Snöhundar...

Vi har haft ett härligt vinterväder de senaste dagarna. Dim- och rimfrosten samsas i träden och bildar den här alldeles speciella kristyren. Det har inte blåst heller och det gör att allt det vackra ännu finns kvar.

Snöhundar ja, mina labbar älskar snön och så syns de så bra med sin svarta päls. Snön fastnar inte heller på dem. Unga Pia 5 1/2 månad till vänster och vuxna Ella till höger i bild. Pia kommer att bli större än mina övriga tre hundar. Hon är så härlig! :)

Och ja, granarna lutade så här mycket. 

Det finns ett ödehus...

Jag är så fascinerad av det här ödehuset. Det har ett så vackert rum. Tre sådana här underbara fönster, mot öster söder och väster, släpper in det härliga ljuset. Ett gammalt orört hus där tiden stått stilla och under golvet bor en grävling. Tyvärr har någon vandal har slagit sönder rutorna i fönstret mot väster. Glassplitter ligger över hela golvet.

Jag skulle vilja äga det här lilla huset. Bara för det här rummets skull. Jag skulle sopa golvet och torka rent det som hehövs men sedan skulle allt få vara som det är. De gamla tapeterna som är trasiga skulle få vara precis så. För att behålla den där känslan av att tiden står stilla, nutid och dåtid flyter ihop. Men jag känner på mig att någon har köpt det här huset nu, bara för skogens skull, för virket.

Snart kommer det nog upp ett hänglås på dörren och någon kommer säkerligen att riva ner tapeterna och måla eller nåt. Måste hit och fota, dokumentera, innan det händer... 

Solen letar sig in...

Solen letar sig in i salen. Det glänser i takmålningens förgyllning. De gamla tapeterna slingrar sig i glädje över ljuset som börjar komma tillbaka. Spegeln är nyproduktion men gardinstängerna är från 1800-talet, liksom takmålningen och tapeten.

Rodnad...

Morgonrodnaden ler mot mig över bergskammen. Jag inser vad lycklig jag är över att få leva på det här sättet. Naturen är en viktig källa till inspiration och kraft för mig.
Jag använder lång slutartid och målar med kameran. 

I svartvitt blir bilden så här. Får känslan av en kolteckning. 

Transparent...

Jag sitter bakom spetsgardinen i salen och kikar ut. Ut i den kalla verkligheten. Här inne hos mig, i salen på Riksdagsmannagården, dansar ljusglimtarna från den värmande elden i kakelugnen på takmålningens gyllene mönster. De gamla 1800-tals tapeterna tycks leva sitt eget liv, de slingrar sig i ljusskenet lika suggestivt som en film av Ingmar Bergman. De gamla handblåsta fönsterglasen ger ett skimmer åt livet, en verklighet som fanns en gång. Men den finns även här och nu, här hos mig.
Det gäller bara att ha förmågan att se den.
Tänker på alla dessa tidningar, magasin, som lever på sina bilder. De vill inte ha något nytt, nytänkande, de vill ha samma bilder om och om och om igen. Och så tänker jag...på mitt jobb jag hade i 18 år, där jag såg utvecklingen av alla dessa magasin (och dem som försvann)...och så vet jag, känner, vad som skulle locka ny publik.
Det är lätt att hålla sig till givna mönster, som spetsgardinen som transparent hänger framför det levande fönsterglaset, men det är desto svårare att se igenom mönstret och möta verkligheten, och verkligheten är som vi vill att den ska vara. Det gäller bara att nya ögon får komma fram, att släppa fram klarsynen.

Men så har jag även fått en förfrågan om fotouppdrag, som jag inte vågat svara på ännu. Vet inte om jag har kamerautrustning (har ingen blixt) som klarar av uppdraget för jag fotar ju "bara" i naturligt ljus..! Det är liksom det som är grejen med mina bilder, det är därför som de får det där levande uttrycket (om jag får säga det själv). Så jag vet inte om jag vågar tacka ja. Men om jag inte gör det så är jag nog en idiot! Men samtidigt.....att veta att man kan, att man har förmågan att SE, men samtidigt...ja.....tänk om det är mörkt den dagen, nästan totalt helmörkt och jag har ingen blixt....och har åkt långt och så levererar jag inte??!! Hittar inte magin, får inte till något, och alla blir besvikna. Ska fundera över helgen, skjuta på beslutet lite...och undra över vad jag ska svara?

