Som en staty...

Statyn står invid dammen och njuter av eftermiddagens gyllene ljus. November är en mörk månad och jag längtar efter snön som gör mörkret lite ljusare. Den här helgen har fursvunnit utan att jag märkt det... som vanligt alltså. 

En Bro...

Jag har en välvd bro i min trädgård. Den förbinder den designade delen med den vilda. Bron leder från det ena till det andra. Och däremellan finns ett mellanrum. Detta mellanrum är viktigt, både i trädgården och i livet! 

Den här symbolen kan gälla mycket, men just nu tänker jag på varför det på så många bloggar aldrig finns ett mellanrum. Jag har fått frågor om jag har börjat julpyssla ännu. Nej, det har jag inte. Jag är inne i ett mellanrum, ett av alla dessa viktiga mellanrum som leder från det ena till det andra. Man behöver inte vara i centrums mittpunkt alltid. Men ofta verkar det vara så när man läser olika livsstilsbloggar. På våren talar de om sommaren, på sommaren är de inne i hösten och på hösten så är det redan vinter...nej den hoppar man över och tar JUL direkt. Och vintern...tja den är ju vår instant liksom.

Varför ska det vara så?

Är det för att hinna före alla andra, att hänga med olika tidningars reportage? Och andra bloggares inlägg?

Är det en tävling?

Är jag tråkig som tar upp detta..?

Jag lever i den årstid som det faktiskt är och leker inte i förväg. För mig funkar det inte att hålla på så. Det tar död på den äkta glädjen över att leva i det som faktiskt är, här och nu.

Och så skriver så många att de lever i Nuet...??

Den här välvda bron fick jag hjälp av min pappa att göra, jag gav direktiven och kom med instruktioner efterhand och han gjorde den till mig. Lägg märke till de välvda brädorna som är brons stomme, de är böjda efter att legat i vatten ett tag. Ett riktigt hantverk, det är verkligen att leva i nuet och låta saker och ting ha sin gilla gång.

Jag tänker inte måla den, tiden tar ut sin rätt och gör så att den blir vackert gråsilverfärgad.   

Motljus och svart labrador...

Svart labrador i motljus...för dem som har det minsta lilla hum om fotografering så kanske det låter som ett "worst case scenario". Och det är ju klart, det kräver att ljuset spelar med, alltså studsar runt i omgivningen och att man är med den där ynka sekunden det varar.

Och, naturligtvis, att man fotar i Manuellt läge, att man själv ställer in kameran som man vill ha den.

(och till alla som frågar så kan jag berätta att jag alltid fotar i läge M)

Här är det Gina 14 år som står längst fram i bilden. 

Maja sitter och spanar efter valpen Pia. 

"Hej Maja! Tittut, titta in i kameran nu, ja där är du ja." Man ser på hennes öron att hon sitter och lyssnar på vad som händer bakom henne. 

Mättad marknad?

Det finns så mycket och så många bilder jag aldrig visar här på bloggen. Många bilder som faller i glömska innan de ens hunnit visas, det är bara jag som sett dem, en enda gång. Kanske borde jag slänga en hel drös foton för att spara plats på hårddisken. Men jag har inte vågat det ännu, hoppet finns ju att de kanske kan komma till användning någon gång.

Men samtidigt så funderar jag: det finns så många fotografer i det här landet så varför skulle det få finnas fler? Marknaden är kanske mättad. Men samtidigt...mitt bildseende har blivit väckt efter en lång tids slummer och nu kan jag inte hejda det längre. 

Drängkammaren...

Det här fotot hade jag med på fotoutställningen i somras. Jag tog det en morgon när ljuset flödade in i drängkammaren här på gården. Här har tiden stått stilla, ingen som målat om eller ändrat något. Drängens få tillhörigheter är sedan länge borta så det är jag som ställt dit stolarna och bordet. Känns som om det är en närvaro i den här bilden, som om någon är där men inte syns.

Ett tomt rum, två tomma stolar, titel: Närvaro... 

Fotomodell...

Jag får passa på att använda tiden nu när jag äntligen har tillgång till en fotomodell! En riktig sötnos är hon, labradorvalpen Pia. Att fota hundar är ju ett kapitel för sig, valpar har så mycket hyss för sig och ofta vill de inte sitta stilla. Men en bättre fotomodell kan man nog inte ha. När jag tog de här bilderna var det någon som gick i elljusspåret (det går alldeles bredvid vår gård) och visslade och ropade högt på Pia!! Alltså jag hörde klart och tydligt ordet Pia...och det gjorde Pia också och då satt hon inte stilla längre. :)  

Nu har hon fler förmågor på sin repertoar. Sitta och tacka, komma på inkallning, sitt stanna kvar, inte ta godiset förrän matte säger varsågod och så är ligg och stå-stanna på G. I morgon blir hon 12 veckor.

