Inför advent

På söndag är det första advent. Och jag har ännu inte vågat närma mig stället där adventspyntet ligger gömt. Största anledningen till det är att jag antar, misstänker skarpt, att det sedvanliga trasslet och krånglet kommer att anfalla mig då. Sladdar som infiltrerat sig i varandra, stora härvor av sladd med knutar och annat djäkelskap. För att inte tala om alla dessa små lampor... Hur kan de gå sönder när de bara har legat helt stilla i säker förvaring? Samma sak varje år dessutom.

Min man frågade mig om jag var säker på att jag visste vart adventspyntet var undanstoppat. Jag förstår hans undran för förra året hade vår julgransfot förvunnit spårlöst. Den fanns absolut inte på den platsen där vi hade lagt undan den. Nu har jag en känsla av att adventspyntet har lärt sig av julgransfoten så att säga... Ska ta itu med detta i morgon. I kväll ska jag gotta mig i min favoritfåtölj i biblioteket med min absoluta favorittidning; Gods & Gårdar! Bläddra i den och förundras över hur vackra ställen det finns..och förundras över vad folk verkar ha välstädat hemma! Säger jag som har tre svarta labradorer som just nu släpper päls besinningslöst.

Får lite julkänsla av den här bilden och så tycker jag så mycket om färgerna.

Bolltistel och ryskt martorn skymtar, hänger på tork.

En gammal bibel ligger uppslagen.


Biblia, tryckt 1900. När den är skriven vete gudarna.


Tycker om det gamla typsnittet.

En glaskula försöker läsa meningen mellan raderna...

...men hur får man reda på om den lyckats?

Ljussättning

Jag skulle gärna vilja ha ett snack med den som har ljussatt denna novembermånad. Igår kväll gjorde jag iordning några av de mindre jularrangemangen och tänkte, glad i hågen, att jag skulle fotografera dem idag och lägga in några bilder på bloggen. När jag vaknade i morse kan man kanske inte säga att jag blev förvånad utan mera att jag faktiskt blev förbannad. Den här dagen är nog den mörkaste som jag varit med om. Molnen ligger och släpar sig fram nere vid marken och det regnar.

Jaha, tänkte jag, typiskt. Nu är det hopplöst att få några vettiga bilder. Och att använda sig av blixt det vägrar jag, oavett vad det gäller. Blixt och jag går helt enkelt inte ihop, då får fotograferingen hellre vara. Satte fram blomrackaren i det lilla ljus som stretade för att ta sig in genom fönsterglaset och gav kameran order om att inte låtsas om den näst intill obefintliga tillgången på ljus. Sände några kraftiga tankar till min lilla ynkliga kamera att; nu jäklar skärper du dig för nu ska det vara ljus i vårt hus!

Så här blev första bilden. Inte illa! Min lilla kamera utförde det omöjliga, för ni ska veta att det var otroligt mörkt!
En liten cyklamen som sitter på renlav och torkade rönnbär. Skägglav hänger över kanten.


Den är så otroligt söt!


Jag har planterat slingor av linnea som jag hoppas ska hålla sig fram till våren. Här står gruppen på matsalsbordet, matrummets kakelugn syns i bakgrunden och det gamla porträttet föreställer min mormors mor. Och en kristallkula, det är ju aldrig fel att ha, men så gäller det att kunna använda den också..

En liten söt gran. Tog upp den från en dikeskant och har planterat den i jord. Till sommaren ska jag plantera ut mina smågranar.

Muggen kommer från Indiska.

Den här lilla granen kommer från samma dike.

Planterad i jord och satt i en kanna som kommer från en loppis.

Cyklamen

Julgransjakten

Igår när solen lyste, för första gången här i november, så begav jag mig ut på den årliga julgransjakten. Varje år försöker jag att leta reda på en vacker julgran innan snön kommer eftersom när snön ligger i skogen blir det alldeles för jobbigt att jaga granarna. Jag har som sport att leta efter Kalle Anka-granar, täta, fluffiga och med en jämn form. Det brukar vara svårt att hitta dem, men jag har lyckats nästan varje år. Ett år gjorde jag en alternativgran, en design-gran, visar bilder på den framöver december. Men det här året, nu när jag har en blogg, så känner jag pressen av att hitta en fenomenalfantastisk Kalle Anka-gran!

