Maja

Idag är det en lite speciell dag. Det är Majas dag. Hon fyller 7 år. Maja är en av mina tre svarta labradorer och har en päls så svart att självaste natten avundas henne. På fotot alldeles nedanför var hon valp, en riktig sötnos vill jag lova, med tassar så stora och breda att man förvånas när man tittar på bilden. Hon är så fin!

Här sitter hon idag i kökssoffan med födelsedagstårtan på bordet alldeles framför. Sitter och tittar när husse hämtar fat och koppar ur skåpet. "Skynda dig husse! Jag kan snart inte behärska mig!" Men det kan hon, hon vet hur man uppför sig vid dukade bord.

Den här bilden tog jag hos uppfödaren. Alla valparna pep, morrade och levde om. De for omkring så att man inte visste vart den ena valpen slutade och den andra började. De var aldrig stilla. Hopplöst läge att fotografera alltså. Så jag satte mig på golvet framför dem och pep tillbaka. De blev alldeles tysta och stilla, vände sina förtjusande små huvuden mot mig och lyssnade. Då pep jag igen och då kom de och ställde upp sig så här väluppfostrat. Som på beställning, bara att skynda sig att knäppa ett kort. Maja är trea från vänster, hon med huvudet lite nedböjt.

Det är med kluvna känslor jag hämtar hem en valp. Jag är naturligtvis otroligt lycklig, men känner ett litet sting av vemod också. Att ta den lilla valpen från sina syskon, sin mamma och den invanda tryggheten. Så vad gör man då? Jo man låter naturligtvis den lilla valpen få fortsätta att sova där det är varmt och tryggt, i mattes säng. Det är ett otroligt bra sätt att prägla en valp och det gör att kontakten mellan mig och mina hundar kommer på ett naturligt sätt. All dressyr framöver blir så mycket enklare då.

Lilla Maja, första natten i hennes nya hem. Så söt hon är!

Gullig men vasstandad!! Att gnaga och gnarva, bita och slita är helt naturligt för en valp. Men det bästa är naturligtvis om de utför sina instinkter på material som inte är så känsligt.

"Fy inte bita!" säger jag. Maja tittar på mig och fattar ingenting. Pinnen på köksbordet är ju perfekt att sätta tänderna i.

Eftersom Maja ännu inte lärt sig människornas språk och man inte ska tjata på hundar så lyfter jag resolut ut henne på verandan. Hon är redan sömnig igen och jag bäddar ner henne på en filt. Hon ligger halvt i skuggan och kikar på mig med sina mörka ögon.

Skogen är den perfekta lekplatsen. Här har hon hittat en tuva med blåsippor.

Majas favoritsysselsättning är skor. Hon älskar att bära runt på dem, eller ska jag hellre säga busa med dem. På bilden är hon ung och har min toffla i munnen. "Kom och försök ta mig matte! du kan inte, du hinner inte!" retas hon, och jag skrattar och jagar henne.

Gina och lilla Maja busar. Maja ser så rolig ut där hon tullrar runt på rygg med benen i vädret!

Nu, 7 år senare, gör hon samma sak. Kastar sig på rygg och spretar med klorna. Samma beteende och lika busig. Det är så härligt med labradorer för de är busiga hela livet. Som små valpar, stora mycket intelligenta valpar.

Maja, Ella och Gina. Maja har något i munnen som Ella vill ha. Gina tittar avvaktande men hänger på för att kolla att de sköter sig.

Maja med snö i ansiktet. Redan 7 år. Vart har tiden tagit vägen? Jag tycker att det var alldeles nyligen hon var liten valp.

Här sitter de alla tre i kökssoffan och väntar på tårtan.

Ett porträtt av en labrador. Hon sitter på pianopallen och ser in i kameran. Det ser ut som om hon säger något. "Tack för titten och välkommen åter!"