Igår var vi i skogen och hon var precis så där som jag vill, hon gick alldeles bakom mig och hade full koll på vart matte var hela tiden. Det är så det ska vara, hunden ska hålla reda på sin människa, inte människan som hela tiden måste hålla koll på vart hunden tog vägen. 

Visset...

Stjärnflockan har ett annat utseende nu än vad den hade i somras. Milt uttryckt. Men den kan vara ganska intressant så här också, allt beror på bakgrunden. Bakgrunden är ofta mycket intressant, vad som döljer sig bakom saker och ting, skeenden i samhället och beteenden individer emellan. Den dolda agendan, med ett annat ord. Det är lite som att gå ut i trädgården den här årstiden...först tycker man att där inte finns något att fota, men när man hittar bakgrunden så kan det bli bilder av allting. 

Hon växer!

Hon växer, min lilla labbevalp Pia! Det är nästan så att jag skulle vilja köra ner hälarna i marken och dra i tömmarna allt vad jag kan för att få tiden att gå långsammare. För det är ju så när man har valp, det är först när man efter några år ser valpbilderna som man verkligen förstår hur underbart det var.

Det är så svårt att leva i nuet, alltid något som ska tänkas på eller planeras. 

När jag skriver det här så kommer jag att tänka att det skulle vara roligt att få byta med hundarna en dag. De får bli matte och jag får bli labbe! :) Så spännande det skulle vara! 

När jag ser tillbaka här på bloggen på alla valpbilderna så ser jag även hur snabbt årstiden förändras. Först var det grönt, sedan gult och nu vitt. Här på bilden är det Pia 11 vecklor, Ella 6 1/2 år och Gina 14 år. Härligare vänner kan man inte ha. 

Blodröda fönster...

Eller näst intill faktiskt, det ser ut som om de är gjorda av flytande lava, magman i jordens inre. Det är morgonsolen som färgar de gamla glasen. Det är vackert med soluppgångar, även omgivningen smittas av det vackert färgade ljuset.

Och så vill jag berätta att det jag skrev om i förra inlägget inte har med något i närmiljön att göra, nej det är det absurda i samhället som kan få vem som helst att fundera ibland.

Kanske berättar jag framöver vad det gäller. 

Som ett döende löv...

Än är inte alla löv borta från trädgården! Buskens linjespel och lövens roströda färg får nästan något japanskt över sig.

Ibland känner jag mig som de där löven, som biter sig fast i rena livsglädjen fast de vet att den maktfullkomliga vintern är i antågande och ser till att löven försvinner för gott. Det är bara att inse, det finns maktfullkomliga även i det mänskliga samhället, som helst ser att alla inte borde få finnas, att de som är lite mer konstnärliga än andra borde veta sin plats. Och det ruskiga är att de tycker att de gör ett bra jobb och jag funderar över varför inte fler protesterar!  

Riksdagsmannagården i Fanbyn

Jag är så glad! Telefonen ringde och jag blev tillfrågad om jag ville skriva ett reportage och visa foton från trädgården och huset till årets Sundsjökrönika. Det är en tidskrift som kommer ut en gång om året och ska spegla både nutid och historia här i bygden. Klart jag vill vara med i den! :) Nu sitter jag och lägger om några foton till svartvitt för krönikan har inga färgbilder. Jag tycker att många bilder gör sig bra i gråskala men inte alla så det gäller att välja bort en del favoriter.  

In the dark...

In the dark there is light. Och det stämmer, det finns ljus i mörkret även om det är svårt att tro ibland.

Nu är dags att ställa om klockan till vintertid. Jag förstår inte vitsen med det här skruvandet på tiden hela tiden...varför inte låta det vara sommartid året runt så att det inte blir mörkt lika snabbt på kvällen! 

Ryskt martorn...

En av mina favoriter i trädgården är ryskt martorn. Gillar formen och färgen. 

Bakgrundsfärgen på de två bilderna skapar två helt olika känslor. 

Hängd blomma...

En rosa malva har blivit hängd i vindspelet. Antingen är det blåsten idag som snärjt den eller så stod den inte ut med att sommaren är över och vintern närmar sig med stormsteg. 

Min boll..?

Den här bilden tycker jag verkligen fångar kommunikationen mellan Ella och Pia. Det är nästan så att man hör vad de säger till varandra. När man fotar djur är det viktigt att fånga mer än bara ett slags djurporträtt tycker jag, att försöka få en känsla i bilden som förmedlar något. Och, som alltid, är bakgrunden lika viktig som själva huvudmotivet.

