Ny lampa i salen!

Äntligen har jag snubblat över en kristallkrona till salen. Förut har jag bara haft en ljuskrona som jag själv gjort och jag kände att salen (och jag) ville ha något pampigare och vackrare. Den här ljuskronan köpte jag på auktion för några veckor sedan. Det är en ny i empirestil och den är stor och härlig 90 x 70 cm. Så stora kristallkronor kräver att rummet har volym. Salen är från 1880-talet och jag älskar de härliga snirkliga tapeterna, takrosetten och kakelugnen.
Egentligen ville jag ha en oscariansk ljuskrona men de är svåra att hitta. Finner man någon passande är det långt i södra Sverige där utbudet på spännande antika föremål är så mycket större, men då måste man åka dit och hämta på plats, säljarna vill ogärna packa ner dem för frakt. Och det förstår jag, med alla ömtåliga prismor. Så här ser den ut, kristallkronan i nedre salen.

Ella fyller 8 år!

Min älskade lilla Ella fyller 8 år idag. Hon är en av labradorerna i flocken av fyra stycken och smart snäll intelligent och mjuk är ord som stämmer bra in på henne.
Jag får ibland frågan om vilken av dessa fyra som är flockledaren och sanningen är att jag inte vet det. De är så finstämt samspelta så det märks inte och det är aldrig något bråk dem emellan, däremot så busar de riktigt rejält och det kan säkert lura en del människor att tro det är allvar. Men plötsligt stannar den vilda leken, någon av dem ruskar på sig så att öronen fladdrar och det är slutsignalen "nu vill jag sluta leka den här leken" och då upphör genast de andra också.
Sötnosen, mattes lilla Ella!

Här ser man när Ella viskar något åt den yngsta labben Pia.
Undrar vad hon säger?

Och så helt plötsligt brakar det stora buset loss!

Bara så där...

Ja bara så där, huxflux, visar jag en bild på studentnejlika idag. Egentligen är jag inte riktigt förtjust i den där skarpa orangeröda färgen men på rätt ställe kan de verkligen komma till sin rätt. Jag valde bilden på måfå, öppnade bara en bildmapp på min dator, utan att titta, och klickade fram en bild utan att kika vad det var och så blev det den här bilden. Passar faktiskt bra, tycker jag, känns som det behövs färg och ljus efter förra inläggets dystra verklighetsdokumentärrealism.

OS...

Nu kan jag inte hålla mig längre!
Allt jävelskap som finns och vem bryr sig?!!
Nej, jag har inte tittat på OS på tv! däremot har jag informerat mig om vad som pågått under uppbyggnaden av detta stora sportevenemang.
Jag ska vara helt ärlig nu, OM det hade varit mig det gällt, att jag tränat inför OS och allt vad det innebär så...hade jag valt att inte åka dit och tävla!
Ja, så är det! Jag hade skitit i det, jag hade stannat hemma!!!
Hade Jag åkt och fått en guldmedalj (eller annat) så hade jag mått illa senare, efteråt, när jag sett på den där guldmedaljen. Jag skulle må illa när jag vet vad som hände omkring spelen och att jag ändå åkte dit. Guldmedaljen skulle tappa i glans, den skulle liksom vara ett kvitto på att jag sålt min själ...för det jag vet är rätt och fel.
Jag skulle stannat hemma!! Och efter ett tag så skulle jag må bättre och bättre för att jag valde att göra det!
400 miljarder!!! (officiella 400 miljarder) har det kostat!!! Och vad skulle de pengarna kunnat användas till annars än vad som skedde????
Vill någon ha ytterligare information så finns den på internet, Uppdrag Granskning bla.
Väljer en bild idag som jag hittat på internet. Den får beskriva känslan av hopplöshet.(den här bilden har fastnat i mig och det känns faktiskt som att jag valt fel yrke...jag skulle nog bäst jobba med något som hindrar sånt här att hända.....)

I found this image of a puppy named Angel on the internet… She was chained to the wall, abandoned and allowed to starve to DEATH under the harsh cold weather. If you take a look at the picture closely, you can see that she wasn’t even allowed to lay her head on the ground. Her frail body had to withstand the snow under her feet and falling onto her tiny body…

Ån

Fotografer återvänder ofta till samma ställe och fotograferar under olika tider på året och dygnet. Motivet blir alltid sitt eget även fast platsen är densamma. Att vårt land har olika årstider är helt underbart för en fotograf, motiven ändras i det oändliga och det nordliga ljuset är en källa till lycka. Ljuset är ett levande väsen, precis som det svarta vattnet som lurar under den tunna ishinnan i ån.
Ett av mina favoritställen här i trakten där jag bor.

