Jag och min kamera

Jag har varit lite närgången med min lilla kamera igår kväll. En kaukasisk förgätmigej lockade med sin intensiva färg på de små blommorna. Det såg ut som om de svävade fritt i luften ovanför bladverket.

Det var ett härligt ljus ute. Jag fotograferar alltid bara med naturligt ljus, använder inte blixt eller något annat konstgjort.

Det riktigt fina med den kaukasiska förgätmigejen är de vackra bladen. Vita strimmor som lyser upp i trädgården. När den blommat över är den fortfarande vacker på grund av dessa brokiga blad.


Jag håller på med ett grävprojekt. Det är tänkt att det ska bli rosor på var sida om trappen till verandan. En vit markduk ligger som skydd för att det inte ska komma jord på gruset. Mina tre labbar, de ständiga följeslagarna, passar på att vila sig lite när matte fotograferar.

Det gäller att ruska rotlurvarna riktigt ordentligt så att man spar den jord som finns i dem.

Den ena sidan är klar. Rosa rosor, pioner, lavendel och en marktäckare, som jag inte kommer ihåg vad den heter just nu. Jag har aldrig försökt mig på rosor tidigare så jag hoppas att de sköter sig som de ska så att jag inte blir besviken.

Jag kan aldrig se mig mätt på dammen. Statyn som avtecknar sig mot bergen och himlen, dammen som tar upp sjöns spegling, allt försvinner in i oändligheten. Dammen är placerad mitt framför huset, rakt i söder.

I de två urnorna tänker jag sätta sommarblommor.

De som följt mig i bloggen har säkert anat att jag gillar att fotografera. Några har undrat vad jag har för kamera. Tada! Här är min lilla kompaktkamera! Liten och söt. Har tjänat mig väl. Men jag har en tid känt att det vore roligt att ha en systemkamera. Skulle vara så intressant att se hur bilderna blir med en sådan!! Drömma kan man. Och så fick jag syn på en lockande sak, att bli testpilot på en Canon EOS 550D. Självklart vill jag bli testpilot på den! Vilken lycka det vore! Här finns mer info om detta.

Fågelbadet är fyllt med vatten, kristallkulan ligger i dess centrum och kanske finns bilder av framtiden däri.

Små och söta

I den vilda delen av min trädgård, som jag tänker låta vara precis som den är, har små gulliga vita blommor tittat upp. Det är harsyra, oxalis acetosella. De har ljusgröna blad som påminner om klöver och blommorna är små, vita och har svagt rosa ådring.
De små sötnosarna sträcker sig mot solen som silar in mellan träden.

Det är alldeles fullt av harsyra nu.

Bara för ett litet tag sedan var det drösvis med blåsippor.


Deras små vita ansikten lyser upp i dunklet.


Harsyra går att äta. Smaken är lätt syrlig, härligt uppfriskande. Man kan tex använda den i sallad. Förr i tiden användes den mot skörbjugg. Men, som med många växter, är det inte bra att äta för mycket.

De beundrar solen men tycker det är bra att ha den lite på avstånd för de trivs i dunklet i skogarna. Vandrande skugga passar prefekt.

Jag tog en bild på en del av dammen igår kväll. Kabbelekan har slagit ut och statyn står som vanligt och betraktar vattnet.

Huset speglar sig i dammen.

Ett fynd -och vårblommor

Ibland kan man ha sina aningar. Man känner på sig saker, anar saker och ting, har sina funderingar, misstankar och förhoppningar. Det har just varit en sådan dag för mig, en dag full av aningar. Det har varit insamling av Grovsopor i byarna här i trakten. Och det kan vara rena julafton! Jag brukar alltid ta en sväng med bilen och sakta in när jag närmar mig någon hög vid vägkanten. Det finns säkert många som tycker att jag är helfläng som glor på vad andra slänger. Jag för min del tycker att det är många som är knäppa som slänger värdefulla och vackra saker. Alltså vackra användbara saker. Varför inte skänka dem till någon loppis, tex för välgörande ändamål? Nej de slänger tydligen hellre, de bryr sig helt enkelt inte.
Men jag bryr mig. Åker runt i bilen och förundras över många människors attityder. Och vad de slänger...