Valpen Pia hade en tennisboll och så kom Ella och tog den ifrån henne. Här ser man verkligen känslan mellan dem. 

Nu kan Pia sitta och tacka (sträcka fram höger framtass) och komma på inkallning. Visst, hon är valp, så man kan inte kräva att det ska lyckas varje gång utan det gäller som matte att välja tillfällen när jag vet att hon kommer att lyckas och att inte träna bara leka fram (på ett lugnt sätt) de olika lydnadsmomenten. Det är på så sätt en valp lär sig så där bara helt plötsligt, utan att vi människor egentligen förstod hur det gick till.

Labradorvalpar...finns inte något som är gulligare! :) 

Pia...

Det blir många bilder på labradorvalpen Pia just nu. Valpar växer så snabbt och den här ulliga gulliga tiden kommer aldrig tillbaka så det gäller att ta tillvara varje tillfälle till fotografering. Det kommer också att vara roligt för mig själv att ha bilder av henne samlade på ett ställe så att jag kan gå tillbaka och titta sedan när hon är vuxen.  

Här sitter hon och lurar med sin favoritboll. Idag när jag öppnade dörren gick hon ensam ut och gjorde sina behov. När hon var klar ropade jag på henne och då kom hon springande tillbaka in för att få en liten ostbit. Det tycker jag var riktigt duktigt gjort av en valp på 9 veckor!! :) 

Hagtorn...

Den här bilden på hagtornsbären tog jag alldeles nyss innan det började skymma ute. Det har snöat och trädgården är så där härligt suggestiv i allt det vita. Förfallet har infunnit sig och det är bara att acceptera. Det är skönt på ett sätt, nu finns tid till återhämtning inför nästa säsong.  

Pia och Maja

Pia sitter i sin favoritbuske och gnager på en pinne. "Munnen har jag fått för att använda och tänderna ska bita i saker!" menar hon. Och det gör hon verkligen den lilla sötnosen.

Svarta labradorer gör sig extra bra mot gyllene höstfärger.

Hon har sina busperioder på dagarna. Då far hon runt som om hon skulle vara en uppvriden sprättfjäder! Hon är så levnadsglad den lilla labbetiken och matte skrattar åt hennes framfart. 

Pia sitter och lurar bredvid busken. 

Maja sitter och lurar bredvid busken. Det märks så väl att den lilla tar efter vad de stora gör. Maja har en förmåga att visa den lilla små hyss, att visa henne ställen där hon inte får vara, så det gäller som matte att hela tiden hålla koll på den lilla Pia. 

Höstanemon...

Höstanemon i morgonljus. Kanske i en lite mer dramatisk skepnad än vad man vanligen ser dessa rosa romantiska blommor, tolkat av mig, fotograf och konstnär Wictoria Boije. 

Pia - labbevalp...

Här sitter den lilla sötnosen. Så lugn och fin och mjuk och len hela hon, även munnen.... 

Men oj så vassa tänder hon har! Små pirayatänder som gärna gnager och biter överallt. De vuxna hundarna försöker säga ifrån ibland men oftast så ignorerar den tuffa lilla Pia deras varningar. Här på bilden står Gina, 14-åringen, och kollar så att allt går rätt till. Ella försöker fostra den lilla. (Det ser kanske värre ut än det är) 

Och så leker de igen. Som matte får man se till att lekarna inte blir för intensiva när de andra hundarna är så pass mycket större och tyngre. Samtidigt så måste de få leka för att flockens hierarki ska få fortsätta att vara så bra som den är.  

Jag såg björnar längs vägen!

Här står flera björnar och lurar längs vägen! (Upptäckte dem på ett ställe längs vägen när vi åkte och hämtade valpen Pia.) Jag var bara tvungen att stanna och fota dem. Det fanns fler också, en hel stor flock med björnar utspridda på tomten och längs uppfarten. De hade även spritt sig in i samhället och stod och lutade sig mot bensinpumparna på en mack! Vet inte om det lockade fler kunder eller skrämde bort dem...?

Jag skulle i alla fall inte vilja ha en av de här björnarna hemma hos mig, men det skulle vara roligt att sätta ut en i skogen efter en stig...eller någonstans längs elljusspåret inne i skogen och så sitter man gömd där med teleobjektivet och väntar på att det ska dyka upp någon, människa alltså, så roligt att fota reaktionen!! :) Sedan skulle man kunna ha en fotoutställning med alla roliga ansiktsuttryck!! Vilken grej alltså! hihihi... 

En ny familjemedlem!

