Stora bäcken i djupa skogen

Man kan faktiskt säga att jag är en riktig naturromantiker. Eller någonting åt det hållet. Jag vill så gärna att de ska finnas; alverna, älvorna, skogsfrun och näcken. Igår var jag ut i djupa skogen och insöp skogens fuktiga höstdofter. Hade kameran med, den lilla rackaren som ibland bara lägger av, har ju fortfarande den kvar... Till slut kom jag fram till till den stora bäcken. Den skuttade och frustade fram genom skogen med små fall här och där. Spanade mig omkring i tron att jag kanske skulle få syn på något, det kändes så. Tog lite kort.

Jag började komma i rätt stämning och fotade lite mer

Tiden förändrades och vattnet började rinna annorlunda,

vad var på väg att hända?

När jag tog den här bilden kändes det som om någon tittade på mig...

hade jag råkat ett skogsväsen trots allt?

Om man tittar i mitten på bilden syns ett ansikte.

(alla mina bilder går att klicka på så blir de lite större)

Ja, ja vem vet? Jag var i alla fall i en skön naturromantisk stämning när jag promenerade tillbaka genom skogen till bilen. Kom upp på vägen och en bro, vilken den stora bäcken rinner under. Tittade ner, vattnet virvlade. Villa ta några mer bilder och för att hålla kameran stadig så satte jag mig helt enkelt ner på vägkanten på bron. Lutade mig ut över räcket. Ljudet av vattnet var ganska högt...så att jag hörde inte bussen när den kom. Alltså en stor buss med en massa människor i! Där, där på den lilla vägen! Och där sitter alltså jag vid vägkanten och böjer mig ut över räcket på bron... Jag kan ju tänka mig hur det såg ut. De behövde nog inte ens fundera om det var en galning på vägen, det var ju klart som korvspad! Jag klev upp så att bussen kunde passera och låtsades som om jag inte såg den. För vad är väl en stor buss när man nyss har träffat näcken?!