Nyårsafton!

Önskar alla mina bloggläsare ett riktigt Gott Nytt År!

Det kommande året tror jag blir riktigt spännande med många positiva händelser.

En fönsterbild från Sundsjö kyrka i Fjällsta får avsluta året. 

Tråkigt med årskrönikor...

Jag tycker det är tråkigt med årskrönikor. Som att höra någon berätta inlevelsefullt om sin dröm de haft om natten. Ingen kan sätta sig in i enskildas privata yviga natt-drömmar och jag har alltid nästan somnat själv när jag hört folk berätta om sina sömniga nattdrömmar.
(Finns det egentligen någonting som är mer ointressant än andras nattdrömmar?)
Det är lite samma sak med årskrönikor... det som har varit har varit, det som kommer sker likafullt ändå, tiden finns egentligen inte; det är ett påfund av mänskligheten.
Men visst, de som älskar att återblicka sina liv och dra upp gammalt förgånget, visst, må de göra det om de mår bra av det.
Själv struntar jag i det, oavsett om jag mår bra av det eller inte! ;) Inte heller har jag för vana att ivrigt förtälja mina nattliga drömmar till var och en som lyssna tänkas kan. Önskar inte att folk ska somna av pur uttråkning...

Tackar för maten...

Sidensvansarna sitter i Hagtornen och smaskar bären så att det skvätter runt omkring. De gapar sväljer och skiter samtidigt. In med bären och ut med bären. Näringen tas snabbt upp däremellan. De är som små uppburrade bollar. Antar att de egentligen inte är så feta som de ser ut, det mesta är nog dun.

"Nu får ni sitta kvar i busken ett tag", sa jag till dem. "Som tack för maten så vill jag ta några bilder av er." Och så pillade jag undan vintertätningen runt verandadörren för att kunna öppna den och försökte smyga upp dörren så att de inte skulle märka någonting...jovisst, självklart så fattade de vad jag höll på med och stack sin kos!

Och där stod jag med dörren öppen och väntade på de små rackarna och se på tusan! de kom tillbaka nästan genast. Antar att de har blivit beroende av de där frusna sockerbären.  

Änglarna har dansat...

En liten glimt från juldukningen. Änglarna i änglaspelet dansar tills ljusen brinner ner. Det här änglaspelet kommer från min farmor och sprider den där äkta julstämningen som är så eftertraktad.

Pling pling pling, plinge-linge-ling, pling pling pling.

Änglarna har dansat, maten ätits, klapparna öppnats, tomten fått sin gröt men här i huset fortsätter julen ett tag till. Vi har ännu inte ätit något av julgodiset, man kan ju inte stoppa i sig hur mycket som helst, någonstans tar det stopp.

Jag har tittat på mina julfilmer, ser dem varje jul: Änglagård av Colin Nutley och Fanny & Alexander av Ingmar Bergman, det har blivit en slags julrit för mig. Dem ser jag ensam i soffan med mina fyra labradorer, mannen gillar inte att se på tv så vi får ha tv-soffan alldeles för oss själva.   

Julafton!

Till alla Er som läser min blogg vill jag önska en riktigt god, härlig och fridfull Jul!

Julgranen!

Julgranen står pyntad och klar i nedre salen. Det här året är det en mer hanterlig storlek på den. Ville ha det så det här året. Vis av tidigare erfarenhet har jag valt bort vackra stora "monstergranar" :)

Tapeten i bakgrunden är original från 1800-talet. Älskar den här tapeten, dess slingriga mönster och dova färg. Passar till allt och ger karaktär. Ingenting som man hittar hos alla andra. Och nej, jag tänker inte tapetsera om, även fast jag fått den uppmaningen av några som hälsat på mig tidigare... 

Hårda klappar i granen...

Eller som ett brev på posten...så kom det här brevet (se bild) som en bomb i brevlådan idag! Det har med den här jäkla vindkraftsindustrin att göra.