Jag trodde att jag såg i syne när jag närmade mig högen med grejor. Såg lite suddigt, såg fel helt enkelt. Jag har länge hållit ögonen öppna ifall en sådan skulle dyka upp, ifall jag liksom skulle råka ramla över en, och nu gjorde jag det! Helt gratis till och med!
(Bilden har jag gjort i kameran, inte efterbehandlat på datorn)

Det var en gammal pianopall! En sån där snygg och användbar sak som dessutom är gammal. Vilket otroligt fynd!! Och den låg slängd. Någon som inte ville ha den längre och bara kastade bort den. Det ödet kunde jag inte låta pallen gå till mötes utan jag stannade bilen, klev ur och lastade in den stackars pallen. Hur kan man kasta någonting sådant? Helt oförståeligt!

Pallen är målad svart och har en sådan där rolig träskruv. Jag hittade även en hel mängd blomstöd som någon slängt bort. Naturligtvis räddade jag dem också.

Kurviga detaljer från pallen.

På hemvägen körde jag förbi ett gammalt ödehus som står övergivet och förfaller. På den gamla gårdsplanen växte små tusenskönor. Jag tog med en liten tuva hem, vilken nu bor i min trädgård.
Jag tycker att de är så söta!

För att fånga tusenskönornas sanna väsen får man krypa nära, alldeles intill marken.

Hoppas att de kommer att trivas i sitt nya hem.

Gullvivorna har också slagit ut. Gullvivor får mig alltid att tänka på kaniner. Det beror på boken "Den långa flykten" av Richard Adams, vilken var den första bok jag läste när jag precis lärt mig läsa. Jag var så förtjust i kaniner och skulle absolut läsa den boken. Jag tycker fortfarande, som vuxen, att kaniner är trevliga och förtjusande små djur så det var en kärlek som bet sig fast, kan man säga.

Kabbelekan vid dammen sträcker sina smörgula blommor mot ljuset. Förr åt man knopparna som kapris, vilket inte är att rekommendera eftersom hela växten är giftig.

Att ekipera sig!

Nu när våren äntligen är här infinner sig lusten att förnya sig själv. I alla fall när det gäller lite nya kläder. Att ekipera sig lite grand. Jag har en tid, länge faktiskt, varit ute efter en jacka. En vår och höstjcka av något slag. Men jag har inte hittat någon. Vill inte betala de saftiga priserna i affärerna och så har jag faktiskt inte hittat någon som jag tycker om.
Igår kväll kom jag på att det hänger gamla kläder i ett häbre här på gården. Hur gamla de är har jag ingen aning om men antar att de inte sett dagens ljus på flera decennier, en del antaligen ännu längre. Jag gick in och tittade. Mycket spännande!

Här har jag hittat någonting. Jag skyndade mig att greppa kapporna och tvinga ut dem i ljuset. Den svarta kappan är otroligt exklusiv och måste vara från 1800-talet. Men det är den grå som jag tycker är den mest intressanta.

Oj oj den grå kappan blir riktigt vild när den kommer ut i friska luften! Jag håller ett fast tag så att den inte fladdrar iväg och rymmer sin kos.

Nästan exakt en sådan som jag varit på jakt efter. Och den här gamla med dubbla knapprader är ju modern igen och helt gratis också. Fantastiskt bra!


Jag blir lite lyrisk över den gamla kappan där vid häbret den härliga vårkvällen.

Provar den och hoppas att den ska passa, vilket den faktiskt gör. Helst skulle jag vilja ha en sådan där 1700-tals kappa, men de är ju lite svåra att få tag på.

Även trädgården vill ekipera sig litet nu på våren så jag har köpt lite fler perenner.

"Hallå! Finns du där någonstans?" Hostan har precis tittat upp och ser lite ynklig ut. Men rötterna är kraftiga så plantan kommer säkert att bli fin.

En daggfunkia väntar på sin nya plats i min trädgård.

