Solen letar sig in...

Solen letar sig in i salen. Det glänser i takmålningens förgyllning. De gamla tapeterna slingrar sig i glädje över ljuset som börjar komma tillbaka. Spegeln är nyproduktion men gardinstängerna är från 1800-talet, liksom takmålningen och tapeten.

Rodnad...

Morgonrodnaden ler mot mig över bergskammen. Jag inser vad lycklig jag är över att få leva på det här sättet. Naturen är en viktig källa till inspiration och kraft för mig.
Jag använder lång slutartid och målar med kameran. 

I svartvitt blir bilden så här. Får känslan av en kolteckning. 

Transparent...

Jag sitter bakom spetsgardinen i salen och kikar ut. Ut i den kalla verkligheten. Här inne hos mig, i salen på Riksdagsmannagården, dansar ljusglimtarna från den värmande elden i kakelugnen på takmålningens gyllene mönster. De gamla 1800-tals tapeterna tycks leva sitt eget liv, de slingrar sig i ljusskenet lika suggestivt som en film av Ingmar Bergman. De gamla handblåsta fönsterglasen ger ett skimmer åt livet, en verklighet som fanns en gång. Men den finns även här och nu, här hos mig.
Det gäller bara att ha förmågan att se den.
Tänker på alla dessa tidningar, magasin, som lever på sina bilder. De vill inte ha något nytt, nytänkande, de vill ha samma bilder om och om och om igen. Och så tänker jag...på mitt jobb jag hade i 18 år, där jag såg utvecklingen av alla dessa magasin (och dem som försvann)...och så vet jag, känner, vad som skulle locka ny publik.
Det är lätt att hålla sig till givna mönster, som spetsgardinen som transparent hänger framför det levande fönsterglaset, men det är desto svårare att se igenom mönstret och möta verkligheten, och verkligheten är som vi vill att den ska vara. Det gäller bara att nya ögon får komma fram, att släppa fram klarsynen.

Men så har jag även fått en förfrågan om fotouppdrag, som jag inte vågat svara på ännu. Vet inte om jag har kamerautrustning (har ingen blixt) som klarar av uppdraget för jag fotar ju "bara" i naturligt ljus..! Det är liksom det som är grejen med mina bilder, det är därför som de får det där levande uttrycket (om jag får säga det själv). Så jag vet inte om jag vågar tacka ja. Men om jag inte gör det så är jag nog en idiot! Men samtidigt.....att veta att man kan, att man har förmågan att SE, men samtidigt...ja.....tänk om det är mörkt den dagen, nästan totalt helmörkt och jag har ingen blixt....och har åkt långt och så levererar jag inte??!! Hittar inte magin, får inte till något, och alla blir besvikna. Ska fundera över helgen, skjuta på beslutet lite...och undra över vad jag ska svara?

Ett hjärta...

Ett hjärta till alla Er som hörde av Er och skrev och hade sådan tilltro till att jag nu äntligen startat eget företag inom foto, som jag berättade om i förra inlägget. Det är verkligen guld värt att få den härliga responsen! Ni ska alla veta att utan Er som kikat på min blogg och kommenterat mina bilder under de här åren som jag bloggat så hade jag nog antagligen aldrig vågat ta det här steget. Utan bloggen skulle jag inte vara här där jag är nu. Det är konstigt egentligen, vad en enkel blogg kan förändra ens liv. Det hade jag inte ens kunnat fantisera om då alldeles från början.
Det är underbart att veta att därute i Sverige och resten av världen finns människor som faktiskt tror på mig, det jag gör och mina bilder. Underbart!
Tack! Ett hjärta till Er alla!
Vit löjtnantshjärta, en av mina favoritblommor. 

Nu är jag Egen!