Ett hjärta...

Ett hjärta till alla Er som hörde av Er och skrev och hade sådan tilltro till att jag nu äntligen startat eget företag inom foto, som jag berättade om i förra inlägget. Det är verkligen guld värt att få den härliga responsen! Ni ska alla veta att utan Er som kikat på min blogg och kommenterat mina bilder under de här åren som jag bloggat så hade jag nog antagligen aldrig vågat ta det här steget. Utan bloggen skulle jag inte vara här där jag är nu. Det är konstigt egentligen, vad en enkel blogg kan förändra ens liv. Det hade jag inte ens kunnat fantisera om då alldeles från början.
Det är underbart att veta att därute i Sverige och resten av världen finns människor som faktiskt tror på mig, det jag gör och mina bilder. Underbart!
Tack! Ett hjärta till Er alla!
Vit löjtnantshjärta, en av mina favoritblommor. 

Nu är jag Egen!

Nu har jag äntligen vågat ta det där steget som jag gått och funderat över en längre tid. Efter mängder med hinder i vägen är jag äntligen i mål! Jag är min egen nu, har startat eget företag och kan jobba mestadels hemifrån. Helt underbart, suveränt, spännande och otroligt!!!
Hur det kommer att gå är ett stort frågetecken.? Men...testar jag inte så händer ingenting och det skulle inte vara roligt att ångra sig över att jag inte vågade ta steget, sedan när jag blivit gammal och allt är för sent, för sent på riktigt alltså.
Så, nu är det officiellt, jag är min egen, styr över min egen tid och kommer att leva riktigt snålt och sparsamt en tid antar jag. :)
Företaget Boije Photography är igång, Wictoria Boije, fotograf/skribent/stylist.
Så bra det känns att skriva det! :)  

En skål...

En skål med äpplen på bordet i salen fångar min blick när jag passerar. Eller rättare sagt, det är ljuset jag egentligen ser, inte föremålen. Det är natt, jag känner lusten infinna sig, lusten att fotografera. Så jag blir sittande på salsgolvet mitt i natten några timmar och umgås med kameran, ljuset och bilderna.

Hos mig, just nu...

Här, hos mig, från verandan, idag och just nu.
En dimma ligger över sjön och döljer bergen. Världen krymper när den vanliga utsikten inte längre syns. Att bo med fin utsikt kan göra att vissa vänjer sig och inte längre har förmågan att njuta av den, de ser den inte ens längre. Det tror jag är mest vanligt för personer som bott på samma ställe hela sitt liv: De ser helt enkelt inte vad de har mitt framför sina egna ögon. Kanske inte förrän utsikten försvinner, om ens då, eftersom utsikten har funnits så länge att den inte längre finns för dem.
Som ordspråket säger: man saknar inte kon förrän båset är tomt... 

Favoritfåtöljen...

Labradorvalpen Pia har hunnit bli fem månader, redan stora damen. Hon har valt en favoritfåtölj som hon gärna ligger i, en Howard med tyg i hippiemönster. Jag förstår henne, jag gillar också den här fåtöljen. Svart labrador i svart fåtölj med mönster i silver, en fin kombination.

Rådjuren vässar sina tänder!

Rådjuren vässar sina tänder på mina stackars tujor och rosor. En stor och en liten tuja är nästan helt uppätna. Rådjuren har gapat stort över kvistarna, slutit sina käkar och sedan bitit ihop och repat av alla småkvistar och annat grönt så nu är det bara kala pinnar som spretande finns kvar. Och stammen förstås, men man skulle inte ens kunna gissa att det en gång varit en tuja!

Hade jag kommit ut den natten rådjuren vässade sina tänder på tujorna så hade det blivit en svettig jakt i djupsnön vill jag lova. Hade ryckt åt mig första bästa kvast och jagat ifatt dem, eller flugit känns det som, så arg som jag är...