Maja

Idag är det en lite speciell dag. Det är Majas dag. Hon fyller 7 år. Maja är en av mina tre svarta labradorer och har en päls så svart att självaste natten avundas henne. På fotot alldeles nedanför var hon valp, en riktig sötnos vill jag lova, med tassar så stora och breda att man förvånas när man tittar på bilden. Hon är så fin!

Här sitter hon idag i kökssoffan med födelsedagstårtan på bordet alldeles framför. Sitter och tittar när husse hämtar fat och koppar ur skåpet. "Skynda dig husse! Jag kan snart inte behärska mig!" Men det kan hon, hon vet hur man uppför sig vid dukade bord.

Den här bilden tog jag hos uppfödaren. Alla valparna pep, morrade och levde om. De for omkring så att man inte visste vart den ena valpen slutade och den andra började. De var aldrig stilla. Hopplöst läge att fotografera alltså. Så jag satte mig på golvet framför dem och pep tillbaka. De blev alldeles tysta och stilla, vände sina förtjusande små huvuden mot mig och lyssnade. Då pep jag igen och då kom de och ställde upp sig så här väluppfostrat. Som på beställning, bara att skynda sig att knäppa ett kort. Maja är trea från vänster, hon med huvudet lite nedböjt.

Det är med kluvna känslor jag hämtar hem en valp. Jag är naturligtvis otroligt lycklig, men känner ett litet sting av vemod också. Att ta den lilla valpen från sina syskon, sin mamma och den invanda tryggheten. Så vad gör man då? Jo man låter naturligtvis den lilla valpen få fortsätta att sova där det är varmt och tryggt, i mattes säng. Det är ett otroligt bra sätt att prägla en valp och det gör att kontakten mellan mig och mina hundar kommer på ett naturligt sätt. All dressyr framöver blir så mycket enklare då.

Lilla Maja, första natten i hennes nya hem. Så söt hon är!

Gullig men vasstandad!! Att gnaga och gnarva, bita och slita är helt naturligt för en valp. Men det bästa är naturligtvis om de utför sina instinkter på material som inte är så känsligt.

"Fy inte bita!" säger jag. Maja tittar på mig och fattar ingenting. Pinnen på köksbordet är ju perfekt att sätta tänderna i.

Eftersom Maja ännu inte lärt sig människornas språk och man inte ska tjata på hundar så lyfter jag resolut ut henne på verandan. Hon är redan sömnig igen och jag bäddar ner henne på en filt. Hon ligger halvt i skuggan och kikar på mig med sina mörka ögon.

Skogen är den perfekta lekplatsen. Här har hon hittat en tuva med blåsippor.

Majas favoritsysselsättning är skor. Hon älskar att bära runt på dem, eller ska jag hellre säga busa med dem. På bilden är hon ung och har min toffla i munnen. "Kom och försök ta mig matte! du kan inte, du hinner inte!" retas hon, och jag skrattar och jagar henne.

Gina och lilla Maja busar. Maja ser så rolig ut där hon tullrar runt på rygg med benen i vädret!

Nu, 7 år senare, gör hon samma sak. Kastar sig på rygg och spretar med klorna. Samma beteende och lika busig. Det är så härligt med labradorer för de är busiga hela livet. Som små valpar, stora mycket intelligenta valpar.

Maja, Ella och Gina. Maja har något i munnen som Ella vill ha. Gina tittar avvaktande men hänger på för att kolla att de sköter sig.

Maja med snö i ansiktet. Redan 7 år. Vart har tiden tagit vägen? Jag tycker att det var alldeles nyligen hon var liten valp.

Här sitter de alla tre i kökssoffan och väntar på tårtan.

Ett porträtt av en labrador. Hon sitter på pianopallen och ser in i kameran. Det ser ut som om hon säger något. "Tack för titten och välkommen åter!"

Det Röda Rummet

Nu har jag varit på rundvandring med min kamera i huset. Jag fastnade för det Röda Rummet den här gången. Jag tycker att det har så läckra färger. Man blir liksom glad av dem. Speciellt nu på vintern känns det så varmt och mysigt med den röda färgen på tapeten.