Det här är Pia, vår nya familjemedlem! :) Pia är en jättesöt och jättebusig svart labradorvalp som flyttade hem till oss igår. Mitt hjärta känns alldeles varmt och ögonen blir faktiskt lite våta av rena glädjetårar när jag ser henne. Det känns helt rätt, det här låg i tiden och hon är så otroligt välkommen hos oss!

Visst är hon otroligt söt och fin??!

Vi åkte hela den spännande vägen till Idre för att hämta hem henne. Hon kommer från en kull på tio valpar från Astelokens kennel och hon var den busigaste tikvalpen. Så härlig, ååhhh så underbar! :)  

"Matte matte titta!! Jag kan springa fortare än din skärpa på kameran klarar av!!

Hihihi du kan inte fånga mig!" 

För dem som kanske undrar kan jag berätta att jag funderat igenom det här med att skaffa en valp väldigt länge. Här på bilden ser vi den äldsta labben Gina, hon är 14 (!) år (och pigg)... Maja är snart 10 och Ella snart 7 år så det var dags att låta en liten bäbis flytta in. Vill inte att Ella helt plötsligt ska bli ensam och så är det bra att hon svetsas ihop med den nya bäbisen innan hon blir äldre.

Jag tycker att det är fantastiskt, här på bilden: Gina 14 år och Pia 8 veckor!!! :) 

Det börjar bli dags...

Det börjar bli dags att tömma vattenlekarna i trädgården. Stänga bäcken och ta in pumpar och filter. Inga vattenfall som kommer att höras nu framöver, det blir tyst i trädgården, bara lövens prassel i vinden och fåglarnas tjatter hörs. Det känns faktiskt skönt med en återhämtning från trädgården, låta den få gå in i hösten och möta vintern, säga adjö till den här sommaren och samla krafter inför nästa år.

Några tulpanlökar ska grävas ner också. 

Riksdagsmannagården i Fanbyn

Solen silar in genom löven en höstmorgon och låter sina ljusglimtar leka med huset och snickarglädjen. Jag älskar det här huset! :) De kunde bygga hus förr i tiden vill jag lova! Just det här huset har riksdagsman Per Olof Eriksson låtit bygga på 1880-talet. Det är tålamodsprövande att måla snickarglädjen men väl värt besväret. 

Invändigt ståtar 7 kakelugnar och 2 vedspisar (ja de är i bruk), 5 takmålningar varav två i original de övriga restaurerade av Per Halvarsson, 2 originaltapeter i övre och nedre salen, i ett annat rum en tapet som är handtryckt efter originalet och panelerna målade efter originalet av Per Halvarsson. Resten av huset är restaurerat till originalutförande.

Fast jovisst, vi har el och kylskåp/frys och elspis och toa/dusch/bad och rinnande vatten också. Det bästa från båda världarna, gammalt och nytt. Och fönstren får vara kvar i original, naturligtvis, ser så många som byter fönster och dödar en del av husets själ. Jag förstår ärligt talat inte varför de håller på så, speciellt när fönstren är hur fina som helst.  

Vindlande vägar...

Har varit på "hemligt uppdrag" till fjällvärlden. Jag hade tittat på kartan på Eniro.se och tittat i en gammal vägatlas och skrivit ner orter att hålla koll på så att vi skulle hitta rätt vägar. Mannen hade en GPS som han fått av en bekant, men den har den egenheten att den slutar att fungera när den blir varm...och det kan ju bli riktigt spännande!

"Hallå universum, det är så vackert här där vi är, så underbart och härligt, men vart är vi?? Hallå satelliten, ser du oss eller finns vi inte längre?! (det är ju en satellit uppe i himlen nånstans som skickar signaler till GPS-grunkan ) Earth calling, earth calling!"

Jag är inte så förtjust i sådana där moderna grunkor så jag hade kartan och med gemensamma krafter så hittade vi till sist rätt väg. Vi körde och kom längre och längre in i fjällvärlden. Så otroligt vackert! Vi stannade och vandrade runt i markerna. Mina labradorer var så glada över den annorlunda terrängen. Sedan fortsatte vi vår färd. Allt stämde med kartan, orterna som vi skulle passera enligt kartan passerade vi och allt var frid och fröjd. Och efter många timmar kom vi fram till den större orten vi skulle till men... Vad hade hänt??? Jo vi kom från fel håll, alltså från HELT fel håll! Trots att allt stämt enligt kartor! Ingen av oss förstår hur det var möjligt.

Men det var ju fullmåne också...

Bilden visar vemdalsskalet som vi passerade i början av vår märkliga resa.

Det "hemliga uppdraget" berättar jag mer om framöver. :)