Nu har jag äntligen vågat ta det där steget som jag gått och funderat över en längre tid. Efter mängder med hinder i vägen är jag äntligen i mål! Jag är min egen nu, har startat eget företag och kan jobba mestadels hemifrån. Helt underbart, suveränt, spännande och otroligt!!!
Hur det kommer att gå är ett stort frågetecken.? Men...testar jag inte så händer ingenting och det skulle inte vara roligt att ångra sig över att jag inte vågade ta steget, sedan när jag blivit gammal och allt är för sent, för sent på riktigt alltså.
Så, nu är det officiellt, jag är min egen, styr över min egen tid och kommer att leva riktigt snålt och sparsamt en tid antar jag. :)
Företaget Boije Photography är igång, Wictoria Boije, fotograf/skribent/stylist.
Så bra det känns att skriva det! :)  

En skål...

En skål med äpplen på bordet i salen fångar min blick när jag passerar. Eller rättare sagt, det är ljuset jag egentligen ser, inte föremålen. Det är natt, jag känner lusten infinna sig, lusten att fotografera. Så jag blir sittande på salsgolvet mitt i natten några timmar och umgås med kameran, ljuset och bilderna.

Hos mig, just nu...

Här, hos mig, från verandan, idag och just nu.
En dimma ligger över sjön och döljer bergen. Världen krymper när den vanliga utsikten inte längre syns. Att bo med fin utsikt kan göra att vissa vänjer sig och inte längre har förmågan att njuta av den, de ser den inte ens längre. Det tror jag är mest vanligt för personer som bott på samma ställe hela sitt liv: De ser helt enkelt inte vad de har mitt framför sina egna ögon. Kanske inte förrän utsikten försvinner, om ens då, eftersom utsikten har funnits så länge att den inte längre finns för dem.
Som ordspråket säger: man saknar inte kon förrän båset är tomt... 

Favoritfåtöljen...

Labradorvalpen Pia har hunnit bli fem månader, redan stora damen. Hon har valt en favoritfåtölj som hon gärna ligger i, en Howard med tyg i hippiemönster. Jag förstår henne, jag gillar också den här fåtöljen. Svart labrador i svart fåtölj med mönster i silver, en fin kombination.

Rådjuren vässar sina tänder!

Rådjuren vässar sina tänder på mina stackars tujor och rosor. En stor och en liten tuja är nästan helt uppätna. Rådjuren har gapat stort över kvistarna, slutit sina käkar och sedan bitit ihop och repat av alla småkvistar och annat grönt så nu är det bara kala pinnar som spretande finns kvar. Och stammen förstås, men man skulle inte ens kunna gissa att det en gång varit en tuja!

Hade jag kommit ut den natten rådjuren vässade sina tänder på tujorna så hade det blivit en svettig jakt i djupsnön vill jag lova. Hade ryckt åt mig första bästa kvast och jagat ifatt dem, eller flugit känns det som, så arg som jag är...  

Nyårsafton!

Önskar alla mina bloggläsare ett riktigt Gott Nytt År!

Det kommande året tror jag blir riktigt spännande med många positiva händelser.

En fönsterbild från Sundsjö kyrka i Fjällsta får avsluta året. 

Tråkigt med årskrönikor...

Jag tycker det är tråkigt med årskrönikor. Som att höra någon berätta inlevelsefullt om sin dröm de haft om natten. Ingen kan sätta sig in i enskildas privata yviga natt-drömmar och jag har alltid nästan somnat själv när jag hört folk berätta om sina sömniga nattdrömmar.
(Finns det egentligen någonting som är mer ointressant än andras nattdrömmar?)
Det är lite samma sak med årskrönikor... det som har varit har varit, det som kommer sker likafullt ändå, tiden finns egentligen inte; det är ett påfund av mänskligheten.
Men visst, de som älskar att återblicka sina liv och dra upp gammalt förgånget, visst, må de göra det om de mår bra av det.
Själv struntar jag i det, oavsett om jag mår bra av det eller inte! ;) Inte heller har jag för vana att ivrigt förtälja mina nattliga drömmar till var och en som lyssna tänkas kan. Önskar inte att folk ska somna av pur uttråkning...

Tackar för maten...

Sidensvansarna sitter i Hagtornen och smaskar bären så att det skvätter runt omkring. De gapar sväljer och skiter samtidigt. In med bären och ut med bären. Näringen tas snabbt upp däremellan. De är som små uppburrade bollar. Antar att de egentligen inte är så feta som de ser ut, det mesta är nog dun.