Packade in mina tre labradorer i bilen och begav mig iväg, till ett säkert ställe; det har varit julgranssäkert förut i alla fall. Men när jag började strosa runt så trodde jag knappt mina ögon! Vad hade hänt? Vad var det som var fel? Vart hade alla vackra granar tagit vägen?


Visst finns det konstiga granar i skogarna, det har jag sett förut, men i sådana mängder?


Började fnissa litet för mig själv. Kunde inte heller låta bli att fundera på om det var någon som drev med mig. Men hur; inte kunde det väl vara någon som satt hit alla dessa knepiga granar bara för att skoja med mig.

Labbarna hade fått ta med sig pipleksaken till skogen för första gången. De är så våldsamt busiga i början av skogspromenader att jag är rädd att de ska göra sig illa. Det verkar som om de inte har någon hejd på sig och inte blir de lugnare av att matte inte kan låta bli att skratta. Maja bar pipen hela tiden och det hela gick lite lugnare till, en stund i alla fall.

Se på granen! Vad är det för fel?!

Ser ganska häftig ut, men inte som julgran, inte i år!

Och den här! Vart jag vände mig så lurade det knepiga granar på mig. Började gå snabbare och blev svettig. Fnissade vid det här laget högt för mig själv. Måste sett ganska så knepigt ut, minst sagt.

Titta på granen! Allihop var helkonstiga på ett eller annat sätt. Hade de normala granarna sprungit iväg och gömt sig när jag kom? Jag började skratta högt. Skrattade mer och mer så att jag fick ont i magen.

Skrattade så att jag ramlade omkull bakom en gran! Helt upp och ner bakom en av alla dessa knepiga granar!


Och det var då jag fick syn på den! Ett strålande ljus från den nedgående solen stack mig i ögonen när jag låg där och asflabbade och fick mig att titta upp. Där var den! Kalle Anka-granen! Som en riktig uppenbarelse!

Den är så otroligt fin! Antagligen hade den inte hunnit undan att gömma sig som de andra eller så blev den nyfiken när jag skrattade och kom fram och kikade. Här kan man snacka om tät och jämn gran!! Och så började jag fundera; kan jag verkligen såga ner den här otroligt vackra individen? Jag fick nästan dåligt samvete bara jag tänkte på det...och granen står kvar; fortfarande i alla fall..

Vindspel

Jag tycker om att pynta i min trädgård. Faktiskt så är det mycket roligare än att pynta och inreda inne i huset. Antagligen känner jag det så för att det är en större utmaning ute, i alla fall att hitta saker som passar. Mycket beror det också på vart man bor, hur lätt eller svårt det är att hitta rätt grejor. Jag tycker att det kan vara mycket svårt här, där jag bor, eftersom det inte finns så mycket att välja på. Men då blir utmaningen desto större; att hitta saker eller att göra egna utsmyckningar.

Vindspel tycker jag är intressanta, både till utseende och rent ljudmässigt. Det är lätt att leklusten tar över även fast man är vuxen. Fast det är nog bara bra, man ska aldrig ta sig själv på för stort allvar.

Det här är mitt favoritvindspel. Ljudet är så vackert.

Min absoluta favoritmugg. Den är stor, vacker och lite annorlunda.

iittala, muggen heter Taika (betyder magi på finska) och är designad av Klaus Haapaniemi.

När vintern kommer är det livsavgörande med en kopp het vätska.

Malört

Vintern smyger i trädgården

Idag har den smygit sig in i trädgården. Vintern. Dammen har varit frusen ett tag nu och idag var det snö när jag vaknade. Ingen sol, bara ett vitt ljus och snöflingor i luften. De dansade runt och lade sig till ro på blad, grenar, trädgårdspynt och annat. Det är dags att plocka in lite saker från trädgården nu, hög tid. Det är alltid samma sak för mig, jag drar ut på tiden i det längsta med att plocka in saker och ting och när jag väl inser att det inte går att smita undan längre, innan föremålen fryser fast, ja då är det ännu otrevligare. Det är kallt om fingrarna och olustigt.

Rosenbågen får stå kvar ute. I år har jag haft luktärtor som slingrat sig upp på den. Jag tycker om den här portalen, gillar ju när det är snirkligt med buktor och bågar här och var.


Det här är min favoritstol i trädgården. Även den en snirklig sak som leker med både barock och rokoko och är lite ruff och tuff samtidigt. Jag tar in den och har den inne i huset på vintern, i biblioteket.


