.

Två droppar som ser ut som om de är gjorda av is hänger i biblioteket och badar i solljuset som flödar in i rummet. Dörren och draperiet bildar bakgrund.


Solen har smitit in med en stråle i dörröppningen in till salen. Den busar runt och lyser upp saker och ting. I förgrunden syns en del av Dracula-lyktan.


Här har solstrålen lekt sig in i salen och hittat min ängel som står på kakelugnsfrisen. Ängeln har fått låna ett halsband av mig. Jag måste få säga att det här fotografiet är jag fasktiskt nöjd med. Det är inte ofta jag är det och alls inte ofta som jag dristar mig till att säga något sådant. Jag tycker att fotot ser ut som en tavla, en gammal målning! Jag får en sådan lust att börja måla igen när jag ser det här...

Solens lekar vandrar vidare till en tavla som hänger bredvid kakelugnen. Det här är en del av ramen. Ljuset skimrar och dansar på den gamla tapeten. Det går undan vill jag lova! Ljuset rör sig så snabbt att jag nästan inte hinner med! Skulle faktiskt kunna filma ljusvandringen, så snabbt sker den!

Nu har kvällen kommit och jag tar ett foto av skåpet i biblioteket. Formspråket är rokoko och det har blyinfattade små bånliga glasrutor. I taket syns en del av takmålningen.

Nu är det bara att ta fram en bok och sätta sig ner och läsa en stund.

Från isrosor till näckrosor

Nu tycker jag att det räcker med kylan som tydligen har bitit sig fast rejält den här vintern. Det har varit stark kyla alldeles för länge nu. Isrosorna på fönsterrutorna sprider sig. Jag har hellre näckrosor! Nu längtar jag till sommaren! Men det dröjer ända till maj månad innan snön ger vika. Det är länge det!

Idag visar jag bilder från dammen. Bilder från början av augusti, när det var varmt och härligt ute. Näckrosorna hade slagit ut. Härligt!


Det här är min rosa näckros. Nymphaea Attraction ska den heta enligt etiketten. Min är inte så gräll i färgen som den annars kan bli. Jag tycker om den här svagt rosa färgen och den doftar ljuvligt. Det svarta vattnet glittrar som en riktig skogstjärn!


Det ser nästan ut som om näckrosen ligger på en spegel. Det är så vackert med svart vatten! Och solen som kikar ner i djupet.

Det här är en vanlig vit näckros. Den har vi hämtat upp från en sjö i närheten.

När jag tog den här bilden i somras var det varmt vill jag lova. Man skulle haft ett trollspö och trollat sig tillbaka, i alla fall för en dag...

Till vänster i bilden ser man på ringarna på vattnet att det har varit upp en fisk till ytan. Det är någon av mina japanska koikarpar som letat mat. Jag är så nöjd med den här dammen. Och det var tur att jag fick som jag ville när vi planerade storleken. Den är 2 meter djup, 10 meter lång, 6 meter bred och har formen av en oval och är placerad rätt framför huset rakt i söder. Det är mycket lättare att få ordning på balansen i vattnet när det är stora vattenmängder. Ett klart, rent, vackert vatten är ju en förutsättning för att man ska trivas med sin damm.

Glitter tittar upp i vattenytan. Han har fjäll som glänser och glittrar som guld.

När vi köpte Glitter var han kritvit, men har ändrat färg till gyllene. En del koiar kan göra det med tiden, medan andra förblir kritvita.

Det här är Aprikos. Man förstår lätt hur jag kom på det namnet. Hon är den mest sällskapliga av alla koiarna. Kommer och äter ur handen.

Koien överst heter Lingon, han med den vackert röda och vita färgen. Just den kombinationen kallas för kohaku i Japan. Bredvid till vänster tittar Riddarhingsten fram. Konstigt namn på en fisk...men han har pansarfjäll längs ryggen som ser precis ut som rustningen på en riddarhäst.

Lingon har precis ätit lite mat uppe på ytan.

Och så till sist en bild på Lingon och Aprikos. Vintertid har jag koiarna i en stor tank, två kubik, inne i ett rum i stallet. Där har vi värme på så att det håller omkring 7-8 grader. Det går inte att ha dem ute i dammen på vintern här där jag bor...det beror på att det blir för kallt och inget syre kommer genom isen. Men snart, snart, kommer våren åter och koiarna får simma runt och busa i sin stora damm igen.

Sovrummet

Idag tänkte jag fortsätta rundvandringen i huset och visa några bilder från sovrummet.
Solen letar sig in mellan pärlorna på pärlfranslamporna som hänger i fönstren. Jag älskar sådana lampor!

Jag tog några bilder igår när det var ljust och fint ute. Det gäller att passa på då nu vintertid eftersom jag alltid bara fotograferar med naturligt ljus. Det finns en liten smal trappa i sovrummet som leder direkt ner i köket, en så kallad pigtrappa, den döljer sig bakom det svarvade räcket. Det är suveränt bra att det finns två trappor i huset. Den här lilla trappen använder vi ofta. Två stora fönster gör att rummet flödar i ljus.