Solon

Solon frá Vik väljer att kika in på bloggen en aning idag. Han är en islandshäst och har fyllt 26 år och är en av familjemedlemmarna här på gården. En stor liten häst med mod som en riddarhingst och ett hjärta av guld. Jag har haft honom sedan han var åtta år.
Det här är en häst som fortfarande kan överraska med sitt temperament; snäll som ett plychdjur mesta tiden men han har sina andra sidor ibland också, men nu visar de sig sällan. Han klarar samma moment som polishästarna, bara matte är ryttaren.
En smart tuffing med stor integritet. Jag älskar honom!
Men vart har alla år tagit vägen?..

Sidensvans och OS

Sidensvansen sitter i hagtornsbusken och myser i det rosa vinterljuset. En lugn och avslappnad bild.
Jag har fått frågan om jag inte ser på OS? Nej, det gör jag inte, är inte det minsta intresserad. Tävlade själv i längdåkning när jag var ”liten” och det var bland det värsta jag visste… blev bla uttagen och tävlade Ungdoms-SM.
Däremot såg jag Uppdrag Granskning på TV när de hade reportage om hur det gick till inför OS i Sotji, DET var djävulskt intressant!

Alla hjärtan...

Det är Alla Hjärtans Dag. Behövs den? Kanske för att uppmärksamma dem/sånt man älskar här i livet, varenda dag, utan att man visar det. Det är så lätt att ta saker för givna och så, vips, förändras allt på en sekund.
Jag kan även ha känslor för icke levande ting; det här huset älskar jag och min trädgård, och jag har tillochmed känslor för den där lampan som jag köpte på auktion förra helgen. Jag har känslor för molnen på himlen, skuggan som blir av solens varma strålar, skogens viskande hemligheter, utsikten från min gård och blommors underbara doft.
Satt en stund och letade vilken bild jag skulle visa här på bloggen idag.
(Jag har tusentals bilder som aldrig någon ser.)
Till slut blev det en bild på vänderot, valeriana.
Undrar vad för slags bilder ni helst vill se?

Maja fyller 11 år!

Maja blir 11 år idag och det känns inte alls som det var så länge sedan hon var en liten valp och bar omkring på skor och smaskade maskrosor. Men det gör hon än idag, bär omkring på saker, och maskrosor är hennes favoritblommor. Det är detta som är så underbart med labradorer, de är fortfarande busiga fast de är gamla. Underbara hundar! Här på bilden sitter hon och tittar efter husse.

Maja spanar på den yngsta labben Pia som inbjuder till lek med en snöig hundleksak, en repknut.

Maja är den i flocken på 4 som är mest hussehund.

Här står hon och laddar för att ta upp jakten på Pia. Man kan riktigt se vad ivrig och glad hon är.

Och så kommer de rusande så snabbt att matte inte hinner med med kameran riktigt och bilden blir suddig. Det är fart och kraft i labradorer och så är de samtidigt så snälla och intelligenta och läraktiga och..jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur underbara de är!

Kula...

Glaskulan står och balanserar mitt i den underbart doftande lila lavendeln och nepetan i renässanslandet i min trädgård. Det finns delade meningar om att smycka sin trädgård med annat än växtlighet. Många rynkar förnämt och förnärmat på näsan åt trädgårdskonst och alla former av trädgårdsdekorationer. Men det gör inte jag. Trädgården är till för den som skapat den. Precis som med inredningen i hemmet. Det trista, tycker jag, är när allt ser likadant ut i folkhemmen. Mode som följs utan personliga inslag. Sånt blir trist och tråkigt. Men det är ju min åsikt, andra tycker antagligen något helt annat.
Glaskulan får fortsätta att glimra i solljuset och spegla omvärlden på sitt utmanande(?) sätt även den här kommande sommaren. Enkelt och vackert, tycker jag. En glaskula på ett kapat vattenledningsrör, kan inte bli så mycket enklare.