Här kan man sitta på sommaren och gotta sig i värmen.
Det är liksom högsätet i trädgården.


Den står alldeles nedanför det stora lärkträdet. Nästan som om den har kommit ut ur stammen. Det här lärkträdet är jättestort! Det var lärken som gjorde att jag hittade till gården en gång i tiden. Trädgården fanns inte då och huset syntes inte från vägen eftersom det låg gömt bland massa uppvuxen grönska, träd, buskar och sly, det var bara det stora lärkträdet som stack upp ur den gröna massan. Jag blev nyfiken, letade mig fram och fann huset. Det är nästan 18 år sedan nu. Jag blev så förälskad i huset men det skulle dröja 13 långa år innan jag och huset fann varandra igen.

Här sitter man fint till med utsikt över dammen.

Den här smideshammocken ramlade jag över vid ett stadsbesök härom året. Den bara ropade att jag skulle köpa den! Tyckte att den skulle passa precis i trädgården.

Lyktan i trädgården. Först ville jag ha en sådan där lykta som det är i landet Narnia, men jag hittade ingen till ett vettigt pris så det fick bli den här i stället. Och den fungerar bra den med, både till utseende och lysförmåga.

Ljuset i dörren

Här där jag bor har solen inte visat sig på över 12 dagar! Måste bara få berätta det. För mig så känns det jobbigt att aldrig få se ljuset. I går var det i alla fall lite bättre eftersom det var dimma. Jag är väldigt förtjust i dimma, allt blir så vackert då.

Här har rimfrosten bitit sig fast i en fönsterruta.
Man skymtar snickarglädjen på bron.


En ljusstrimma letar sig in under en dörr.
Solen gör allt för att utöva sin magi på mörka rum.


Ljuset. Detta livgivande vibrerande ljus. Vad jag saknar det.

Tittar man riktigt noga så kan man nästan inbilla sig att det fortfarande är sommar. Men då gäller det att se efter intensivt och låta en chimär ta plats i sitt medvetande. Det kan faktiskt vara riktigt hälsosamt med en rejäl synvilla i mörka novembertider.

Stora Lyktan

Förra julen fick jag hjälpa tomten en liten bit på vägen. Eller ganska långt för att vara exakt. Vi var på stan och gick, kollade lite efter någon julklapp som man eventuellt ramlade på och som man verkligen kände ett stort behov utav. Tomten är ju sådan; han kan behöva vägledning, på plats, så att säga.

Vi slank in i en butik och det var då jag såg den; lyktan. Den hängde långt uppe under taket så det fanns inte en chans, inte ens för mig som är lång, att nå den. Jätteknäppt att hänga saker så högt upp! Men kanske var det tur denna gång, för det fanns bara tre lyktor kvar, eller så var det ingen som ville köpa dem och det var därför som butiksnissarna hade gömt dem uppe under taket...eller så ville de ha dem själva.

Jag är så förtjust i denna otroliga lykta.


Jag gav tomten vissa, mycket, tydliga antydningar på att just detta var något som jag hjärtinnerligen kände att jag inte bara ville ha; utan måste ha. Trodde att jag hade nått fram, verkligen, det trodde jag.


När det var dags att åka hem så bara kände jag att det var på sin plats att gå tillbaka till affären. Helt enkelt för att kolla att det verkligen var någon som köpt en lykta. Jag inbillade ju mig att det var min tomte som varit framme då. Och mycket riktigt, nu var det färre lyktor, det var bara en kvar! Med en knepig känsla i magen skyndade jag tillbaka och frågade tomten rakt ut: "köpte du den där superläckra lyktan?" Men till min fasa svarade tomten: "njaää nä. Nej. Ville du verkligen ha den då?!" Jag tror att ni anar vad jag svarade. Berättade snabbt att då måste jag rusa och köpa den själv för det var bara en kvar, varvid min egen snälla tomte plötsligt insåg att tiden var knapp, inte bara till julen, utan också till frugans hetaste julönskning.

Den ser nästan ut som hämtad ur något Draculaslott.

Biblioteket har också sina draperier.

Ett skimrande tyg som liksom ändrar färg.

Vad kuligt!