"Nu får ni sitta kvar i busken ett tag", sa jag till dem. "Som tack för maten så vill jag ta några bilder av er." Och så pillade jag undan vintertätningen runt verandadörren för att kunna öppna den och försökte smyga upp dörren så att de inte skulle märka någonting...jovisst, självklart så fattade de vad jag höll på med och stack sin kos!

Och där stod jag med dörren öppen och väntade på de små rackarna och se på tusan! de kom tillbaka nästan genast. Antar att de har blivit beroende av de där frusna sockerbären.  

Änglarna har dansat...

En liten glimt från juldukningen. Änglarna i änglaspelet dansar tills ljusen brinner ner. Det här änglaspelet kommer från min farmor och sprider den där äkta julstämningen som är så eftertraktad.

Pling pling pling, plinge-linge-ling, pling pling pling.

Änglarna har dansat, maten ätits, klapparna öppnats, tomten fått sin gröt men här i huset fortsätter julen ett tag till. Vi har ännu inte ätit något av julgodiset, man kan ju inte stoppa i sig hur mycket som helst, någonstans tar det stopp.

Jag har tittat på mina julfilmer, ser dem varje jul: Änglagård av Colin Nutley och Fanny & Alexander av Ingmar Bergman, det har blivit en slags julrit för mig. Dem ser jag ensam i soffan med mina fyra labradorer, mannen gillar inte att se på tv så vi får ha tv-soffan alldeles för oss själva.   

Julafton!

Till alla Er som läser min blogg vill jag önska en riktigt god, härlig och fridfull Jul!

Julgranen!

Julgranen står pyntad och klar i nedre salen. Det här året är det en mer hanterlig storlek på den. Ville ha det så det här året. Vis av tidigare erfarenhet har jag valt bort vackra stora "monstergranar" :)

Tapeten i bakgrunden är original från 1800-talet. Älskar den här tapeten, dess slingriga mönster och dova färg. Passar till allt och ger karaktär. Ingenting som man hittar hos alla andra. Och nej, jag tänker inte tapetsera om, även fast jag fått den uppmaningen av några som hälsat på mig tidigare... 

Hårda klappar i granen...

Eller som ett brev på posten...så kom det här brevet (se bild) som en bomb i brevlådan idag! Det har med den här jäkla vindkraftsindustrin att göra.

"Ni föreläggs att yttra Er över inehållet i bifogade handlingar senast den 11 januari 2013", står det att läsa. Första gången papper skulle in till statlig myndighet angående detta ärende var i början av förra julhelgen...andra gången papper skulle in var i början av sommaren precis till semestern...tredje gången var precis efter semestern....och NU, igen, som av en ren slump alltså, precis innan julhelgen, dyker denna handling upp vilken krävs att svara på under julhelgen!!!

En slump, en ren tillfällighet, att viktiga papper i detta ärende skall skrivas under semestrar och julledighet? Kanske inte många som orkar bry sig och skriva vrångelpapper under sommarsemester och julledighet... Men jag ska bannemig göra det! Jag hänger med, "ända in i kaklet"!

Ser inte den miljömässiga vinningen i att bygga vindkraftsindustri mitt i ansiktet framför den kulturellt viktiga byn Fanbyn, mitt i söderläge, där kommunen dessutom i översiktsplanen avrådit vindkraftsutbyggnad pga ortens viktiga kvalitéer: "För att bibehålla dessa områdens attraktivitet avser kommunen inta en restriktiv inställning till vindkraftsutbyggnad i området kring Pilgrimstad-Gällö. Detta gäller främst sådana etableringar av vindkraft som bedöms negativt påverka de strandnära områdenas kvalitet och attraktionskraft. Kommunen anser att en ökad inflyttning av boende skapar ett större långsiktigt mervärde för kommunen än grupper med vindkraftverk."

Behöver jag berätta att inte ett enda öre kommer byn tillgodo!! Fallande fastighetsvärden är den enda kompensation byggherren avser att bidra med...

Dessutom skulle jag inte stå ut med denna bullermatta, dygnet runt året om, resterande delen av mitt liv! Ja, vindkraftverk bullrar, i detta fall 109 decibel (!) och 150 meter upp i luften, snacka om spridning!!