Det finns även andra som vill ekipera sig på andra sätt. Igår var det gamla vackra vägräcket på den allmänna bilparkeringen vid bygdegården här i byn borta!!! Alla de stora gamla stenstolparna var puts väck, räcket var slängt på majbrasan och ett nytt stålräcke satt där i stället. Det var en i byn som grävt upp alla stenstolparna med sin traktor. Han skulle ha dem i trädgården! Och då grävde han upp allihop, ett 20-tal, och tog helt sonika hem dem till sig. Jag skulle också vilja ha dem i Min trädgård! Jag har länge varit ute efter sådana granitstolpar. Men jag hade ju ingen traktor att gräva upp dem med...men även om jag haft det så skulle jag inte ens komma på en sådan tanke!!

Och inte blir det några stolpar över heller...nej han behövde ha alla själv!!!

Mycket egendomligt! Tänk om det faktiskt bara är att göra så; när man ser något man vill ha så tar man det och sätter dit någonting annat i stället. Det är ju mycket jag vill ha till trädgården, det kanske bara är att ta grejerna helt fräckt. Bara man har utrustning och kan släpa hem dem så går det tydligen bra!!.....

Bild lånad från internet eftersom jag inte ens hann fotografera stolparna...

Underbar vårdag!

Vilken otroligt underbar vårdag det är idag! Solens strålar flödar från en klarblå himmel och väcker min slumrande trädgård till liv. Jag vaknade klockan fem i morse och mötte dagens nyfödda skimrande ljus.
I den vilda delen av min trädgård växer det blåsippor. Söta små varelser med kronblad i olika blålila nyanser och en härligt mjuk och lurvig stjälk. Jag kröp runt med kameran nu på morgonen och fotograferade de små blyga skönheterna. De hade precis vaknat.


Blåsippan sträcker sig upp mot himlen och ler mot solen.


"Åh kära solen, värm mig efter nattens frostiga famntag", ser den ut att säga.

Solljuset gör blåsippan lite transparent.


Det livgivande vårljuset gör underverk.

En hel liten skog med blåsippor i trädgården.

Man kan riktigt känna vad andaktsfulla de är över ljusstrålarna.

En sagans värld i den verkliga världen.

En liten tuva blåsippor spanar försiktigt.

Min vita duva har fått komma ut till sin plats på en sten vid dammen.

Visst är det här en härlig färg! Det ser nästan ut som vatten. Jag skulle vilja leka med glasmosaik i trädgården den här sommaren. Kanske gör jag något i botten på fontänen. Vi får se vad det blir.

Biotopskydd

Jag har varit på besök i den djupa skogen. Det här området ligger i en sluttning mot norr och blåsipporna har ännu inte börjat blomma. När de väl kommer igång blir det en blå matta i skogen. På den här delen av skogen har vi låtit bilda ett biotopskydd. Det innebär att skogen har så stora naturvärden att den aldrig får avverkas eller förstöras på annat sätt. Det tycker jag är suveränt bra. Ingen klåfingrig sniken individ kommer någonsin att få förstöra den här härliga skogen!

Egentligen är jag av den åsikten att ingen kan äga naturen. Lite samma inställning som Indianerna.

Jag och labbarna går i stiglöst land och ser oss omkring. En mossig sten ligger och slumrar.


Jag får för mig att klättra upp på den för att få bättre utsikt. Men den är brant och stor!

"Matte, matte, akta mossan!" säger Ella.


Stenen ser nästan ut som ett hus. Ett tak av mossa och någonstans där på gaveln finns det kanske en dold hemlig dörr.

Linnéan slingrar sig ut över kanten på stenen.

Jag älskar sådana här gamla skogar!

Mossiga gamla träd som någon gång har blåst omkull ligger och möter tidens gång. Ljuset silar ner genom öppningen som bildats där träden tidigare stod. Allt har fått vara ifred och lever sitt liv utan att störas av stora maskiner, stora avverkningsmonster. Hit kommer aldrig sådana hemskheter!

Ella sitter och spanar. Hon har sett en öppning i skogen lite längre fram.

Ljuset flödar in i den mörka skogen från en gammal betesmark. Jag är precis på väg att gå ut i ljuset på ängen när jag vänder mig om mot skogen igen...

...och får se ett ljussken hastigt avlägsna sig mellan träden! Hann precis rycka upp kameran innan det försvann in i den djupa skogen. Vad kunde det vara? Lockelsen att följa efter var stark men labbarna var redan ute på ängen och på väg hemåt så jag vände tillbaka och följde efter dem i stället.