Djurliv i min trädgård

Den här årstiden spritter det av liv och leverne ute i naturen. Våren är här och i min trädgård prasslar det bland de gamla löven. Det är maskar som smaskar och små djur som tassar dolda för världen inne i hålan på en gammal björk.

Titta! Det är ett litet musbo!

Och där är en vacker rosa mus! Som prasslar i de torra löven.


Åh så söta de är de små liven! Se så gulligt de nosar på varandra.

...uhumm...jaha....

Men oj! Det är någonting som lurar på de söta små mössen!

Neej! Den främmande musen bara hoppar på! Ojojoj!!

Nu blir det slagsmål!!

Det prasslar vilt i de torra löven när den rosa lilla musen morrar och fräser och går till angrepp på inkräktaren. Hur ska det gå, vem ska segra och få föra sina gener vidare i vårvärmen? Den vita musen ser förnöjsamt på och verkar inte speciellt upprörd över kraftmätningen mellan de båda kombattanterna.

...hmmm...jaha. Så kan det också gå till..

Spökis

Spökis finns inte mer. Spökis var en av mina koikarpar och hon kommer inte att sväva runt i det svarta vattnet i den stora dammen i trädgården den här sommaren. Inte heller kommer hon att simma i dammen nästa sommar för hon dog idag.
Molnen kommer att spegla sig i det blanka svarta vattnet utan att möta hennes guldgula spegelbild. Jag kommer att sitta vid dammkanten nu i sommar men Spökis kommer inte att äta ur min hand...

Labradorerna kommer att ligga vid dammkanten med sina svarta tassar dinglandes över dammkanten ner i vattnet...men ingen Spökis kommer att simma dit och killa dem på trampdynorna med sin fiskmun.


Det finns säkert många människor som tycker att jag är fjantig, mycket fjantig, och löjlig som har känslor över en fisk, en fisk som till och med dog...men jag vill säga er, att efter det att jag skaffade mina japanska koikarpar så har jag insett att även arter som inte andas luft kan vara värda att älskas.
Koiarna har olika personligheter och skulle jag jämföra dem med något annat slags djur så skulle det vara labradorer; de är busiga, kloka, intelligenta och är snälla med varandra. Och så är koiarna kända för att bli mycket gamla.
Men spökis blev inte gammal.

Nu ska jag ut och hitta en plats för Spökis där hon kan få möta sin evighet i fred. Tjälen har precis börjat släppa greppet om marken och spadens bett ska få trygga hennes boplats i jorden. Men själv simmar hon nog i den verkligt stora dammen nu, den stora dammen utan slut...

Bollar och Kulor

Jag tilltalas mycket av former av olika slag. Bollar och kulor har en sådan rolig och vacker form. Min stora vita alliumboll fångar ljuset och bollar runt med det mot den mörka bakgrunden.

Spelet mellan ljus och mörker är också en sak som tilltalar mig mycket.

Den vilda delen av trädgården bildar en mörkare fond till ljusspelet som silar in genom lövverket. Former och färger går igen här och där och fångar upp varandra och leker lite busigt.

Glaskulorna glittrar i ljuset och harsvansgräset fångar upp ljusstrålarna med sina fluffigt mjuka vippor.


Även i renässanslandet har jag lekt med kulor. Jag har många idéer hur man kan ha kul med den runda formen. Idéer som kanske hinns med att testas i sommar. Vi får se.

Även bäckens början, själva bäckens källa, markeras av två kulor.

En annan sak som tilltalar med sin lockande eteriska skepnad är dimma. Dimmans böljande suggestiva buktor kan verkligen förtrolla.

Förvandlingen

Soliga fina dagar med hyfsat varmt väder. Mysiga promenader i skogen med hundarna. Se så fint de tre snälla labradorerna sitter och väntar på trappen.
"Skynda dig matte, lek klart med fjantkameran så att vi kan gå nån gång!"


Maja fick en liten hundgodis av matte. De andra två blir avundsjuka och blänger på henne. Matte har fullt upp att leka med kamerans olika inställningar och ser inte riktigt vad som händer.


Ella grunnar på orättvisan.

Smyger på Maja och säger vad hon tycker och passar på att ge henne ett tjuvnyp.

"Där fick du för att du åt allt godis själv!"

Pang! En hel hög med labradorer som brottas.

Maja har hamnat på rygg i uppståndelsen och Ella nosar efter godisrester.

Ella beslutar sig för att Maja ska få sig en omgång. Det fanns inte ens smulor kvar av godiset. Gina står och ser på så att de inte ska börja slåss på riktigt. Ingen risk, de är så snälla så.

"Smaka på den här!", säger Ella och biter tag i Maja.

Ett rejält stryptag i halsen kan få vem som helst att reagera.

Ella ruskar Maja hit och dit. Dumma matte bara pysslar med kameran.

Plötsligt händer något! Genom kameran ser jag att de inte är labradorer längre. De börjar förvandlas! Till något riktigt otäckt. Kan det vara min lek med kamerainställningen som har förvandlat dem? För nu går det riktigt våldsamt till och jag tror knappt mina ögon för de förvandlas till en...

...tyrannossaurus rex och en varulv!!!

Ojoj vilka käftar! De vrålar så saliven stänker. Jag skyndar mig att ändra inställningarna på min kamera till det normala igen...

Att sätta frö

Det börjar bli dags nu; att sätta de frön som ska få gro inomhus så att de får bästa möjliga start på sina små blomsterliv i sommar. Att välja frön kan vara en konst, i alla fall om man inte har så många rabatter där de får plats. Fröpåsarna lockar med sköna blomster men vis av tidigare misstag, där de späda blommorna blivit totalt kvävda av perennerna, har jag dragit ner rejält på frösättandet i den här trädgården.

