Vakande änglar

När jag tittade ut i min trädgård sent igår kväll fick jag se någonting som fick mig att hålla andan där innanför glasrutan. Det var något sällsamt i trädgården! Skepnader som tycktes bekanta men ändå inte. Jag stod alldeles stilla för att inte skrämma bort dem, de där, de okända. Skepnaderna framträdde allt tydligare ju längre mina ögon fick tid på sig att vänja sig vid mörkret.
Det stod änglar i trädgården! De stod i ring och höll varandra i vingarna. De lutade huvudena lätt framåt och tycktes tala med varandra. Vad höll de på med? Det såg nästan ut som om de beskyddade någonting, eller varför hade de möte i min trädgård?

Många tankar svischade förbi i mitt huvud, både logiska och ologiska. Känslan som grep mig där jag stod och iakttog dem var att jag såg något som jag egentligen inte borde få se. Någonting mycket annorlunda och ej avsett för människors ögon.

De höll varandra så känslosamt i vingarna...

När jag till sist kom till sans och greppade kameran och fick ett annat, lite mera analytiskt seende, såg jag vad det egentligen var för skepnader. Det var snö som hade fastnat på hönsnätet som jag satt upp runt min lavendel för att skydda de åtråvärda blommorna från att bli söndertrampade av rådjuren! Ingenting mer spännande än så alltså. Tråkigt.

Men ändå ville jag liksom att det skulle vara änglar...och kanske var det änglar som bytte skepnad när de visste att de blivit upptäckta och låtsades se ut som ett snöigt hönsnät...

Kylan har verkligen bitit sig fast den här vintern. Jag kravlade mig ut i snön i hästhagen för att fotografera det gamla trädet. Precis som jag tog kortet så passerade ett flygplan där högt upp i himlen. Kanske var det på väg till varmare länder. Och kanske satt änglarna där inne i flygplanet just nu. De kanske checkade in och tog flyget istället för att flyga själva. Satt där och njöt av värmen i stället och pratade om när de blivit upptäckta av den där människan där nere, hon som stod i kylan i hästhagen och fotograferade ett gammalt träd.


Det ljusnade på himlen och den kalla dagen var i antågande.

En bild tagen inifrån salen genom fönsterrutan. Ljuset har ändrats till en varm ton. Det är snart eftermiddag. Snön ligger skyddande på verandaräckena. Blundar man kan man se sommaren.

Så här! Sommar, ljust, varmt och skönt! Och lavendeln har överlevt vinterns härjningar.

Kanske tack vare vakande änglars beskydd?..

Jakten på en Cloon

Det är stjärnglans runt byn även fast mörkret ligger tungt. I alla fall på kvällarna. Det glittrar och glänser väldeliga. Jag beslöt mig för att ta bilen och försöka sola mig litet i det attraktiva ljuset. Eller i alla fall fånga några strålar med min kamera.

Körde på ensliga skogsvägar för att försöka få en glimt. Så pass stora stjärnor borde lysa så starkt att de är lätta att hitta. Trodde jag. Men det skulle visa sig att det inte var lika lätt. Jag hade tagit med mig mina hundar som skulle kunna spåra upp stjärnan om det skulle visa sig behövas.

Hundarna nosar runt efter ett spår. Till slut höjer de huvudena och försöker hitta någon vittring i vinden. "Sök!" säger jag till dem. "Spåra upp George Clooney, ni vet han från Hollywood som är här någonstans och spelar in filmen 'The American' sök sök!" De ser sig lite förvirrade omkring...de har tappat bort honom!

Vi fick åka hem. Det blev inga fotografier den kvällen. Men nästa dag då det ljusnade ute så fick jag en stor överraskning! Då dök han upp! Bara stod där ute helt plötsligt! Stod där i hela sin strålglans och det riktigt lyste om honom. Jag sprang snabbt in för att hämta kameran.

När jag väl var inne kom jag att tänka på att man kanske skulle bjuda på kaffe. Nu när det var storfrämmande i byn och allt. Ja visst, en mugg kaffe, eller två, skulle passa precis! Jag hällde upp kaffet i en mugg och skyndade mig ut. Jag ville ju inte att han skulle hinna försvinna.