"Ni föreläggs att yttra Er över inehållet i bifogade handlingar senast den 11 januari 2013", står det att läsa. Första gången papper skulle in till statlig myndighet angående detta ärende var i början av förra julhelgen...andra gången papper skulle in var i början av sommaren precis till semestern...tredje gången var precis efter semestern....och NU, igen, som av en ren slump alltså, precis innan julhelgen, dyker denna handling upp vilken krävs att svara på under julhelgen!!!

En slump, en ren tillfällighet, att viktiga papper i detta ärende skall skrivas under semestrar och julledighet? Kanske inte många som orkar bry sig och skriva vrångelpapper under sommarsemester och julledighet... Men jag ska bannemig göra det! Jag hänger med, "ända in i kaklet"!

Ser inte den miljömässiga vinningen i att bygga vindkraftsindustri mitt i ansiktet framför den kulturellt viktiga byn Fanbyn, mitt i söderläge, där kommunen dessutom i översiktsplanen avrådit vindkraftsutbyggnad pga ortens viktiga kvalitéer: "För att bibehålla dessa områdens attraktivitet avser kommunen inta en restriktiv inställning till vindkraftsutbyggnad i området kring Pilgrimstad-Gällö. Detta gäller främst sådana etableringar av vindkraft som bedöms negativt påverka de strandnära områdenas kvalitet och attraktionskraft. Kommunen anser att en ökad inflyttning av boende skapar ett större långsiktigt mervärde för kommunen än grupper med vindkraftverk."

Behöver jag berätta att inte ett enda öre kommer byn tillgodo!! Fallande fastighetsvärden är den enda kompensation byggherren avser att bidra med...

Dessutom skulle jag inte stå ut med denna bullermatta, dygnet runt året om, resterande delen av mitt liv! Ja, vindkraftverk bullrar, i detta fall 109 decibel (!) och 150 meter upp i luften, snacka om spridning!!

Såå....detta blir en härlig julhelg, med vrångelpapper och vrångelord och andra komplexa saker. Men visst, man känner ju att man lever... 

Julens röda...

Julens röda färg dyker upp mer och mer här hemma nu. På kakelugnsfrisen står glaskaraffer med röd glögg. Julgranen har fått komma in i värmen och jag har hängt upp julgranspyntet. Det är första gången granen kommit in så här tidigt, annars brukar vi ta in den dagen innan julafton. Någon gång har vi varit ute i skogen med ficklampa (!) sent på kvällen och letat en fin gran i mörkret och det är något som jag verkligen inte rekommenderar...

Konsumtionen av stearinljus ökar dag för dag. Det blir så mysigt med levande ljus, en helt annan känsla än med elektriskt ljus.  

Tredje Advent

I kökets två fönster hänger adventsstjärnor i koppar. De ger så mysigt ljus på kvällen, ett varmt ljus.

Tredje advent idag! Vad tiden rusar, jag hinner inte med känns det som. (Som vanligt alltså.)

Var ut en sväng i trädgården och fotade, insåg att jag glömt sätta upp fågelbordet i äppelträdet. En flock domherrar och sidensvansar påminde mig om det. 

Själv är bäste dräng...

Innanför de där fönstren finns snickarboden här på gården. Jag tycker den faluröda färgen blir vackrare med tiden när den får en mörkare och mer skiftande kulör. Fönsterfodren skulle däremot behöva målas och även dörrfodren och dörren.

Själv är bäste dräng...ja det ordspråket stämmer ofta in. Så gjorde det även idag! Det är en flock rådjur som häckar i min trädgård, äter vad de kommer åt. För några månader sedan hade jag bett mannen att sätta nät över mina fyra rosor (felicite parmentier) i rabatterna invid verandan, men tiden gick och rosorna blev hårt ätna av de söta rådjuren...

Igår kväll sattes nätet till slut upp.

