Som det kan bli, eller inte bli...

Vattenklövern i dammen börjar slå ut. Jag tycker om de där ulliga vita blommorna och så har de så vackra blad. De ljusgröna bladen på en buske invid dammen speglar sig i vattnet och gör vattenytan grön.

Förgätmigej har sådan vacker färg. De sprider sig lätt och det är ju bra.

En detalj från en av urnorna i trädgården.

Regnskurar kommer och går. Suveränt bra för växterna. Den stora gamla flikrabarbern är på gång. Det är en pålitlig växt som troget står på sin plats och växer så det knakar.

"Hejsan!"

"Ja hej på dig du! Står du där och buktar dig nu igen?!"

Jaa...kan ju inte göra annat, vänta så ska du få se att jag växer högre än dig!!"

I början av maj så fick jag ett telefonsamtal. Det var en lokal lokal-tidning, som kommer ut en gång per år, som ville komma och göra ett reportage och fota trädgården... alltså i början av maj. Här i länet har snön precis försvunnit då och det vet ju alla hur det ser ut ute då! Inget grönt bara visset fjolårsrat som ligger platt på backen.
Jag förklarade att det inte gick att fota trädgården...eftersom det inte fanns någon trädgård eftersom snön precis försvunnit. Vi kom överens om att vänta två veckor och kom överens om datum och dag och göra reportaget då. Men de hörde inte av sig så jag ringde dem dagen innan de skulle komma och... näää det blev inget. Kommentaren var: "Tyckte inte att det lät som om du var nå pigg på det, men det kan ju, kanske, bli nåt annat år! Och förrästen så har vi fyllt tidningen nu!!"

Jaha, vad säger man? Ruskar på sig och går vidare...och jag som jobbat som en gnu i trädgården (med det lilla som då kommit upp...)

Ordspråk...

Efter att vi gjort teoriprovet på fotokursen så fick vi några papper med en hel drös av de mest skiftande ordspråk. Meningen var att vi skulle ge oss ut på stan på hemvägen och genom fotografier gestalta några ordspråk. Kanske inte är det lättaste när man nu inte skulle arrangera dem, utan "bara" fota en ögonblicksbild som passade in på ett ordspråk.
Jag hade en sån tur att den första bilden satt direkt! Tycker jag i alla fall. Och att den där helläckra bilen, en Corvette, står parkerad rakt under reklamen för godis och chips! Och att den gamle mannen, som på beställning, gick förbi och beundrade bilen! Wow, där satt bilden! :)
Ordspråket är: Ögonen vill ha mer än magen.

Den här bilden gestaltar ordspråket: Man måste rätta munnen efter matsäcken.
Den är lite finurlig. Medan jag kör min gamla bil så fotar jag genom vindrutan en helfräck Hummer (bilen nere till höger). Jag är nästan löjligt förtjust i det bilmärket. Skulle vara en dröm att äga en... men man måste som sagt "rätta munnen efter matsäcken". Lägg märke till loggan på sidan av Hummern...drömma är ju tillåtet! :)

Det sista ordspråket, också fotat genom rutan på bilen när jag körde, är: Inget varar för evigt.
Och det är ju sant. Fotokursen är alldeles snart slut och det känns tråkigt. Skulle gärna fortsatt, det har varit så otroligt roligt med alla fotouppgifter som vi har fått!

Vad är det som händer?!

Jag och den yngsta labben Ella var ute och tassade runt i skogen och så kom vi fram till sjön. Och det var då vi hörde det; ett väldigt plaskande! Det lät som om det var en älg som busade runt i vattnet. Vi smög närmare, båda två lite spända på vad vi skulle komma att få se!

Det var ett gäng fåglar som jagade fisk!! Det här är storskraken och den attans fågeln är inte att leka med....i alla fall inte om man som jag har en trädgårdsdamm med vackra koikarpar i! Den här fåglen har ätit upp några av mina fina fiskar förut så nu måste jag ha nät över dammen. Och hur kul är det?? Det är ju ingen överdrift precis när jag berättar att jag inte alls tycker om de här fåglarna....
Här har en stor hane fångat en fisk. Jag har fotat honom precis i den "kriminella" akten av fiskätande!!

Här sträcker han på sig så att fisken ska glida ner i magen!

Förökar sig gör de också. Det kryllar av storskrake i Sundsjön!
"Puss puss på dig honan min!" säger han så sött till sin utvalda fiskätarpartner.
"Hi hi hi" fnissar honan så förnöjt. "Ge mig nåt att äta, jag måste äta så att äggen utvecklas snabbt, ge mig fisk, fiskfiskfisk!"
"Vi flyger iväg till Wictorias damm", säger hannen, "där finns det så granna fiskar och lättfångade är de minsann hehehe!!!" skrockar den läbbiga hanen...

Nu flinar hon förnöjt där i morgonens solstrålar. Men mina fiskar kommer hon inte längre åt! Går hon in för landning i dammen så studsar hon på nätet, så hehehe på dig själv du, skrake där!!