Men när jag närmade mig med kaffemuggarna lade han plötsligt benen på ryggen och sprang iväg i en hiskelig fart!

Sprang snabbt som vinden bort från mig!

Han sprang så fort att han föll raklång ner i den djupa kalla snön!

Reste sig upp och skakade av sig snön. Frustade och flämtade och vände sig om och...

...stack raka vägen in i buskarna! Kvistarna knäcktes och snön föll i drivor. Men han brydde sig inte om det, fortsatte bara rakt in i snåret och var snart försvunnen!

När jag var inne i buskaget och och letade efter den försvinnande mannen kom jag att tänka på muggen med kaffe. Vad det är med just den drycken som kan få en Hollywoodstjärna att springa på det sättet. Hade han hellre velat ha en apelsin?

När jag väl kom på orsaken så var det så enkelt. Det var inte kaffet som avskräckte utan det var själva muggen. Texten på muggen!

Jag gav upp letandet i buskarna och vände hemåt. Och där var han igen! Men han var inte ensam...till slut var det så många Clooner så att jag inte visste vem som var den rätta! De blev bara fler och fler och fler... Hundarna vände och sprang och jag var inte sen att göra detsamma. Kameran for iväg i en vid båge och ligger just nu därute i snön någonstans. Jag vill inte gå ut och leta, inte ännu i alla fall. Nu är det mörkt ute och jag vet inte om de är kvar, eller om de kanske har blivit ännu fler! Ibland kan det faktiskt bli för mycket av det goda....

Som en fluuga

Ibland kan man känna sig som en fluga. En fluga som sitter på fönstret och ser genom glaset ut till den andra sidan. Sitter där med känsliga vingar. Allt ser så stort ut när man sitter liten och ser på.

Fönsterbrädan är så stor och flugan så liten. Den sitter där nästan helt apatisk. Har vaknat för tidigt. Blivit lockad av ljuset som flödar genom glaset.

Tittar man närmare ser den nästan lite otäck ut. Nu är den inte så liten längre. Den ser riktigt farlig ut. En läbbig fluga!

Nu har den surrat runt lite och sätter sig till sist på gardinen. Ser mot det lockande ljuset. Med sitt runda ansikte ser den nästan gullig ut.

Med en otrolig kraftansträngning flyger den med ett lågt burrande mot fönstret. Klamrar sig fast på glaset och sträcker förtvivlat ena benet mot de torra blommorna som sitter mellan glasen. Den förstår kanske inte riktigt varför den inte når blommorna. De är ju så nära, de är där, men ändå inte. Konstigt.

Eternellerna badar i det vita vinterljuset. De är fångade mellan två världar. Har fastnat i mitten helt uttorkade och minns kanske sommaren när allt flödade av liv. Nu sitter de med ryggen mot vintern, mellan glasen, och tittar in i rummet och känner kanske värmen inifrån rummet.

Jag tar en tur till skogen. Har kameran med. Det är stora saker på gång i trakterna. Ett lockande skimrande ljus kan anas. Det är nästan att man likt en fluga dras till det.

Kanske skulle jag ta min gamla bil och köra på vindlande vägar över bergen och bortom. För att se, vara nyfiken, och intresserad. För det är jag.

Köra in, mellan avspärrningarna, så att snön sprutar om de gamla däcken. Varva motorn så att bilen vrålar så där passande tufft och häftigt mitt framför filmteamet. Slira runt med några väl avvägda fyrhjulssladdar och med rutan nedvevad sticka ut huvudet och hojta högt: "filma nu då!! Skynda er att filma det här! Se vad biljäkeln kan sladda! Snön sprutar!! Filma! Filma! Vänta, jag kommer tillbaka, jag ska bara vända! Nu ska ni få se på action!!"

Och så skulle de antagligen stå där med gapande munnar och undra vem i helskotta det där var! Men jäklar, vad den där lilla bilen kunde köra! De kanske skulle låta mig vara med...

