Jag har fått ett spännande och utmanande fotouppdrag! Produktfoto som ska tas inne i en del av en gigantisk gammal tegelugn där tegel brändes förr i tiden. Idag var jag dit, in i ugnen, och kollade hur det ser ut. Ingen el finns och bara naturligt ljus.
Det är flera stora tunga häftiga och snygga prylar som ska placeras tillsammans så att det ser snyggt ut, helt enkelt. Svårt och roligt samtidigt. Och så enskilda bilder på grejerna var för sig.
Miljön är helt underbar men "lite" svårjobbad kan man verkligen säga.
Där satt den, solkatten, på en sten bland asparna och kikade i vårvintermorgonens gyllene ljus. Den satt stilla länge, det var bara öronen som skvallrade om att det var en katt. Det skulle lika gärna kunnat vara en av stenarna.
Organet blottade sig över forsens iskalla skummande vattenyta. Lemmen hängde helt naturligt över det brusande iskalla vattnet till synes helt oberörd av vare sig isvatten eller fotografens häpna blick. Kanske var det helt enkelt så att fallosen hade fullt upp med att beundra sin egen spegelbild och var totalt omedveten om att en beskådare förevigade skeendet. Kanske var det Kung Vinter som blottade sig för ett sista bad i det svalkande vintervattnet innan vårens värme får honom att smälta.
Det är någonting med gamla byggnader och dess anda som lockar mig. Gamla slitna ofta smutsiga miljöer som ändå är vackra, i alla fall i mina ögon. Kombinationen mellan förfall och skönhet, motsatserna, väcker känslor och får historien att speglas i betraktarens ögon, mörker och ljus, nutid och dåtid, möts i ett ögonblick av stillastående sekundvisare.
Om ett tag kommer det här huset åter att vara levande träd som växer i skogen och forna människors anda, som ännu kan anas ifall jag kikar bredvid, kommer att bli hemlösa. Vart ska de ta vägen då? Kanske blir de ljus som tas upp i min kameras lins och försvinner in i bilden för att alltid kunna stanna kvar.
Vatten. Lockande fascinerande och magiskt. Vatten är som en magnet för mig.
Jag fotograferade vid ån, vattnet busade och jag försökte fånga dess väsen, men det mörknade hastigt och jag blev tvungen att vända hemåt i vårvinterkvällen.
Att bilderna ändå är så ljusa beror på att jag använt längre slutartid för att få vattnet att fortsätta se ut som vatten på bilderna. Hur vattnet "ska" se ut är en smaksak, det är upp till fotografen att bestämma hur mycket sudd vattnet får, en del personer vill ha ännu mer sudd och andra mindre, en del vill inte ha suddigt vatten alls. Det beror också mycket på tillfället och förutsättningarna.
Jag är glad att vara med i den här broschyren som alldeles nyligen har publicerats.
-"En guide till länets slöjdare, konstnärer och konsthantverkare. Bakom skriften står konst- och hemslöjdskonsulenterna i Jämtland och Härjedalen. I skriften finns korta beskrivningar av och kontaktuppgifter till hela 165 företagare inom konst, slöjd och konsthantverk i Jämtland och Härjedalen."-
Här finns mer att läsa: ÖstersundsPosten Länstidningen
Kråkan flyger och spanar. Ser vad som händer och vad som ligger vart och är ätbart.
Kråkan är fin och fet, flyger tungt men spanar ändå, efter vad, vem vet?
För kråkan är livet mat, att flyga är helt normalt. För mig på marken kan jag bara ana hur det vore att se allt från ovan. Det vore säkert skoj att flyga som en kråka, ett tag, men kroppen skulle säkert längta hem till jorden.
Rådjuren sover alldeles utanför min trädgård. Fina trinda välgödda rådjur som traskar omkring i byn och äter vad de vill.
Här ligger en av dem och spanar upp mot trädgården och väntar på att snön ska försvinna så att de spröda delikata perennerna i trädgården kikar fram. Att tulpanerna ska avslöja sina huvuden ovan mark.
Det här är mamma rådjur som ligger och smaskar.
Jag tjoar och viftar med armarna. ”Tjoho!!! Hallå!!! Rör på påkarna, upp och hoppa!!”
