Underbart är att vandra i skogen och uppleva det fantastiska ögongodis som finns. Andas luften fylld med natur och känna kroppen följa tankens gång.
Jag älskar mina skogspromenader! Fascinationen av att jag har all denna underbara natur precis intill gården. Behöver inte åka någonstans, det är bara att öppna dörren och gå in i skogen. Åt det andra hållet ligger sjön och den härliga utsikten.
Jag har sagt det många gånger: det gäller att förstå att njuta av det man faktiskt har mitt framför sina ögon; att ta tillvara det underbara medan tiden ännu finns.
Jag dras till vatten och fortsätter fascineras. Hoppas att jag aldrig blir riktigt torr bakom öronen.
Nu ska tydligen kylan komma smygande. Jag har beställt snö innan praktkylan annars kan det bli problem med att tjälen går för långt ner i backen och mina perenner förfryser sina rötter.
Vintervatten i flytande form hör inte till vanligheterna den kalla årstiden i Jämtland. Det är varmt, slaskar och töar och kroppen luras tro att våren snart är på väg. Man blir grundlurad; spanar efter knoppar som börjar grönska, inbillar sig att det doftar vår och så har vintern knappt börjat.
Molekylerna i det svarta vintervattnet dansar i öppen yta ännu en stund.
Det här året ska jag bejaka min dragning till naturliga former. Skogen och dess intressanta formationer som bara väntar på att någon ska fotografera dem. Naturliga kompositioner som leker med människors ögon; det gäller bara att låta sig svepas med i ett naturens eget konstgalleri.
Första försöket för mig att fota fyrverkerier. Var ut vid tolvslaget här i den lilla byn i Jämtland och hoppades fånga något på bild. Visste inte vilket håll jag skulle rikta kameran så jag chansade vart jag trodde att något fyrverkeri skulle dyka upp. Inte så många i byn som flashade sig med snygga fyrverkerier, men de här två fångade jag i alla fall i kameran.
Desto mer spännande var att det var så lätt att höra vad folk pratade om eftersom ljudet spreds så lätt över den hårda snön och isen den här speciella natten. Ljudet färdades lång väg och hördes lika tydligt som om jag varit precis intill fast jag var hemma på gården. Verkligen spännande!
Jag har ännu ingen fjärrutlösare till kameran så jag fick gissa mig till vilken exponeringstid som skulle passa och ställa in allt i förväg. Skärpan ställde jag in på förhand efter att ha gissat vart fyrverkeriet skulle dyka upp.
10 sek, bländare 11, ISO 400, 200 mm, manuellt läge.
Ett fanomenalfantastiskt fint nyår önskar jag alla som läser min blogg, och ser mina bilder naturligtvis. Det har blivit mer och mer att jag prioriterar bilderna, på bloggen, yrkesmässigt och privat. Bilderna är alltid där, vare sig jag vill Se eller inte.
Så ett Gott Nytt Bildår önskar jag Er alla; öppna era sinnen och Se vad som egentligen finns mitt framför era ögon!
Och så till sist till alla fyrverkeriälskare: tänk på våra fyrfota vänner som inte delar ert intresse för skarpa smällar; hundar, hästar i sina stall och kor som inte fattar vad som händer; inte så smart att smälla av fyrverkeri över stall och ladugårdar...
Is och blåst, blåst is och storm; vettlöst halt och ilsket blåsigt; vansinnigt idiothalt och ett evigt pustafrustande med blåsten. Usch!
Jag ogillar skarpt den här isiga halkan och den tjatiga blåsten! Vägrar gå ut och riskera att vrida om knäet igen. Tog sitt lilla tag innan knät fattade att det bara ska böjas åt ena hållet sedan förra gången och det är ännu inte riktigt som det ska så jag vägrar utsätta mig för den här idiotiska ishalkan. Och så blåsten. Får ont i huvudet och blir yr av ständig blåst.
Och vetskapen att det kan bli strömlöst och inget vatten gör att det blir ett stressmoment att tvätta håret; tänk att stå där med huvudet fullt med schamposkum och så kommer det inget vatten. Bäst att låta bli att tvätta håret...lika bra det för jag tycker lika mycket om att tvätta håret som att putsa fönstren...för att inte tala om att dammsuga, baka, laga mat, stryka, tvätta och byta däck på bilen...
Att strunta i att tvätta håret är enkelt! Det är bara att ta på en mössa så fixar det sig och så känner jag mig ju så modern(!) med mössa på inne. Vill jag hotta till det kan jag svepa en schal runt skallen, ett huckle som man kallade det förr i tiden.
Nä...blåst och ishalka tär på folk och fä.
Vågade mig ut på verandan och tog en bild. Blankis med vattenlokar på sjön. Blankis på byvägen. Och glashalt här på gården. Hästhagen har jag sandat där hästen brukar gå.
Kanske skulle jag knyta fast ett lakan som segel på sparken och ge mig ut på sjön och leka isjakt...man skulle kunna binda ihop två sparkar så blev det mer stadigt och så flyyyger man över isen med lurande vakar och annat skumt!