När jag som hastigast kikade ut genom fönstret nu på morgonen såg jag att det låg långa grässtrån och gräsfnas på plattorna vid verandan och grusgången. "Hur har det kunnat hamna hö i trädgården??" funderade jag, så jag gick ut och kollade. Och då ser jag att nätet som mannen satt upp runt rosorna är fullt av kvickrot! Det är kvickrot, strån, rötter, ax och frön spridda över hela grusgången och plattläggningen och mina nygjorda rosenrabatter vid verandan!

Mannen förklarade det hela med att: "jamän nätet hade vuxit fast i gräset." 

"Men varför tog du inte bort det? Såg du inte att det var kvickrot??!!" sa jag.

"Jo, det såg jag, men det gick inte att få bort, det satt fast och du sa ju att jag skulle sätta upp nätet." sa han.

"Ja det här blir ju 'kul' till sommarn, när kvickroten får fäste!!"

"Jag får väl gå ut och ta bort det nu då..."

"Så nu går det att få loss gräset helt plötsligt??"

Som sagt, ordspråket själv är bäste dräng stämmer faktiskt. Hade jag själv satt upp nätet, då för flera månader sedan, hade rosorna inte blivit uppätna av rådjuren, och plattor, grusgång och rosenrabatter sluppit att beströs med kvickrot...! 

Salen...!

Berättade i ett tidigare inlägg att jag möblerat om i nedre salen. Flyttade in matbordet så nu blir det härligt att sitta här och äta framför en värmande brasa i kakelugnen. Kakelugn, takmålning och tapeter är original från 1800-talet, ljuskronan har jag gjort.

Den här bilden tog jag idag 12-12-12-12, ett datum som kommer tillbaka nästa gång om 89 år, enligt ÖstersundsPosten som vill att man ska skicka in ett foto av vad man gjorde exakt den tiden. Den här bilden tog jag, i nedre salen klockan 12 och skickade till tidningen. Solen lyser in och ett gyllene skimmer gör att man nästan tror sig förflyttad till en annan tid.

Men det här är min tid, min verklighet, idag, och glad för det är jag! :) 

De röda bären...

De röda bären ser så lockande ut på hagtornsbuskarna, buskar som genom åren blivit träd. Träd med vassa stora taggar och lockande röda bär. Solen är inte uppe länge här i Jämtland den här årstiden men det kompenceras av det vackra ljuset som infinner sig vid tvåtiden. Färgerna gör att man låter sig luras till att tro att det är varmt men det var nästan -20 grader kallt och jag lät mig än en gång lockas ut till det där underbara ljuset.
Det är nog inte så bra för kamerautrustningen med de tvära kasten mellan värme och kyla men jag kan inte låta bli att gå ut och fota. Vad som händer med händerna...ska man inte ens tala om, det är bara att bita ihop och se det som en utmaning, att lida för konsten...eller nåt.

Peter tänder andra ljuset...

Andra advent idag. Tänkte att jag skulle bära ut adventsstaken och fota ute. De som är uppmärksamma märker kanske att det är en annan stake än den jag tände på första advent... Det har sina orsaker = busig söt underbar labradorvalp!! :)

Jag hade balanserat den "rätta" staken uppe på en blomkruka med fluffig snö, valpen Pia fick ett busanfall och sprang omkull ljusstaken, staken och ljusen försvann i snön och så fick hon tag i bären som jag pyntat med. Hon slängde sig över dem och smaskade och åt och sprang som en vilde! Det var bara att börja om igen. Hittade inte ljusen i snön och så ledsnade jag på den där andra adventsstaken så det fick bli den här röda i stället.

Att fota brinnande stearinljus ute kan även det vara verkligen tålamodsprövande. Man tycker att det är fullkomligt vindstilla men...det är det inte. Vet inte hur många gånger Peter försökte tända ljusen och vinna över de busiga vindpustarna. Vinden visade sig vara lika busig som labbevalpen Pia...