Såå....detta blir en härlig julhelg, med vrångelpapper och vrångelord och andra komplexa saker. Men visst, man känner ju att man lever... 

Julens röda...

Julens röda färg dyker upp mer och mer här hemma nu. På kakelugnsfrisen står glaskaraffer med röd glögg. Julgranen har fått komma in i värmen och jag har hängt upp julgranspyntet. Det är första gången granen kommit in så här tidigt, annars brukar vi ta in den dagen innan julafton. Någon gång har vi varit ute i skogen med ficklampa (!) sent på kvällen och letat en fin gran i mörkret och det är något som jag verkligen inte rekommenderar...

Konsumtionen av stearinljus ökar dag för dag. Det blir så mysigt med levande ljus, en helt annan känsla än med elektriskt ljus.  

Tredje Advent

I kökets två fönster hänger adventsstjärnor i koppar. De ger så mysigt ljus på kvällen, ett varmt ljus.

Tredje advent idag! Vad tiden rusar, jag hinner inte med känns det som. (Som vanligt alltså.)

Var ut en sväng i trädgården och fotade, insåg att jag glömt sätta upp fågelbordet i äppelträdet. En flock domherrar och sidensvansar påminde mig om det. 

Själv är bäste dräng...

Innanför de där fönstren finns snickarboden här på gården. Jag tycker den faluröda färgen blir vackrare med tiden när den får en mörkare och mer skiftande kulör. Fönsterfodren skulle däremot behöva målas och även dörrfodren och dörren.

Själv är bäste dräng...ja det ordspråket stämmer ofta in. Så gjorde det även idag! Det är en flock rådjur som häckar i min trädgård, äter vad de kommer åt. För några månader sedan hade jag bett mannen att sätta nät över mina fyra rosor (felicite parmentier) i rabatterna invid verandan, men tiden gick och rosorna blev hårt ätna av de söta rådjuren...

Igår kväll sattes nätet till slut upp.

När jag som hastigast kikade ut genom fönstret nu på morgonen såg jag att det låg långa grässtrån och gräsfnas på plattorna vid verandan och grusgången. "Hur har det kunnat hamna hö i trädgården??" funderade jag, så jag gick ut och kollade. Och då ser jag att nätet som mannen satt upp runt rosorna är fullt av kvickrot! Det är kvickrot, strån, rötter, ax och frön spridda över hela grusgången och plattläggningen och mina nygjorda rosenrabatter vid verandan!

Mannen förklarade det hela med att: "jamän nätet hade vuxit fast i gräset." 

"Men varför tog du inte bort det? Såg du inte att det var kvickrot??!!" sa jag.

"Jo, det såg jag, men det gick inte att få bort, det satt fast och du sa ju att jag skulle sätta upp nätet." sa han.

"Ja det här blir ju 'kul' till sommarn, när kvickroten får fäste!!"

"Jag får väl gå ut och ta bort det nu då..."

"Så nu går det att få loss gräset helt plötsligt??"

Som sagt, ordspråket själv är bäste dräng stämmer faktiskt. Hade jag själv satt upp nätet, då för flera månader sedan, hade rosorna inte blivit uppätna av rådjuren, och plattor, grusgång och rosenrabatter sluppit att beströs med kvickrot...! 

Salen...!

Berättade i ett tidigare inlägg att jag möblerat om i nedre salen. Flyttade in matbordet så nu blir det härligt att sitta här och äta framför en värmande brasa i kakelugnen. Kakelugn, takmålning och tapeter är original från 1800-talet, ljuskronan har jag gjort.

Den här bilden tog jag idag 12-12-12-12, ett datum som kommer tillbaka nästa gång om 89 år, enligt ÖstersundsPosten som vill att man ska skicka in ett foto av vad man gjorde exakt den tiden. Den här bilden tog jag, i nedre salen klockan 12 och skickade till tidningen. Solen lyser in och ett gyllene skimmer gör att man nästan tror sig förflyttad till en annan tid.

Men det här är min tid, min verklighet, idag, och glad för det är jag! :) 

De röda bären...