Jag och Ella har alltså spanat på våra "fiender"! Vi var alldeles intill och såg hur de håller på. Ella är så intresserad av fåglar, det är hennes favoritdjur. Jag viskade lågt att hon skulle ligga alldeles stilla och det förstod hon. Låg som en staty och iakttog storskrakarna.

Min trädgård är med i en bok!

Uppe på den gamla trappstenen i den vilda delen av min trädgård växer det liljekonvaljer. Hoppas att det blir några blommor.

Vallmoknoppen ruvar på sin färggranna hemlighet. Den här växer också uppe på stenen. Det är så mysigt uppe på stenen där i dunklet med ljuset som bryter igenom.
Nu i veckan ska vi ha teoriprov på fotokursen som jag går...och så sitter jag här och bloggar istället för att läsa på! Helst skulle jag vilja ut och fota, känns inte så inspirerande med prov. Och tydligen så var teoriprovet mycket utslagsgivande för betyget....

De är så vackra liljekonvaljens blad. De får också en sån härlig färg på hösten.

Men nu är det vår, den härliga våren. Den bästa årstiden; vår och försommar. Det gamla äppelträdet har varit knökfullt med blomknoppar...jag skriver har varit för några fågeljäklar har ätit upp VARENDA knopp!!!! Det började med att jag såg en fågel, en så grann domherre minsann.. som satt och gonade sig i solen bland de ljusgrönda bladen. Jag skulle precis gå in och hämta kameran för att fota den gulliga fågeln....MEN så insåg jag vad han höll på med!! Och så kom en hel FLOCK domherrar.... jaha... och nu är det inga knoppar kvar! Jag som älskar äppelblom, de doftar så ljuvligt också.

Är det nån som vet hur man ska göra för att de rackarns fåglarna inte ska äta knopparna???

Nu över till roligare saker! Min trädgård är med i en bok!! Det är trädgårdsjournalisten Gunnel Carlsson som sammanställt boken Trädgårdsriket där en hel drös trädgårdar runt om i hela Sverige presenteras. Boken är en uppföljning på boken Trädgårdsguiden som kom ut 2007 och är den svenska motsvarigheten till engelsmännens Yellow Book.  Min trädgård, The Secret Garden, finns med på sidan 271 och boken kom hem till mig i brevlådan för att min bild använts i boken. Och oj så glad jag blev!! :) 

Det levande vattnet

Jag kan sitta länge vid dammen och bara titta på vattnet. Speglingarna, rörelserna och blänken. Vattnet blir aldrig tråkigt och ointressant; det är spännande, ständigt skiftande och mycket levande.
Här på fotot jag tagit syns kabbeleka. Den växer på några ställen vid dammkanten.

Färger, former och rörelseriktningar. Sten, vatten och blomma. Det är helheten som gör bilden.

En skräddare på dammens vattenyta har tagit en liten kuse. Det mörka i bakgrunden bildar nästan ett Y. Fotot har blivit åt det abstrakta hållet och att det är en skräddare är inte så intressant längre, fotot har blivit konst, i stället för att bara vara avbildande.

Här sitter två skräddare. Skräddaren i mitten tittar på mig med sina spröt höjda. Men det är helheten som gör bilden. De mörka och de ljusa partierna.

Magi...

En tidig morgon efter en kall natt gick jag genom skogen till en å i närheten. Solen hade ännu inte gått upp och det var lite ruggigt och kyligt. När jag kom fram till vattnet såg allt så tråkigt och vanligt ut. Jag blev lite besviken och beslöt mig för att gå tillbaka hem. Något fick mig att vända mig om i just den stunden. Det var tur det för solen hade smugit sig upp och spritt sin magi över det svarta vattnet. En gyllene dimma blev plötsligt synlig. Det kändes som om jag befann mig i en annan värld.

En spindeltråd bildar en bro över vattnet.

Det är sådana här gånger som man vill att tiden ska gå lite långsammare.

Ljuset och mörkret, det svarta och det gyllene.

Plötsligt var stunden över och morgonen blev som vanligt igen. Jag fortsatte min vandring i skogen och fotade andra saker som dök upp i min väg.
Till alla er som vill se bilder från trädgården så kan jag lova att det kommer framöver. Just nu finns inte så mycket att visa. Och till alla er som gillar inredning så kommer det nog bilder från huset också framöver. Jag har börjat tycka att det är så roligt att fota i naturen! Att göra naturbilder som inte bara är avbildande utan lite mer konstnärliga, jag försöker i alla fall.
Jag vill tacka för alla fina kommentarer som jag fick om Leo. Det värmer!

Farväl till en älskad vän - Leo

Jämtdalens Leo, så var hans namn och nu är han borta. Han finns inte mer, han har försvunnit. Vart vet jag inte riktigt och det är det nog ingen som riktigt vet heller. Vad som händer när man dör. Jag misstänker, riktigt skarpt faktiskt, att jag kommer att höra hans små tassar på golvet då och då och kanske även se skymten av honom här inne... Jag har delat mitt liv så länge med denna underbara lilla kanin så han kommer att finnas kvar, på något sätt. Han skulle fylla 13 år i juni.
Här på bilden sitter han på verandan och ser ut över trädgården. Man kan riktigt se att det är en intilligent kanin det här.