Även i sovrummet finns en kakelugn. Det finns en kakelugn i varje rum i det här huset. Badrummet, som skymtar längst in i bilden, ligger i fil med sovrummet och det är så praktiskt och lättsamt. Trägolvet är målat någon gång för länge sedan i en gammalrosa nyans, vilket ger en varm och ombonad känsla. Vid väggen står mitt toalettbord i rokoko.


Det är ett mysigt rum med många vinklar. Sängen, även den i rokoko, står under snedtaket med dolda garderober i väggen på var sida.

Tapeterna är blommiga med slingrande rosor. Riktigt romantiskt! En Howard fåtölj med blommigt mönster står vid fönstret.

Här syns en del av takmålningen. Det är samma mönster som originalet men den här är nygjord av Per Halvarsson. Och i taket en takrosett.

Det är så vackert med takmålningar. Vi hade sådan tur att Per Halvarsson hade varit här och målat när vi köpte gården. Han är ett verkligt proffs!

Kakelugnen i sovrummet. Det är sådan tur att alla kakelugnarna har fått vara kvar! Det är inte ofta man hittar sådana här hus som är så väl bevarade, tyvärr. Jag tror att det här huset är ett av ett fåtal som lyckats undgå alltför vettlösa moderna renoveringar.

Solen sänker sig vid horisonten, låter sitt gyllene sken smita in genom fönstren i sovrummet. Det är snart kväll och dags att krypa ner, möta sina drömmar, och sedan vakna till en ny dag.

Vintern knackar på

Jag vill önska alla som läser min blogg en god fortsättning på det nya året. Här där jag bor har det varit väldigt kallt. Det har varit så pass kallt att vintern har försökt smita in i huset. Man kan känna det i luften och se det på fönstren. Vintern som trycker sitt ansikte mot rutorna och vill komma in i värmen. Men det får den inte och då blir den lite sur och sätter isblommor på rutorna. Men det tycker jag faktiskt bara är vackert! Vackert och lite spännande.

Fönsterrutorna i sovrummet har fått skira isfjädrar. Det kan kanske bero på att badrummet ligger i svit alldeles bredvid och när man badar så busar fukten runt lite, i alla fall när det är så här pass kallt ute. Färgen skiftar beroende på vilket ljus det är, ibland ser isblommorna ut att vara gjorda av guld.

Iskristallerna bildar mönster på glaset. Tycker att det kunde få vara ett sådant mönster jämnt. Kanske skulle man slipa mönster? Men jag tror inte alls att det skulle bli lika vackert då.

Det ser faktiskt ut som fjädrar, eller kanske ormbunksblad.

För att hålla kylan på lagom avstånd, det vill säga ute, eldar vi i kakelugnarna. Det är en speciell känsla med kakelugnar. Att de både är vackra och har en enorm kapacitet att behålla värmen efteråt. Det finns inte många element nu för tiden som är vackra...

Maja sitter och tittar in i elden i kakelugnen i biblioteket. Hon sitter där länge och tittar verkligen ingående. Jag undrar vad hon ser?

Nu har Gina kommit och satt sig bredvid. Hon tittar också väldigt ingående. Det måste ju vara något speciellt de ser när de sitter på det viset...

Ella kommer och vill också se vad som händer.

Här har matte, jag, satt sig på golvet med labbarna och myser en stund. De är så härliga! De funderar om matte kanske ska berätta en saga, kanske den om den Rosa kaninen, det är deras favoritsaga. De somnade så bra till den när de var valpar och de tycker fortfarande om den.

Nyårsdukning

Jag tänkte visa hur årets nyårsdukning blev. Varje år blir det olika. Det beror lite på vilket humör och vilken känsla jag har för tillfället som avgör hur det kommer att se ut. Denna nyårsdukning blev det guld, ljusgrått och vitt med inslag av olka glas och andra kristallglittrande föremål.

Jag dukar med olika form på glasen. Det blir mer spännande då och faktiskt vackrare, tycker jag. Porslinet är ljust med guldkant och ett diskret mönster längst ut.

Servetterna har jag köpt på auktion. De var aldrig använda, av härligt glänsande material med blommönster och handsydda!

Även matsilvret består av olika sorter.

När nyårsnatten var slagen tolv gick jag ut i fullmånens sken. Det var så otroligt vackert ute. Lagom kallt och så ljust att det nästan såg overkligt ut. Fotograferade huset i månskenet. I år hade vi inga ljusslingor på huset. Har ledsnat lite på det. Första året hade vi massor...och man förtog sig liksom. Nu är vi tillbaka till det enkla, naturliga. Jag tycker att huset är så vacker som det är. Innan det var dags att gå till sängs och möta den nya dagen gick jag runt inne i huset och sade gott nytt år till dem som var där...tror faktiskt att det finns saker, något, som inte syns riktigt, bara ibland, och de uppskattade säkert min nyårshälsning. Ibland undrar jag hur många som verkligen är i huset...eller så har jag fel och inga andra än nu levande människor finns där.