Winter in my garden...

Nu har vintern kommit till trädgården. Det här är en säsong som jag inte relaterar speciellt mycket med trädgårdsliv. Men just nu, innan det har kommit alltför mycket snö, så har trädgården även sin charm inbäddad i ett fluffigt snötäcke. Så där lagom med snö, som det är just nu.

Senare i vinter kommer man inte ens att kunna ana att det finns en trädgård under snön. Det är de matriella föremålen som skvallrar om det, den välvda bron, rosenbågarna i snirkligt smide och några annorlunda urnor som jag låtit vara kvar ute. Lite annat pynt också har fått vara kvar i trädgården över vintern, sånt som inte tar skada och som gör att det även vintertid är något att fästa blicken på, lite ögongodis, lite ögonfröjd, helt enkelt. 

Lilla tjejen har blivit stor...

Lilla labradorvalpen Pia har fyllt 4 månader nu. Lilltjejen har blivit stor, nästan lika stor som de andra labbarna. Fattar inte vart tiden har tagit vägen. När man har valp så inser man vad snabbt tiden rusar, det är nästan lite skrämmande. 

Det är -19 grader kallt här idag. Händerna blir stelfrusna när man är ute och fotograferar. 

Pia tycker att det är roligt med snön. Alla spår syns extra tydligt och hon gillar att spåra. Hon har ett suveränt bra väderkorn. Räv, ekorre, mård, katt, sork och rådjur hade varit i trädgården under de mörka timmarna.

Idag var jag till stan och skrev på ett papper, vilket för mig ett steg närmare min dröm... 

Första Advent!

Önskar alla mina besökare en härlig Första Advent!

Natten som var möblerade jag om inne i salen. Flyttade bort soffan och satte in matrumsbordet i stället. Det blir härligt att sitta mitt i salen framför kakelugnen och fika och äta julmaten. Höll på med att flytta möbler nästan hela natten, pianot flyttade vi också på. Nu känns det mer rätt och riktigt, som salen en gång var tänkt att användas, och jag får riktiga "Fanny och Alexander"-känslor, ni vet den där härliga filmen av Ingmar Bergman. Det enda som fattas är en stor kristallkrona! Jag har en het önskan om en i Oscariansk stil, de är så vackra och så passar de in tidsmässigt också, 1800-tal.

Nu har mina slumrande julkänslor verkligen börjat vakna. 

Romantiskt fika...

En bild från sommaren i växthuset. Romantiskt fika med koppar i Old Gustavsbergs rosa Willow, glasfat på fot i gammalt pressglas med jordgubbar och kumminskorpor, en kaffepanna i tenn.

Karottunderlägget i luffarslöjd och utemöbeln är från 1800-talet, doftande luktärtor i ett theglas från Indiska, gammal glasflaska med porslinskapsyl, spetsbroderad transparent duk och virkad vit schal med frans hängande över stolen.

Hos mig är det snö ute nu, kallt och blåsigt och jag sitter och går igenom några av mina sommarbilder!

På söndag är det första advent och jag har inte ens börjat pynta ännu. :) 

Novemberfärger...

November är en riktigt bra läromästare när det gäller att fånga färg och att lära sig Se ljuset. För det finns faktiskt där, även i mörkaste November, färgerna och det suggestiva ljusspelet.

Det som utgör färgen i den här bilden är solen som är på väg upp, och ljuset studsar mot fönstren i huset och lyser upp vindspelet, vilket annars skulle vara nästan svart i det här motljuset.

Novemberflaska...

Jag gillar de här flaskorna med porslinskapsyl, tycker att de är vackra. Här har jag ställt ut en flaska mitt bland svansfjädergräset. Solen höll precis på att smita undan inför kvällningen. 

Från Elstängsel till Flygplan!