En fin och god jul önskar jag alla som läser den här bloggen!
Nu ska det dukas traditionell julmat på bordet i salen. Det är så mysigt att sitta här i lugn och ro och njuta av kakelugnens värme, se hur ljusen får mönstret i de gamla tapeterna från 1800-talet att dansa och den vackra takmålningen som flörtar njutningsfullt med julgranens strålglans.
Min favorit på julbordet är det gamla fatet på fot från 1800-talet. Jag tycker det är så vackert med sina snirkliga krusiduller och graverade mönster i glaset.
Jag ropade in det för några år sedan på en auktion där en helt unik intakt jämtlandsgård från 1800-talet gick under klubban. Inte en pinal fick vara kvar på den magnifika gården. Sånt tycker jag är tragiskt, husets historia/liv utplånas för att någon bara ser till värdet av pengar.
Nu står fatet i det här huset i stället och jag hoppas att det trivs här.
I skogen lurar samma som genom årtusenden. Hungriga...
hungriga efter pengar upplåter de sin mark och skiter i sina grannars liv.
Att vindindustrin byggs där det är bäst förutsättningar för vind är bara skitprat! De byggs där "rätt" markägare finns = någon som arrenderar ut sin mark närmaste decennium och sedan skiter i vad som händer. Vem ska montera ner vindkraftverken när de är uttjänta?
Ingen vet. Ingen bryr sig. Bolaget tar inget ansvar eftersom, i framtiden, vet bolaget att det inte längre finns kvar... och Markägaren överlåter detta kostsamma dilemma till sina närmast anhöriga (sina barn oftast)...för då finns inte markägaren längre kvar på denna jorden och behöver inte ta ansvar. Han har tjänat pengar under tiden och han är glad och upphetsad och tacksam över att VindkraftsBolag gett honom pengar i fickan.(!)
Och att grannar blir lidande och tvingas flytta...det skiter de också i för det finns pengar att tjäna...
Jag har skrivit om detta tidigare på min blogg eftersom det här även händer precis framför mitt fönster men i Fanbyn, Bräcke kommun.
En annan som upplever samma sak är Jonna Jinton, som genom sin blogg uppmärksammats av Media.
Här finns det att läsa: Jonna Jinton Blogg.
Jag fortsätter min strävan att fånga känslan av skog på bild. Måleriska bilder skapade i kameran med ICM tekniken, Intentional Camera Movement. Att man avsiktligt rör kameran under exponeringen för att skapa vissa effekter. Det är många parametrar som ska stämma för att få fram en bild man är nöjd med.
Den här bilden gjorde jag en morgon när solen precis gick upp och fick tallarnas toppar att glöda i bakgrunden, i förgrunden är det björkar.
Och så är det en härlig känsla när jag kan skapa bilderna i min egen skog.
1,0 sek, bländare 36, ISO 100, 55 mm.
Stjärnan låter sitt ljus strömma in i det mörka rummet. Tid och rum upphör att vara beroende av varandra och stjärnljuset faller tveklöst i kalla vinternatten. Jag står som åskådare och dokumenterar skeendet med kameran.
Det är första advent idag och stjärnan har funnit sin plats i fönstret.
Att kunna vandra i skogen är guld värt. Att bara gå och se sig omkring, att ta tid på sig och inte bara rusa fram. Varje dag ser det annorlunda ut. Ljuset är annorlunda, luften är annorlunda och känslan varierar. Det är aldrig tråkigt att vandra i skogen.
Den här bilden kommer att ingå i en serie med skogstema.
Bländare 36, 1 sek, ISO 100, 55 mm, handhållet.
Visar en till bild som förmedlar mer känslan av skog än vad mer detaljerade bilder gör. Den dokumentära, tydliga, bilden kan också vara intressant men som konstnär så gillar jag att fota på det här mer "okontrollerade" sättet, där jag visualiserar fram bilden av min inre fantasi med hjälp av kameran.
Hur jag gör bilderna? Använder en exponering och lång slutartid i kameran för att skapa med hjälp av rörelseoskärpa.
En bild behöver inte alltid vara tydlig och knivskarp. Ibland kommer känslan fram bättre i de diffusa bilderna. En känsla, en känsla av skog i det här fallet. Jag gillar att leka fram de mer måleriska bilderna men det blir inte så ofta som jag skulle önska. För det är så roligt att fotografera på det här sättet, att använda kameran som pensel.
Idag sätter vi tulpanlökar. Det har snöat i natt. Kombinationen att sätta lök när det är snö kan vara en tålamodsprövande utmaning! Lövblåsen hjälper till att pusta bort snön så att man inte gräver sönder nåt som man vill ha kvar när löken ska tvingas ner i marken. Och jag vet, lökarna har haft all tid att komma i jorden innan snön, men som så ofta skjuter man upp saker och plötsligt har tiden runnit iväg. Tjälen har inte rotat sig ännu så det går att gräva ganska bra.