De röda bären ser så lockande ut på hagtornsbuskarna, buskar som genom åren blivit träd. Träd med vassa stora taggar och lockande röda bär. Solen är inte uppe länge här i Jämtland den här årstiden men det kompenceras av det vackra ljuset som infinner sig vid tvåtiden. Färgerna gör att man låter sig luras till att tro att det är varmt men det var nästan -20 grader kallt och jag lät mig än en gång lockas ut till det där underbara ljuset.
Det är nog inte så bra för kamerautrustningen med de tvära kasten mellan värme och kyla men jag kan inte låta bli att gå ut och fota. Vad som händer med händerna...ska man inte ens tala om, det är bara att bita ihop och se det som en utmaning, att lida för konsten...eller nåt.

Peter tänder andra ljuset...

Andra advent idag. Tänkte att jag skulle bära ut adventsstaken och fota ute. De som är uppmärksamma märker kanske att det är en annan stake än den jag tände på första advent... Det har sina orsaker = busig söt underbar labradorvalp!! :)

Jag hade balanserat den "rätta" staken uppe på en blomkruka med fluffig snö, valpen Pia fick ett busanfall och sprang omkull ljusstaken, staken och ljusen försvann i snön och så fick hon tag i bären som jag pyntat med. Hon slängde sig över dem och smaskade och åt och sprang som en vilde! Det var bara att börja om igen. Hittade inte ljusen i snön och så ledsnade jag på den där andra adventsstaken så det fick bli den här röda i stället.

Att fota brinnande stearinljus ute kan även det vara verkligen tålamodsprövande. Man tycker att det är fullkomligt vindstilla men...det är det inte. Vet inte hur många gånger Peter försökte tända ljusen och vinna över de busiga vindpustarna. Vinden visade sig vara lika busig som labbevalpen Pia...

Winter in my garden...

Nu har vintern kommit till trädgården. Det här är en säsong som jag inte relaterar speciellt mycket med trädgårdsliv. Men just nu, innan det har kommit alltför mycket snö, så har trädgården även sin charm inbäddad i ett fluffigt snötäcke. Så där lagom med snö, som det är just nu.

Senare i vinter kommer man inte ens att kunna ana att det finns en trädgård under snön. Det är de matriella föremålen som skvallrar om det, den välvda bron, rosenbågarna i snirkligt smide och några annorlunda urnor som jag låtit vara kvar ute. Lite annat pynt också har fått vara kvar i trädgården över vintern, sånt som inte tar skada och som gör att det även vintertid är något att fästa blicken på, lite ögongodis, lite ögonfröjd, helt enkelt. 

Lilla tjejen har blivit stor...

Lilla labradorvalpen Pia har fyllt 4 månader nu. Lilltjejen har blivit stor, nästan lika stor som de andra labbarna. Fattar inte vart tiden har tagit vägen. När man har valp så inser man vad snabbt tiden rusar, det är nästan lite skrämmande. 

Det är -19 grader kallt här idag. Händerna blir stelfrusna när man är ute och fotograferar. 

Pia tycker att det är roligt med snön. Alla spår syns extra tydligt och hon gillar att spåra. Hon har ett suveränt bra väderkorn. Räv, ekorre, mård, katt, sork och rådjur hade varit i trädgården under de mörka timmarna.

Idag var jag till stan och skrev på ett papper, vilket för mig ett steg närmare min dröm... 

Första Advent!

Önskar alla mina besökare en härlig Första Advent!

Natten som var möblerade jag om inne i salen. Flyttade bort soffan och satte in matrumsbordet i stället. Det blir härligt att sitta mitt i salen framför kakelugnen och fika och äta julmaten. Höll på med att flytta möbler nästan hela natten, pianot flyttade vi också på. Nu känns det mer rätt och riktigt, som salen en gång var tänkt att användas, och jag får riktiga "Fanny och Alexander"-känslor, ni vet den där härliga filmen av Ingmar Bergman. Det enda som fattas är en stor kristallkrona! Jag har en het önskan om en i Oscariansk stil, de är så vackra och så passar de in tidsmässigt också, 1800-tal.

Nu har mina slumrande julkänslor verkligen börjat vakna.