Igår fick lilla labradorvalpen Pia en stöt av elstängslet i hästhagen, som jag berättade om i förra inlägget. Idag så har vi i toppat det med ett Flygplan! Javisst!! Hej och hå...och hallå?!

Jag var ute med alla mina labbar i trädgården. Hade superkoll eftersom dammen håller på att lägga is!! Helt plötsligt så hör jag ett flygplan och strax där efter ser jag det: det flyger längs sjökanten. Pia, valpen, blir rädd och springer iväg, jag ropar på henne och hon kommer tillbaka och jag ger henne en liten ostbit (favoritgodiset) och nonchalerar det hela, som man ju ska göra för att inte valpen ska befästa sin rädsla.

Och vad händer då???

Det djäkla flygplanet vänder helt tvärt och far över sjön och rakt emot oss, rakt över hästhagen och över trädgården och huset och oss på djäkla låg höjd!! valpen blir naturligtvis rädd igen!!! och jag blir så förbannad på den som kör flygplanet att jag vevar med armen och ger fingret!!

Hur lågt får man flyga över hus egentligen?? Djäkla sätt!

Jag fick naturligtvis bita ihop och locka på valpen, igen, och: "hihihi lilla Pia, vad roligt med det surrande vrålande uppe i himlen, visst är det helhäftigt, tänk att bita den där grunkan i svansen, vad kul vi skulle ha då!"

Och så fick hon sin godbit och vi busade och gosade lite och de andra hundarna blängde upp i luften och jag såg hur de vuxna labradorerna funderade vart den piloten hade fått sitt flygcertifikat; på Blocket eller??

(Valpen Pia är en tuff och busig tjej, och tur är väl det...) 

Aj aj aj...!

Idag blev min älskade lilla labradorvalp Pia biten av elstängslet till hästhagen! Aj aj aj!! vad hon skrek! Jag och Pia gick till hagen där min islandshäst Solon huserar om dagarna för det var dags för en högiva. Jag hade väntat mig att någon gång skulle valpen råka nosa på stängslet och det ingick faktiskt i mina planer. Det är bra ifall hundarna lär sig att hålla avstånd till hästen, en ömsesidig respekt, speciellt när man aldrig vet vilket humör hästen har för tillfället...

I alla fall, jag visste att hon skulle få en stöt av stänglset vilken dag som helst, men jag var i alla fall inte beredd! Hade precis vänt mig om och höll på att stänga stalldörren när Pia skriker sitt gälla pinade valpskrik av smärta!! Jag blev så överraskad att även jag skrek rätt ut! Men jag fann mig snabbt och knep käft..låtsades som om det inte hade hänt någonting och stängde dörren och gick förbi stackars lilla Pia, som var helt vilsekommen efter händelsen. (oj vad det värkte i matte-hjärtat)

Några sekunder senare lockade jag på henne och kramade om henne och sniffade på valpsingen, ja gosade alltså, och sa att allt var OK och nu ska vi gå in och göra lunch till dig min lilla valpsing.

Hoppas att hon lärde sig, hästhagar = tabu! :) 

En närvaro...

Ett fönster från drängkammaren här på gården. Drängen huserade i ett rum ovanpå bryggstun. Här har tiden stått stilla. Elen har tillkommit på senare tid med sina gamla tvinnade ledningar och gardinen har jag satt upp.Innanfönstren är inte uppsatta och spindlarna väver sina nät i fred från moderna påfund. Jag känner mig som en gäst här inne. Det finns någon här, som jag inte kan se, inte helt klart och tydligt. Kanske skulle jag ställa in kameran på extra lång slutartid och lämna den här. Kanske skulle jag se något då... 

Som en staty...

Statyn står invid dammen och njuter av eftermiddagens gyllene ljus. November är en mörk månad och jag längtar efter snön som gör mörkret lite ljusare. Den här helgen har fursvunnit utan att jag märkt det... som vanligt alltså. 

En Bro...

