Jag och Howard!

Ibland ramlar jag dit direkt! Jag känner en lockelse som inte riktigt går att förklara. Ett begär biter sig fast och går inte att släppa. Även om jag ger det lite tid och hoppas att det ska gå över så är det att ljuga för sig själv. För jag känner ju att jag vill ha honom! Måste ha honom, annars kommer jag att ångra mig. Det där mörka mot det ljusa och den där känslan av hippie! Yes!  

Howard...så här ser han ut.

Älskar det där slingrande mönstret och de små hjulen. Mannen på det gamla porträttet har egentligen ingenting med Howard fåtöljen att göra. Men jag tyckte att det blev en bra bakgrund där han kikar fram vid armstödet. 

Jag ångrar mig inte nu heller att jag föll för frestelsen. Det har gått mer än tre år sedan Howard flyttade in. Han har fått byta rum två gånger. Nu står han här vid fönstret i Röda Rummet och har placerat sina små hjul så försiktigt på trägolvet. Halsduken som ligger lite nonchalant slängd över fåtöljen kontrastrerar fint med sin kulör mot det svarta. Det bildas en mönsterkrock men en härlig sådan i mitt tycke.