Vad roligt! Jag har fått utmärkelsen Kreativ Blogger Award av Lisbeth som har bloggen Wabi Sabi Style. http://wabisabi-style.blogspot.com Med utmärkelsen följer uppmaningen att välja sju andra bloggar som man vill nominera. Och det gör jag nu; det blir er alla som känner sig manade för jag tycker att det är så svårt att bara välja sju stycken.

Det följer även med en utmaning i Awarden; nämligen att berätta sju saker om sig själv. Jag har redan gjort det en gång för inte så länge sedan men jag kör ett race igen.

Det snöar lätt här idag och jag fryser om fingarna när jag skriver så jag trycker på fel tangenter hela tiden.

Jag ser så dåligt i detta novembermörker, speciellt när det skymmer; och det gör det ju hela tiden i november; känns det som.

Jag kommer att måsta bli som Don Quijote snart, ni vet han som slogs mot väderkvarnarna. Men i mitt fall kommer det att bli vindkraftverk.

Det är inget som jag ser fram emot, känns enbart jobbigt, stressigt, förtvivlat och mycket mycket ledsamt..

Ni vet utsikten, den som syns på bilder från trädgården bla, utsikten över sjön, mot söder, över bergen...hela byn är känd för att läget är så otroligt vackert, med just denna utsikt. En gammal kulturbygd som firade 500 år i somras.

Jag är ju av åsikten att allt inte kan, eller bör, värderas i pengar jämt och ständigt. Men alla resonerar inte så; tydligen.

Privata markägare vill sätta upp gigantiska vindkraftverk rakt uppe på bergen, mitt i fejset på utsikten. Rakt över sjön, uppe på bergen i söderläge...

Det känns som om det bara är att ge upp-det som jag skulle önska med den här gården och trädgården. Allt som jag jobbat för, kämpat för, hoppats på, i alla fall.

Har varit på ett så kallat samrådsmöte. Fick slängt i ansiktet att det berodde på vilken åsikt man hade om vindkraft generellt som avgjorde ifall man gillade att de skulle sättas upp just där...och att det bara var att acceptera; de skulle upp!

Men det stämmer inte. Jag är av åsikten att vindkraft kan vara bra, men inte mitt i utsikten uppe på bergen över sjön i söderläge mitt i fejset på en gammal kulturbygd som är känd för sitt vackra läge. Jag har varit på vindkraftsplatser där integreringen i miljön har fungerat, där exploatörerna har lyckats med placeringen. Men den här placeringen kommer att bli katastrof.

Så vad gör man? Ska man bli som strutsen sägs göra och sticka huvudet i sanden och inte låtsas se det som är på gång?

Eller ska man bli en Don Quijote??

- That's all folks, for this time.-

En deltalj från renässanslandet i trädgården.

Molnen speglar sig.

Jag gillar att leka med speglar.

Lammöron tillhör mina favoriter.

Tråkmånaden November

Nu har tråkmånaden börjat. Första dagen på denna månad. Jag tycker inte om november. Det är en så dyster månad. Löven har fallit, trädgården är det bara att glömma och det är grått, kallt och fuktigt. Just i början på denna månad brukar jag försöka att göra det lite mysigare inne. Sätter upp tyger med mer kulör och mysiga kuddar och varma filtar i soffan.
Vi har varit ute i skogen mycket den här helgen. Plockat både renlav, det som i folkmun kallas för vitmossa, hänglav och olika sorters grön mossa. Det känns som om det är sista chansen nu innan den fryser fast och gömmer sig under något snölager.

Den här lilla keruben, har två stycken, är egentligen tänkt att sitta på grindstolparna in till min hemliga trädgård. Men eftersom grinden ännu inte är införskaffad så får de bo kvar inne i salen ännu ett tag.


Vi har köpt nya adventsljusstakar. Jag ska ta några bilder och visa senare. Hittade några lämpliga på Clas Ohlson och till ett mycket vettigt pris. Jag gillar ju det, när priset också är tilltalande, precis lika mycket som varan är vacker. En fin kombination, tycker jag.

Jag tycker att det här tyget är så vackert!
Använder det till draperier i salen.


Jag tycker så mycket om vackra tyger.



Det här är några av kuddarna som brukar ligga i soffan och dra sig. Jag byter kuddar efter årstider. Men några av dessa får antagligen även tjänstgöra den mörka säsongen. Det är så roligt med kuddar. Man kan aldrig få för många kuddar!