Visar en bild på ett så underbart gräs jag hade i trädgården i somras, Harsvans, Bunny Tails, heter det, den lågväxta varianten som inte blåser omkull. Nästa sommar ska jag sätta många fler tuvor. De samsas så bra med lavendeln.
Nu är det definitivt slut på växthussäsongen. Den sista tomaten är ihjälfrusen, purpurvindan har gett upp och den mexikanska spikklubban har vandrat vidare till de sälla blomsterängarna. Lukten av mögel och unkenhet anfaller när man öppnar växthusdörren. Växthuset har förvandlats till växternas krypta.
Rådjuren har redan sökt sig till trädgården och smyger lömskt omkring i jakt på någon kär växt att sätta sina läbbiga huggtänder i.
Funderar på vad som funkar bäst för att få bort de listiga rådjuren:
1. stort lodjur
2. knappt tam varg
3. fångstnät
4. fallgrop
5. makens vidbrända potatisgratäng...
6. armborst
7. en drake
8. stor Bomb!
9. Fanbyns jaktlag...
10. handgranat
11. fyra för snälla labradorer
Visar en bild som jag tog i växthuset innan alla löven blåste av träden.
Mörkermånaden november är här, de tända ljusens tid är här och svärtan lägger sig som ett magiskt täcke över verkligheten. Jag lekte med kameran inför helgen. Det är mycket som rör på sig den här tiden och det mesta uppfattar man inte ens.
En bild från en skogspromenad. En glänta där ljuset föll så fint på marken.
(bilden gjord i kameran)
Ibland gäller det bara att verkligen se vad man faktiskt har mitt framför ögonen. Så var det den här gången och vips så flög bilden in i kameran.
Bilden ingår i mitt arbete Fönster genom verkligheten.
En exponering, naturligt ljus, direkt i kameran.
Den välva bron i trädgården leder vägen in i en värld av guld. Dammens vatten är en svart pärla som speglar allt och förstärker synintrycket. Bron ger det hela en extra skjuts, en extra dimension, och fungerar både som ett smycke och som en mycket praktisk detalj i trädgården.
Visar ett fotografi från min utställning Fönster genom verkligheten som jag hade i somras. Blått träd har bilden fått heta.
Naturligt ljus, en exponering och bilden gjord direkt i kameran utan ”photoshoppande”.
Det är så jag vill ha det, det är då det är jag, det är då det känns rätt och då finns ingen anledning att ändra på något. Att känna att man behärskar tekniken och kan fånga det man ser, där och då, på bild.
Det är så jag jobbar, som fotograf och konstnär.
Visar en bild från ett reportagefotoarbete jag nyligen gjort. Antar att jag inte kan sälja in den här bilden i reportaget. För det är ju så, för att vara säljande så bör man sälja likartade saker, sånt som redan gjorts, alltså sånt som vi, folk, redan sett, för att magasinen ska tro att det går att sälja, att det är sånt som läsarna vill se och läsa. Knepigt, eller hur?? Och jag antar att den här bilden är lite "för konstnärlig" om man så säger. Men jag gillar den. :)
Och det här med att tappa fattningen då, som rubriken säger? Bilden med armar från skyltdockor i fönstret får vara symbolen för när jag tappar fattningen när jag läser det här på en av bloggarna som ligger på ÖstersundsPosten.
Läs HÄR om ni vill och orkar.
Lång slutartid precis när mörkret föll. Ån i skogen som möter natten med sitt silvervatten. Vatten i alla dess former är väldigt lockande för mig. Jag dras till vatten, precis som mina labradorer. När vi går i skogen hamnar vi nästan alltid vid något vatten: en pöl, ett dike, ett mystiskt hål, en kallkälla, vatten ur springor i berg, bäckar och tjärnar.
Vatten är en källa till kraft och leker med oss både i kropp och själ. Kanske därför som jag gjort alla dammar i min trädgård och andra vattenlekar. Eller så är det helt enkelt så att jag ännu inte blivit vuxen och tycker att det är roligt att leka med vatten.
Vatten är även en ögonfröjd, det glittrar blänker och skimrar och reflekterar himlen.
"The lake dreams the sky"
Och ån i skogen lockar fotografen att stanna tills det är mörkt.
Färg form och mönster, eller ickemönster i det här fallet, kaosmönstrat kanske man kan säga om rönnens grafiska grenar som håller uppe sina intressant formade löv vilka skimrar mot den klarblå hösthimlen.
Jag tror jag gillar kaosmönster, det blir ofta intressantare då, både när det gäller konsten och livet i övrigt.
Det skulle vara roligt att ha en fototapet någonstans här i huset, en tapet som man bytte efter årstider eller efter humör. Men jag vet inte vilken vägg jag vill/kan "offra" till omtapetsering. Fast jag kan ju hänga den löst utanpå originaltapeten!! Då är det bara att plocka ner den och rullaihop den och sätta upp en ny fototapet när andan faller på.
Ja! Det är en verkligt bra idé!!