Första gången som jag steg in i det här rummet, det var på visningen när gården skulle säljas, så fick jag nästan en slottskänsla tack vare de granna tapeterna och de målade panelerna. Kakelugnen gjorde också sitt till förstås. Den värmer härligt när kylan olovandes försöker smita in. På väggen har jag bla hängt porträtt av mina labradorer.

De stora höga fönstren släpper in mycket ljus. Ljuset flödar in i rummet och får det gyllene mönstret på tapeterna att glänsa. Det gamla trägolvet med sina breda plank är mjukt att gå på.

Här står jag med ryggen mot hallen när jag tar kortet. De gamla rutorna med gammalt handblåst glas gör att ljuset liksom vibrerar in i rummet. Det blir rena ljusterapin!

Det här bordet fyndade jag för någon sommar sedan på en loppis. Det stod lite övergivet och suckade för sig själv i ett hörn och var alldeles belamrat med en massa grunkor som jag inte hade en aning om vad de skulle användas till. Alldeles oljiga och svarta låg de och försökte kleta ner bordet...de i sin tur väntade på en köpare som skulle ta dem tillbaka till någon verkstad.

Priset för bordet var nästan oförskämt lågt, men jag prutade ner det ännu mera. Det är liksom sport att pruta på sådana ställen, det hör till. Vad jag betalade? 250 kronor!!! Det kallar jag fynd!

Jag tycker att det är så vackert med sina lådor, tre upptill och två nedtill. Bordet passar så bra mot den ljust gråblå panelen med sina guldmålningar.

Lådorna har handtag i gustaviansk stil. När jag tvättade bordet, vände upp och ner på det och drog ut alla lådorna hittade jag namnet på den som har tillverkat det en gång i tiden. Det är extra roligt tycker jag eftersom det ger lite historia till möbeln.

Några av mina glasflaskor. Jag gillar de där knopparna, de ser nästan ut som vattendroppar mot den där gråblå bakgrunden.

Här står min härliga glasvas med den gulliga kaninen på. Det är ett glasarbete av Vicke Lindstrand. Även det ett otroligt fynd på en loppis.

Glas med gravyr och guldkant. De här kommer från Indiska.

På väggen hänger ett bröllopsfoto på min farmor och farfar. De ser så vackra ut!

Hon bär lång broderad slöja med spets, band, pärlor och blommor. Hon är så vacker! Min farmor var väldigt förtjust i vackra saker. Guld som glittrade, krusiduller i den gamla härliga stilen och hade förmågan att uppskatta de fagra tingens tjusning. Antagligen har jag ärvt det för jag känner så väl igen mig själv i just denna lustfyllda njutning över det estetiska.

Tapeterna är nya, handtryckta efter de gamla originalen och har ett snirkligt mönster i guld. Panelerna är även de nya, gjorda exakt efter originalen och handmålade av den kända målaren Per Halvarsson.

Här, mitt i ljuset i hörnet mellan två fönster står mitt skrivbord. Det var den första möblel som jag köpte när jag flyttade hemifrån. Hade jobbat på sommarlovet och så förvandlade jag mina slantar till det här mycket åtråvärda skrivbordet med tillhörande stol. Jag är fortfarande mycket förtjust i det även om det idag inte kostar tillnärmelsevis lika mycket som det gjorde då. Men det är ju inte pengarna som räknas, utan vad man själv känner och uppskattar.

Och till sist, längst där nere under ett gammalt skåp, sitter den lilla husråttan. Redo att överraska besökande! Och det vill jag lova...det har lilla råttan verkligen lyckats med...men det är en annan historia!....

Vakande änglar

När jag tittade ut i min trädgård sent igår kväll fick jag se någonting som fick mig att hålla andan där innanför glasrutan. Det var något sällsamt i trädgården! Skepnader som tycktes bekanta men ändå inte. Jag stod alldeles stilla för att inte skrämma bort dem, de där, de okända. Skepnaderna framträdde allt tydligare ju längre mina ögon fick tid på sig att vänja sig vid mörkret.
Det stod änglar i trädgården! De stod i ring och höll varandra i vingarna. De lutade huvudena lätt framåt och tycktes tala med varandra. Vad höll de på med? Det såg nästan ut som om de beskyddade någonting, eller varför hade de möte i min trädgård?