Leo och min äldsta labbe Gina. De är nästan lika gamla. Och de är riktiga vänner, de har ju vuxit upp tillsammans. Båda två älskar solglimtarna som letar sig in på golvet. De brukar söka upp solfläckarna och ligga och gosa tillsammans i solen.

Leo hade en sån vacker färg, blåzobelsiames.

Leo har aldrig sett en bur. Han var helt rumsren och sprang lös i hela huset. Här på bilden ligger han och sträcker ut efter att ha sprungit runt runt som en tok och skuttat rakt upp i luften och snurrat runt för att landa på mattan åt andra hållet han kom ifrån. Vilken fart! Det skulle man ha filmat!

Leo och solglimtarna...här har han letat upp en solfläck på mattan och ligger och njuter.

Leo och Gina....i soffan tillsammans

"...han kände på sig att han inte behövde sin kropp mer, och därför lämnade han den på dikeskanten men stannade ett ögonblick för att se på allt det han lämnade. /.../ Med ett enda kraftfullt språng var han uppe på vallens krön och tillsammans sprang de bort i lagom fart, ner genom skogen där de första gullvivorna började slå ut."    ur Den Långa Flykten av Richard Adams.

Jag tror faktiskt att vi ses igen, någonstans någongång

Så ljuvliga... och så är jag så ledsen...

I den vilda delen av min The Secret Garden blommar harsyran nu. De är så ljuvliga de där små söta vita blommorna. De ljusgröna bladen påminner om klöverblad. Harsyran, liksom blåsippan, är speciella skogsblommor som jag känner extra mycket för.
Här på fotot ser man även en liljekonvalj som stretar upp mot ljuset.

Ljuset och mörkret. Utan det ena skulle man inte uppskatta det andra lika mycket.

Jag älskar de här små ljuvliga blommorna.

Och varför är jag ledsen? Min älskade kanin Leo ligger och håller på att dö.

Han är en dvärgvädur med en otroligt vacker färg, blåzobelsiames. Han ska fylla 13 år nu i juni... Han har aldrig sett en bur, är helt rumsren och får vara lös i hela huset.

Vi har precis varit på en stilla promenad i trädgården (jag bar honom tätt tryckt intill mitt hjärta) så att han skulle få känna doften av vår och höra alla fåglar sjunga.

Nu har jag bäddat ner honom i en mjuk filt och han ligger så stilla, helt stilla...alltför stilla.

Jag älskar den här kaninen så mycket!!!

Snart snart...

Alldeles snart blommar häggen. Antagligen kommer den att slå ut idag! De här bilderna tog jag i går kväll. Ljumma vindar busade bland de nyfödda häggbladen och knopparna höll inne med sin väldoft tills... tills idag kanske.

Solen var på väg ner och ljuset var så mysigt.

Det doftar så gott ute av alla nya fräscha löv.

Helst skulle jag vilja vara ute och fotografera nu på morgonen också, men kan inte det för det är andra saker som måste göras. Känns som om jag missar viktiga skeenden i naturen och i trädgården på grund av alla måsten.

Känsloyttringar invid svarta vatten...

Tidiga mornar är klart bäst! Precis innan solen går upp ska man bege sig ut i skogen. Det är då det händer och det är då som naturen är så vacker. Jag smög mig fram och närmade mig en vik vid Sundsjön där vattnet låg alldeles svart och stilla. Mellan träden skymtade jag en fågel som avteckande sig så fint mot allt det mörka. Det var en knipa.

Knipahannen spelade och lät och böjde och kråmade sig och visade upp sig från sina bästa sidor.

Den kalla luften gjorde hans andedräkt synlig mot den mörka bakgrunden.

Honan låter sig lockas. Ofta låtsas hon inte se honom, men när han simmar iväg en bit ifrån henne vänder hon genast på huvudet för att se så att han inte försvinner. Det här paret har funnit varandra där på det svarta vattnet långt inne i skogen i morgonens första solglitter.
Jag går tyst därifrån och låter dem få vara ifred med varandra.

Affisch-förslag...

Jag vantrivs att vara framför kameran. Det är Bakom kameran jag vill/ska vara. Fotokursen som jag går ska ju ha en Fotoutställning nu snart, på ett riktigt galleri också! Nu har det dragit ihop sig till att göra en Affisch. Och då kom bla ett förslag upp från vår lärare att vi skulle fota våra ansikten, porträtt, och ha i en cirkel mot mörk bakgrund, och det skulle vara Affischen för vår fotoutställning...
Nej nej nej, kände jag! Jag avskyr ju att vara framför kameran! Vantrivs som attan med det. Så i morse klev jag upp redan vid 4 tiden och stack till skogs. Kom tillbaka hem med några Affisch - ämnen i kameran. Jag visar dem här nedan. Det ska ju vara text på dem sedan också, men jag tror att det fungerar bra på de här bilderna. Och Temat på utställningen är Frihet & Förändring och det fungerar ju bra med bilderna.

Vad tycker ni? Duger nån av de här, som affisch? Vilken är Er favorit, i så fall??
Affisch 1

Affisch 2

Affisch 3

Affisch 4

Affisch 5

Affisch 6