Då dyker även pappa rådjur upp och undrar vad som är på gång. Familjen på tre börjar sävligt röra på sig bort till grannens hus..
En prick i mitten blir resultatet när fotografen har 'fel' objektiv på kameran och ändå lockas av strömstarens ystra lekar vid åkanten en helt underbar vårvinterdag.
Vem kan motstå en strömstare?
Dagen gick i djurens tecken. Rådjur sov vid trädgården mätta och belåtna...övergödd kråka spanande efter mer smask, gräsandshona som plaskade ner i ån bredvid strömstaren, spindel på hallgolvet, sömnig fluga i sovrummet, ivrigt spejande draghundar, fladdrande skator, pipande sorkar, hötuggande hästar, torrskällande jämthund bakom galler och spår efter katt.
1/250 sek, bländare 6, ISO 100, 200 mm.
Väna varelser som vippar med sina flyktiga tyllkjolar i vinden. Vallmo är ett blomsläkte som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Jag har en rabatt i min trädgård helt fylld av olika sorters vallmo.
Riktigt ögongodis för en trädgårdsälskare.
Ja så är det! Nu har jag bott på den här gården i 10 år. Helt otroligt vad tiden försvinner! Vi köpte gården 4 mars 2004, det är ett datum som jag aldrig glömmer. Vi hade väntat på beslut om vem som skulle få köpa i hela 7 månader! Mannen hade gett upp hoppet, inte jag. Jag vägrade ge upp. Glömmer aldrig känslan när säljaren till slut valde oss.
När jag fick nycklarna i min hand…
Det har hänt mycket under de här 10 åren. Bra saker och jobbiga saker. Som det är för alla, antar jag. Jag har gjort en trädgård, från ingenting och utan egentliga kunskaper, som blivit en besöksträdgård och varit med på TV i Trädgårdstoppen och reportage i magasin. Det har varit besökare i trädgården som berättat en del av husets historia, det har varit tv-folk, professorer och annat kändisfolk här på besök.
Roliga situationer har uppkommit då jag först inte känt igen dem.
Jag har haft otrolig tur på auktioner med att finna möbler till huset i stil som jag älskar och som passar huset. Vi har blivit erbjudna att låta göra biotopskydd av en del av vår skog och få pengar för värdet av träden samtidigt som de får stå kvar, underbart!
Och det har hänt saker som man inte rår på.
Första kontakten med byfolket fick jag veta att det var en ”bygdens son” som velat köpt gården, att vi var ”fel” ägare! (Den här byn är känd för sin fina sammanhållning..)
Efter fem år lade företaget som mannen då jobbade på igen, han blev utan jobb /nu har han ju jobb igen/ Fyra månader efter mannen var det min ”tur” att bli arbetslös. Företaget jag jobbat på i 18 år flyttade all sin verksamhet till Stockholm. Min första dag som arbetslös fyllde jag 40 (ingen från min tidigare arbetsplats hörde av sig.)
En vecka senare blev min älskade islandshäst sjuk i fång och jag fick rådet att låta döda honom…/men kontaktade Strömsholm, och så behandlade jag honom själv och nu är han frisk/ Några dagar efter det sa en trädgårdsbesökare elakt (tror hon var från byn men hon presenterade sig inte) att hon hade en planta som jag kunde få, en ”tokgubbe”, för det passade en sån som mig…
Några veckor senare blev det känt att en bybo planerade vindkraftsindustri rakt framför byn!
Jag hittar tillbaka till konsten och börjar fotografera, går utbildningar
och startar eget företag, Boije Photography.
Ja, det har hänt en del det här decenniet.
Ett jobb som har fått vänta alldeles för länge, enligt mig, har jag som största prioritet det här året. Husets västra gavel och köksingång måste få en rejäl arbetsinsats. Köksingången har satt sig så den har släppt från husväggen, den måste höjas och läggas golv och isoleras och göras inredning och så ska det skrapas och målas och kanske måste någon panel på huset bytas.
Allt sånt här som jag inte alls är bra på…det skulle vara att måla då men mina knän är inte att lita på efter den här vintern så att skutta runt på någon ställning är omöjligt för mig.
Visionen jag har är att låta det nuvarande köket fortsätta in i köksingången.
Tänk om ett Byggnadsvårdsläger kände sig utmanade och kom hit och gjorde huset en välgärning!