Jag har en välvd bro i min trädgård. Den förbinder den designade delen med den vilda. Bron leder från det ena till det andra. Och däremellan finns ett mellanrum. Detta mellanrum är viktigt, både i trädgården och i livet! 

Den här symbolen kan gälla mycket, men just nu tänker jag på varför det på så många bloggar aldrig finns ett mellanrum. Jag har fått frågor om jag har börjat julpyssla ännu. Nej, det har jag inte. Jag är inne i ett mellanrum, ett av alla dessa viktiga mellanrum som leder från det ena till det andra. Man behöver inte vara i centrums mittpunkt alltid. Men ofta verkar det vara så när man läser olika livsstilsbloggar. På våren talar de om sommaren, på sommaren är de inne i hösten och på hösten så är det redan vinter...nej den hoppar man över och tar JUL direkt. Och vintern...tja den är ju vår instant liksom.

Varför ska det vara så?

Är det för att hinna före alla andra, att hänga med olika tidningars reportage? Och andra bloggares inlägg?

Är det en tävling?

Är jag tråkig som tar upp detta..?

Jag lever i den årstid som det faktiskt är och leker inte i förväg. För mig funkar det inte att hålla på så. Det tar död på den äkta glädjen över att leva i det som faktiskt är, här och nu.

Och så skriver så många att de lever i Nuet...??

Den här välvda bron fick jag hjälp av min pappa att göra, jag gav direktiven och kom med instruktioner efterhand och han gjorde den till mig. Lägg märke till de välvda brädorna som är brons stomme, de är böjda efter att legat i vatten ett tag. Ett riktigt hantverk, det är verkligen att leva i nuet och låta saker och ting ha sin gilla gång.

Jag tänker inte måla den, tiden tar ut sin rätt och gör så att den blir vackert gråsilverfärgad.   

Motljus och svart labrador...

Svart labrador i motljus...för dem som har det minsta lilla hum om fotografering så kanske det låter som ett "worst case scenario". Och det är ju klart, det kräver att ljuset spelar med, alltså studsar runt i omgivningen och att man är med den där ynka sekunden det varar.

Och, naturligtvis, att man fotar i Manuellt läge, att man själv ställer in kameran som man vill ha den.

(och till alla som frågar så kan jag berätta att jag alltid fotar i läge M)

Här är det Gina 14 år som står längst fram i bilden. 

Maja sitter och spanar efter valpen Pia. 

"Hej Maja! Tittut, titta in i kameran nu, ja där är du ja." Man ser på hennes öron att hon sitter och lyssnar på vad som händer bakom henne. 

Mättad marknad?

Det finns så mycket och så många bilder jag aldrig visar här på bloggen. Många bilder som faller i glömska innan de ens hunnit visas, det är bara jag som sett dem, en enda gång. Kanske borde jag slänga en hel drös foton för att spara plats på hårddisken. Men jag har inte vågat det ännu, hoppet finns ju att de kanske kan komma till användning någon gång.

Men samtidigt så funderar jag: det finns så många fotografer i det här landet så varför skulle det få finnas fler? Marknaden är kanske mättad. Men samtidigt...mitt bildseende har blivit väckt efter en lång tids slummer och nu kan jag inte hejda det längre. 

Drängkammaren...

Det här fotot hade jag med på fotoutställningen i somras. Jag tog det en morgon när ljuset flödade in i drängkammaren här på gården. Här har tiden stått stilla, ingen som målat om eller ändrat något. Drängens få tillhörigheter är sedan länge borta så det är jag som ställt dit stolarna och bordet. Känns som om det är en närvaro i den här bilden, som om någon är där men inte syns.

Ett tomt rum, två tomma stolar, titel: Närvaro... 

Fotomodell...