Många tankar svischade förbi i mitt huvud, både logiska och ologiska. Känslan som grep mig där jag stod och iakttog dem var att jag såg något som jag egentligen inte borde få se. Någonting mycket annorlunda och ej avsett för människors ögon.

De höll varandra så känslosamt i vingarna...

När jag till sist kom till sans och greppade kameran och fick ett annat, lite mera analytiskt seende, såg jag vad det egentligen var för skepnader. Det var snö som hade fastnat på hönsnätet som jag satt upp runt min lavendel för att skydda de åtråvärda blommorna från att bli söndertrampade av rådjuren! Ingenting mer spännande än så alltså. Tråkigt.

Men ändå ville jag liksom att det skulle vara änglar...och kanske var det änglar som bytte skepnad när de visste att de blivit upptäckta och låtsades se ut som ett snöigt hönsnät...

Kylan har verkligen bitit sig fast den här vintern. Jag kravlade mig ut i snön i hästhagen för att fotografera det gamla trädet. Precis som jag tog kortet så passerade ett flygplan där högt upp i himlen. Kanske var det på väg till varmare länder. Och kanske satt änglarna där inne i flygplanet just nu. De kanske checkade in och tog flyget istället för att flyga själva. Satt där och njöt av värmen i stället och pratade om när de blivit upptäckta av den där människan där nere, hon som stod i kylan i hästhagen och fotograferade ett gammalt träd.


Det ljusnade på himlen och den kalla dagen var i antågande.

En bild tagen inifrån salen genom fönsterrutan. Ljuset har ändrats till en varm ton. Det är snart eftermiddag. Snön ligger skyddande på verandaräckena. Blundar man kan man se sommaren.

Så här! Sommar, ljust, varmt och skönt! Och lavendeln har överlevt vinterns härjningar.

Kanske tack vare vakande änglars beskydd?..

Jakten på en Cloon

Det är stjärnglans runt byn även fast mörkret ligger tungt. I alla fall på kvällarna. Det glittrar och glänser väldeliga. Jag beslöt mig för att ta bilen och försöka sola mig litet i det attraktiva ljuset. Eller i alla fall fånga några strålar med min kamera.

Körde på ensliga skogsvägar för att försöka få en glimt. Så pass stora stjärnor borde lysa så starkt att de är lätta att hitta. Trodde jag. Men det skulle visa sig att det inte var lika lätt. Jag hade tagit med mig mina hundar som skulle kunna spåra upp stjärnan om det skulle visa sig behövas.

Hundarna nosar runt efter ett spår. Till slut höjer de huvudena och försöker hitta någon vittring i vinden. "Sök!" säger jag till dem. "Spåra upp George Clooney, ni vet han från Hollywood som är här någonstans och spelar in filmen 'The American' sök sök!" De ser sig lite förvirrade omkring...de har tappat bort honom!

Vi fick åka hem. Det blev inga fotografier den kvällen. Men nästa dag då det ljusnade ute så fick jag en stor överraskning! Då dök han upp! Bara stod där ute helt plötsligt! Stod där i hela sin strålglans och det riktigt lyste om honom. Jag sprang snabbt in för att hämta kameran.

När jag väl var inne kom jag att tänka på att man kanske skulle bjuda på kaffe. Nu när det var storfrämmande i byn och allt. Ja visst, en mugg kaffe, eller två, skulle passa precis! Jag hällde upp kaffet i en mugg och skyndade mig ut. Jag ville ju inte att han skulle hinna försvinna.

Men när jag närmade mig med kaffemuggarna lade han plötsligt benen på ryggen och sprang iväg i en hiskelig fart!

Sprang snabbt som vinden bort från mig!

Han sprang så fort att han föll raklång ner i den djupa kalla snön!

Reste sig upp och skakade av sig snön. Frustade och flämtade och vände sig om och...

...stack raka vägen in i buskarna! Kvistarna knäcktes och snön föll i drivor. Men han brydde sig inte om det, fortsatte bara rakt in i snåret och var snart försvunnen!