Det är stora grejer på gång i trakterna. George Clooney med filmteam spelar in början på den nya filmen The American i snön. Det ska vara köra av helvete och skjuta som besatt som gäller... Det låter som om det kan bli skoj!

Men stopp där. Så kan man väl inte göra. Man kan kanske inte ens närma sig stället. Och så är det inte så roligt att man, likt en fluga, klänger sig fast och surrar runt folk, speciellt när de har stängt in sig...men hade det varit Robert Redford då hade jag redan varit där!

Jag kliver ur bilen och fotograferar vatten i stället. Svarta lugna vatten med dolda djup under isen.

Grafiska bilder. Sådant gillar jag.

Dramatik

Våga gräva!

Alla har antagligen någonting här i världen som de är extra förtjusta i. Känner den där oförklarliga lockelsen, men vet inte vart den kommer ifrån. Det kan vara de mest skilda saker. För mig är det vatten. Tjärnar, sjöar, vattenblänk och droppar. Ja alla möjliga, eller omöjliga, vattenansamlingar. Jag har länge varit fascinerad av dammar. Så när vi köpte den här gården så var det alldeles självklart, för mig i alla fall, att vi skulle ha en damm! Och inte vilken damm som helst, den skulle vara stor och likna både en tjärn och vara lite åt det mer strikta hållet.

Vad gör man när man till sist inser att det är omöjligt att själv gräva det där enorma hålet? Jo man ringer efter en grävmaskin, med förare, helst. Sagt och gjort...men det visade sig inte vara det lättaste. De tänkta grävarna hade inte tid, inte alls tid, inte på år och dag, speciellt inte till något så onödigt som en trädgårdsdamm...

"Vad du än gör så ta inte dit någon jättestor grävare! För sjutton! Gör INTE det, den kommer att köra sönder allt, totalt!" Den varningen kom från en av alla förståsigpåare, sagt i all välmening. Men vad gör man när det inte finns något val? Jag fick till sist tag på en grävare, med förare, den bästa av alla, skulle det visa sig. Men när grävaren smög upp på gården höll jag på att ramla baklänges. Den var Jättestor!! Hiskelig! En 24 tons larvfot!

Här står monstret framför det andra huset på gården. Jag tror faktiskt att huset darrade litet och hoppades att grävmaskinen inte skulle svepa till med skopan...

Det visade sig att det var en enorm tur att det blev just detta stora monster, för hade vi lyckats leja någon av de andra grävarna så hade det inte blivit någon djup damm. Det visade sig nämligen att det var gigantiska stenbumlingar, stora block, där nere i jorden. Bilden visar en av alla dessa, den är inte alls den största, det fanns ännu större! Ett tag var jag rädd att hela grävaren skulle tippa ner i hålet!

Skickligare förare får man nog leta efter. Men så var det detta med formen på dammen. Jag hade gjort klart att den skulle vara oval, hade grävt upp en markant linje så att det skulle bli klart och tydligt. Men när grävandet hade pågått en tid så ville föraren ändra på min form... ojojoj , då fick jag, på ett fint sätt, berätta att det var just Formen på dammen som var det viktiga. Att jag inte alls ville ha någon "naturligt formad" damm. Det gällde liksom att gå försiktigt till väga, för de där grävarna vet vad de gör. Just det! Min fasa var de där njurformade dammarna och jag rös när jag tänkte på dem.

Här är hålet färdiggrävt. Kanten närmast huset stupar brant ner, så brant det någonsin var möjligt att få den. Mycket skickligt gjort av grävaren! Jag måste berätta att jag inte har någon erfarenhet av att anlägga några trädgårdar, inte heller dammar, och här stod jag nu med ett gigantiskt hål mitt framför huset. Det såg ut som om något ufo landat. Jag tillät mig inte att börja fundera på vad jag egentligen gett mig in på. Kändes faktiskt bäst att nästan inte tänka alls... Inte heller min man kan något om sådana här saker, ännu mindre än mig till och med.