Luktärtor ska det bli i alla fall. De ska få slingra sig upp på den ena rosenbågen. De är både vackra och doftar gott. Det där med doften tycker jag är viktigt.

Slingerkrasse ska det också bli. Ser framför mig en tät frodig grönska. Hoppas att det blir så. Man kan ju aldrig veta i förhand hur resultatet blir.


Grekisk Lövkoja. Den har jag varje år just på grund av att den doftar så helt fantastikst ljuvligt! Jag sätter den direkt i trädgården, lite här och där. Speciellt vid dammen och smidesgungan. När man sitter där ljumma sommarkvällar så svävar doften förföriskt lockande.

De här luktärtorna ska jag prova i år. Tycker att färgen är så vacker.

En crazy keramikkanin.

Fröställningen av ett rödbladigt klippstånds. Jag har en sådan otrolig längtan efter ett växthus! Tänk vad roligt och nyttigt att samla frön och driva upp sina egna perenner. Vad mycket enklare allt vore om man hade ett växthus. Önskar att jag hade en trollstav för då, Vips, skulle det helt plötsligt stå ett här på gården. Jag vet exakt rätt ställe för det. Ser riktigt framför mig, i fantasin, vad bra det skulle passa där.

Igår började jag att städa i trädgården så smått. Snön har försvunnit bitvis under lärkträdet och invid dammkanten. Lärkens barr letar sig in under stenarna och på mossan. En pensel är perfekt när man ska städa mellan stenarna.

I år har Riksförbundet Svensk Trädgård ett evenemang som heter Tusen Trädgårdar. Ett tag funderade jag på att vara med och visa upp min trädgård. Men efter att ha funderat känns det som om den egentligen inte är någonting att se, inte egentligen. Mycket som inte är klart och mycket som inte ens är påbörjat, där skisserna endast finns i mitt huvud. Om knappt två veckor har anmälningstiden gått ut och jag har ännu inte bestämt mig. Jag vet inte hur jag ska göra? Det är så lätt att man blir hemmablind och inte ser det man har mitt framför ögonen och det är så lätt att man i fantasin ser det som ännu inte finns...

Tulpaner i min trädgård

Tulpaner i trädgården är en lyx som man kan glädja sig åt när solens varma strålar lockar tulpanlöken till liv om våren. I alla fall om man har satt tulpanlökar, vill säga. Jag har varit lite dålig på det. Men å andra sidan är inte heller min trädgård så gammal. Den här sommaren blir den 5 år och jag har haft fullt upp med annat än att köpa tulpanlökar. Det är just det, att blomsterprakten låter vänta på sig så länge som gjort att jag inte haft tålamodet att sätta lökarna på hösten för att kunna njuta av det vackra först på våren.

Lite tulpaner har det blivit i alla fall. Det här är tulpanen Angelique. Den ser nästan ut som en ros eller en pion med sina fladdriga skira kronblad.

Jag tycker mycket om kombinationen ljusrosa och ljusgrönt. Den gröna ådringen på kronbladen är så vacker.

Här har det precis regnat på tulpanerna.


Här är också en favorit. Speciellt knopparna med sina gröna strimmor tilltalar mig.

Carnaval de Nice heter tulpansorten.

När solen lyser genom den ser den nästan ut som godis. Jag tycker om den här färgställningen på tulpaner. Den påminner lite grand om Semper Augustus.


Tulpanen Semper Augustus, som syns på bilden nedan, var den allra finaste och mest värdefulla av tulpanerna som man handlade med under tulpanmanins guldålder på 1630-talet. Tulpanmanin var en finansbubbla i Nederländerna som baserade sig på handel med tulpanlökar. En enda lök kunde betinga ett pris av en hel herrgård...

Det är tur att lökarnas värde har sjunkit i våra tider. Men visst kostar de en del nu med. Det blir lite som fenomenet "många droppar små blir en stor å" så det gäller att hålla fingrarna i styr när man ser alla läckra tulpansorter i butikerna. Det är lätt att man dras med i grannlåten även i vår tid.

Mosshatare

Nu är de här igen! De har lämnat mycket otrevliga spår efter sig på snön i trädgården. Mosshatarna! De har slitit bort mossa från den stora trappstenen. Klöst, hackat och rivit bort mossa och bara slängt ner den i snön. Jag har aldrig lyckats se vad det är som gör det här. Mossiga stenar, mossa runt dammen, mossa i våtmarken, mossa vid bäcken; mosshataren ser rött när den upptäcker den gröna mossan och går bärsärkagång! Min fina mossa! Jag gillar mossa, hämtar den i skogen och försöker få den att trivas här i trädgården. Precis när mossan har funnit sig till rätta och börjar känna sig hemma så kommer den; Mosshataren!

Titta! Mossan ligger trasig i snön, helt upp och ner.

Kaprifolen, som slingrar sig runt ett gammalt äppelträd, är tryggt inhängnad under vintern. Inga rådjur har lyckats komma åt den i alla fall. Men det är inte rådjuren som sliter i mossan.

Snart ser kaprifolen ut så här. Doften av kaprifol en varm sommarkväll. Härligt!

Humlen slingrar sig runt fönstren på ett av uthusen. Nu ligger den i strartgroparna under snön för att klänga sig upp när backen tinar.

Så här ser trädgården och dammen ut nu. Tjockt med snö överallt.

Labbarna tycker om snön. De busar som vanligt och ser ut att vilja äta upp varann. Men det är bara som de låtsas för att leken ska bli roligare, säger de.