När jag var inne i buskaget och och letade efter den försvinnande mannen kom jag att tänka på muggen med kaffe. Vad det är med just den drycken som kan få en Hollywoodstjärna att springa på det sättet. Hade han hellre velat ha en apelsin?

När jag väl kom på orsaken så var det så enkelt. Det var inte kaffet som avskräckte utan det var själva muggen. Texten på muggen!

Jag gav upp letandet i buskarna och vände hemåt. Och där var han igen! Men han var inte ensam...till slut var det så många Clooner så att jag inte visste vem som var den rätta! De blev bara fler och fler och fler... Hundarna vände och sprang och jag var inte sen att göra detsamma. Kameran for iväg i en vid båge och ligger just nu därute i snön någonstans. Jag vill inte gå ut och leta, inte ännu i alla fall. Nu är det mörkt ute och jag vet inte om de är kvar, eller om de kanske har blivit ännu fler! Ibland kan det faktiskt bli för mycket av det goda....

Som en fluuga

Ibland kan man känna sig som en fluga. En fluga som sitter på fönstret och ser genom glaset ut till den andra sidan. Sitter där med känsliga vingar. Allt ser så stort ut när man sitter liten och ser på.

Fönsterbrädan är så stor och flugan så liten. Den sitter där nästan helt apatisk. Har vaknat för tidigt. Blivit lockad av ljuset som flödar genom glaset.

Tittar man närmare ser den nästan lite otäck ut. Nu är den inte så liten längre. Den ser riktigt farlig ut. En läbbig fluga!

Nu har den surrat runt lite och sätter sig till sist på gardinen. Ser mot det lockande ljuset. Med sitt runda ansikte ser den nästan gullig ut.

Med en otrolig kraftansträngning flyger den med ett lågt burrande mot fönstret. Klamrar sig fast på glaset och sträcker förtvivlat ena benet mot de torra blommorna som sitter mellan glasen. Den förstår kanske inte riktigt varför den inte når blommorna. De är ju så nära, de är där, men ändå inte. Konstigt.

Eternellerna badar i det vita vinterljuset. De är fångade mellan två världar. Har fastnat i mitten helt uttorkade och minns kanske sommaren när allt flödade av liv. Nu sitter de med ryggen mot vintern, mellan glasen, och tittar in i rummet och känner kanske värmen inifrån rummet.

Jag tar en tur till skogen. Har kameran med. Det är stora saker på gång i trakterna. Ett lockande skimrande ljus kan anas. Det är nästan att man likt en fluga dras till det.

Kanske skulle jag ta min gamla bil och köra på vindlande vägar över bergen och bortom. För att se, vara nyfiken, och intresserad. För det är jag.

Köra in, mellan avspärrningarna, så att snön sprutar om de gamla däcken. Varva motorn så att bilen vrålar så där passande tufft och häftigt mitt framför filmteamet. Slira runt med några väl avvägda fyrhjulssladdar och med rutan nedvevad sticka ut huvudet och hojta högt: "filma nu då!! Skynda er att filma det här! Se vad biljäkeln kan sladda! Snön sprutar!! Filma! Filma! Vänta, jag kommer tillbaka, jag ska bara vända! Nu ska ni få se på action!!"

Och så skulle de antagligen stå där med gapande munnar och undra vem i helskotta det där var! Men jäklar, vad den där lilla bilen kunde köra! De kanske skulle låta mig vara med...

Det är stora grejer på gång i trakterna. George Clooney med filmteam spelar in början på den nya filmen The American i snön. Det ska vara köra av helvete och skjuta som besatt som gäller... Det låter som om det kan bli skoj!

Men stopp där. Så kan man väl inte göra. Man kan kanske inte ens närma sig stället. Och så är det inte så roligt att man, likt en fluga, klänger sig fast och surrar runt folk, speciellt när de har stängt in sig...men hade det varit Robert Redford då hade jag redan varit där!

Jag kliver ur bilen och fotograferar vatten i stället. Svarta lugna vatten med dolda djup under isen.

Grafiska bilder. Sådant gillar jag.

Dramatik