Jag får passa på att använda tiden nu när jag äntligen har tillgång till en fotomodell! En riktig sötnos är hon, labradorvalpen Pia. Att fota hundar är ju ett kapitel för sig, valpar har så mycket hyss för sig och ofta vill de inte sitta stilla. Men en bättre fotomodell kan man nog inte ha. När jag tog de här bilderna var det någon som gick i elljusspåret (det går alldeles bredvid vår gård) och visslade och ropade högt på Pia!! Alltså jag hörde klart och tydligt ordet Pia...och det gjorde Pia också och då satt hon inte stilla längre. :)  

Nu har hon fler förmågor på sin repertoar. Sitta och tacka, komma på inkallning, sitt stanna kvar, inte ta godiset förrän matte säger varsågod och så är ligg och stå-stanna på G. I morgon blir hon 12 veckor.

Igår var vi i skogen och hon var precis så där som jag vill, hon gick alldeles bakom mig och hade full koll på vart matte var hela tiden. Det är så det ska vara, hunden ska hålla reda på sin människa, inte människan som hela tiden måste hålla koll på vart hunden tog vägen. 

Visset...

Stjärnflockan har ett annat utseende nu än vad den hade i somras. Milt uttryckt. Men den kan vara ganska intressant så här också, allt beror på bakgrunden. Bakgrunden är ofta mycket intressant, vad som döljer sig bakom saker och ting, skeenden i samhället och beteenden individer emellan. Den dolda agendan, med ett annat ord. Det är lite som att gå ut i trädgården den här årstiden...först tycker man att där inte finns något att fota, men när man hittar bakgrunden så kan det bli bilder av allting. 

Hon växer!

Hon växer, min lilla labbevalp Pia! Det är nästan så att jag skulle vilja köra ner hälarna i marken och dra i tömmarna allt vad jag kan för att få tiden att gå långsammare. För det är ju så när man har valp, det är först när man efter några år ser valpbilderna som man verkligen förstår hur underbart det var.

Det är så svårt att leva i nuet, alltid något som ska tänkas på eller planeras. 

När jag skriver det här så kommer jag att tänka att det skulle vara roligt att få byta med hundarna en dag. De får bli matte och jag får bli labbe! :) Så spännande det skulle vara! 

När jag ser tillbaka här på bloggen på alla valpbilderna så ser jag även hur snabbt årstiden förändras. Först var det grönt, sedan gult och nu vitt. Här på bilden är det Pia 11 vecklor, Ella 6 1/2 år och Gina 14 år. Härligare vänner kan man inte ha. 

Blodröda fönster...

Eller näst intill faktiskt, det ser ut som om de är gjorda av flytande lava, magman i jordens inre. Det är morgonsolen som färgar de gamla glasen. Det är vackert med soluppgångar, även omgivningen smittas av det vackert färgade ljuset.

Och så vill jag berätta att det jag skrev om i förra inlägget inte har med något i närmiljön att göra, nej det är det absurda i samhället som kan få vem som helst att fundera ibland.

Kanske berättar jag framöver vad det gäller. 

Som ett döende löv...

Än är inte alla löv borta från trädgården! Buskens linjespel och lövens roströda färg får nästan något japanskt över sig.

Ibland känner jag mig som de där löven, som biter sig fast i rena livsglädjen fast de vet att den maktfullkomliga vintern är i antågande och ser till att löven försvinner för gott. Det är bara att inse, det finns maktfullkomliga även i det mänskliga samhället, som helst ser att alla inte borde få finnas, att de som är lite mer konstnärliga än andra borde veta sin plats. Och det ruskiga är att de tycker att de gör ett bra jobb och jag funderar över varför inte fler protesterar!  

Riksdagsmannagården i Fanbyn

Jag är så glad! Telefonen ringde och jag blev tillfrågad om jag ville skriva ett reportage och visa foton från trädgården och huset till årets Sundsjökrönika. Det är en tidskrift som kommer ut en gång om året och ska spegla både nutid och historia här i bygden. Klart jag vill vara med i den! :) Nu sitter jag och lägger om några foton till svartvitt för krönikan har inga färgbilder. Jag tycker att många bilder gör sig bra i gråskala men inte alla så det gäller att välja bort en del favoriter.  