Eftersom dammduken som vi beställt ännu inte hade kommit och hålet bara låg där i den torra värmen så började vi bli rädda att de branta kanterna skulle rasa. Och ifall en åskskur hade kommit så hade det nog inte gått så bra som det gjorde. Det kom lite lätt duggregn, till slut, som fuktade jorden så att den höll sig på plats. Som på beställning.

Som skydd mot stenar och annat vasst som kunde gnaga hål på dammduken lade vi markduk. Vi använde samma sort som de gör när de bygger vägar.

Äntligen var gummiduken på plats! Vi använde en EPDM gummiduk. Hållbarheten och livslängden på den ska vara otroligt bra. Och det vill man ju, när man gör dammar i den här storleken. Dammduken vägde 225 kilo! Och att få den på plats var ett litet äventyr. Tänk om vi inte skulle orka hålla emot och den dråsade ner i hålet. Ett annat spännande moment var att räkna ut hur pass stor duk vi behövde. Vi tog till rejält. Hellre det än att stå där med för liten dammduk. Av det som blev över av duken gjorde jag en bäck, men det är en annan historia.

Äntligen är dammen fylld med vatten. Oj vad jag fick ringa runt och forska överallt för att få vatten! Vi kunde inte använda vattnet på gården, det är en grävd stensatt brunn, och den skulle inte räckt långt... Till sist löste det sig. Vi lånade brandslang. Åkte till tre olika orter och hämtade totalt 550 meter slang. Den drog vi från dammen, över byvägen, ända ner till sjön. Ringde både Vägverket och Polisen för att höra att det var okej att sätta upp skyltar och dra slangen över vägen. Men trots skyltarna, flera stycken, så körde en tung grusbil med släp för full fart, mycket över hastighetsbegränsningen, över slangen! Såg nästan ut som om det var med flit, men vad vet jag. Det gick bra i alla fall. Slangen studsade runt lite men den höll och den fastnade inte i lastbilen, som den kunde ha gjort. Det tog 10 timmar att fylla dammen.

Här ser vi dammen framför huset. Den är 10 meter lång, 6 meter bred och 2 meter djup. Jag passar på att bada, ett välbehövligt bad. Så skönt!

Samtidigt som jag lekte trädgårdsdesigner och anläggare höll jag också på att måla huset.

Jag hade många idéer med dammen. En var att liksom plocka ner himlen. Här har det börjat bli höst.

Den här bilden är tagen från balkongen. Nu har vi börjat lägga skifferplattor runt framsidan av dammkanten.

I väntan på att grävaren skulle komma kunde jag inte hålla mig från att själv gräva en annan damm. En fyrkantig damm som ligger på den norra sidan av huset. Den här dammen är inte så djup. Jag gjorde den mest bara för att få leka lite med vatten.

Jag och Solon vid dammkanten. Skifferplattorna vi använt oss av är sådana som blivit över när de kluvit dem. Ojämna till form och tjocklek. En del är över en decimeter tjocka. De stora var så tunga att de inte gick att bära, vi rullade dem på stora kubbar, för att få dem på plats. Vi hämtade dem med bil och släpvagn. Jag backade upp den största plattan på släpet, eftersom vi inte fick upp den på annat sätt.

Nu till några före- och efterbilder.

Här är dammen, samma år som jag anlade den.

Här är dammen som den såg ut nu i somras.

Det är nu fyra somrar sedan grävaren var här.

Och så här såg det ut när vi flyttade in. Jag såg den då också, dammen, i min fantasi. Såg den ligga där, precis som den gör nu. Det här rev jag upp för hand, sågade och grävde. Blödde om händerna trots handskar och plåster. De redskap som använts är spade, såg, och spett. Inga maskiner. Så här såg det ut för fem år sedan. Jag har fått höra många gånger att det var ett omöjligt företag att göra en trädgård av detta. Det fanns ingenting kvar. Att någon som inte kunde nåt inte skulle ge sig in på så stora företag, inte ha så vidlyftiga idéer. Kanske måste man vara lite tokig för att ge sig in på någonting sånt här, men i så fall är jag väl det....