In the dark...

In the dark there is light. Och det stämmer, det finns ljus i mörkret även om det är svårt att tro ibland.

Nu är dags att ställa om klockan till vintertid. Jag förstår inte vitsen med det här skruvandet på tiden hela tiden...varför inte låta det vara sommartid året runt så att det inte blir mörkt lika snabbt på kvällen! 

Ryskt martorn...

En av mina favoriter i trädgården är ryskt martorn. Gillar formen och färgen. 

Bakgrundsfärgen på de två bilderna skapar två helt olika känslor. 

Hängd blomma...

En rosa malva har blivit hängd i vindspelet. Antingen är det blåsten idag som snärjt den eller så stod den inte ut med att sommaren är över och vintern närmar sig med stormsteg. 

Min boll..?

Den här bilden tycker jag verkligen fångar kommunikationen mellan Ella och Pia. Det är nästan så att man hör vad de säger till varandra. När man fotar djur är det viktigt att fånga mer än bara ett slags djurporträtt tycker jag, att försöka få en känsla i bilden som förmedlar något. Och, som alltid, är bakgrunden lika viktig som själva huvudmotivet.

Valpen Pia hade en tennisboll och så kom Ella och tog den ifrån henne. Här ser man verkligen känslan mellan dem. 

Nu kan Pia sitta och tacka (sträcka fram höger framtass) och komma på inkallning. Visst, hon är valp, så man kan inte kräva att det ska lyckas varje gång utan det gäller som matte att välja tillfällen när jag vet att hon kommer att lyckas och att inte träna bara leka fram (på ett lugnt sätt) de olika lydnadsmomenten. Det är på så sätt en valp lär sig så där bara helt plötsligt, utan att vi människor egentligen förstod hur det gick till.

Labradorvalpar...finns inte något som är gulligare! :) 

Pia...

Det blir många bilder på labradorvalpen Pia just nu. Valpar växer så snabbt och den här ulliga gulliga tiden kommer aldrig tillbaka så det gäller att ta tillvara varje tillfälle till fotografering. Det kommer också att vara roligt för mig själv att ha bilder av henne samlade på ett ställe så att jag kan gå tillbaka och titta sedan när hon är vuxen.  

Här sitter hon och lurar med sin favoritboll. Idag när jag öppnade dörren gick hon ensam ut och gjorde sina behov. När hon var klar ropade jag på henne och då kom hon springande tillbaka in för att få en liten ostbit. Det tycker jag var riktigt duktigt gjort av en valp på 9 veckor!! :) 

Hagtorn...

Den här bilden på hagtornsbären tog jag alldeles nyss innan det började skymma ute. Det har snöat och trädgården är så där härligt suggestiv i allt det vita. Förfallet har infunnit sig och det är bara att acceptera. Det är skönt på ett sätt, nu finns tid till återhämtning inför nästa säsong.  

Pia och Maja

Pia sitter i sin favoritbuske och gnager på en pinne. "Munnen har jag fått för att använda och tänderna ska bita i saker!" menar hon. Och det gör hon verkligen den lilla sötnosen.

Svarta labradorer gör sig extra bra mot gyllene höstfärger.

Hon har sina busperioder på dagarna. Då far hon runt som om hon skulle vara en uppvriden sprättfjäder! Hon är så levnadsglad den lilla labbetiken och matte skrattar åt hennes framfart. 

Pia sitter och lurar bredvid busken. 

Maja sitter och lurar bredvid busken. Det märks så väl att den lilla tar efter vad de stora gör. Maja har en förmåga att visa den lilla små hyss, att visa henne ställen där hon inte får vara, så det gäller som matte att hela tiden hålla koll på den lilla Pia.