Transparent...

Jag sitter bakom spetsgardinen i salen och kikar ut. Ut i den kalla verkligheten. Här inne hos mig, i salen på Riksdagsmannagården, dansar ljusglimtarna från den värmande elden i kakelugnen på takmålningens gyllene mönster. De gamla 1800-tals tapeterna tycks leva sitt eget liv, de slingrar sig i ljusskenet lika suggestivt som en film av Ingmar Bergman. De gamla handblåsta fönsterglasen ger ett skimmer åt livet, en verklighet som fanns en gång. Men den finns även här och nu, här hos mig.
Det gäller bara att ha förmågan att se den.
Tänker på alla dessa tidningar, magasin, som lever på sina bilder. De vill inte ha något nytt, nytänkande, de vill ha samma bilder om och om och om igen. Och så tänker jag...på mitt jobb jag hade i 18 år, där jag såg utvecklingen av alla dessa magasin (och dem som försvann)...och så vet jag, känner, vad som skulle locka ny publik.
Det är lätt att hålla sig till givna mönster, som spetsgardinen som transparent hänger framför det levande fönsterglaset, men det är desto svårare att se igenom mönstret och möta verkligheten, och verkligheten är som vi vill att den ska vara. Det gäller bara att nya ögon får komma fram, att släppa fram klarsynen.

Men så har jag även fått en förfrågan om fotouppdrag, som jag inte vågat svara på ännu. Vet inte om jag har kamerautrustning (har ingen blixt) som klarar av uppdraget för jag fotar ju "bara" i naturligt ljus..! Det är liksom det som är grejen med mina bilder, det är därför som de får det där levande uttrycket (om jag får säga det själv). Så jag vet inte om jag vågar tacka ja. Men om jag inte gör det så är jag nog en idiot! Men samtidigt.....att veta att man kan, att man har förmågan att SE, men samtidigt...ja.....tänk om det är mörkt den dagen, nästan totalt helmörkt och jag har ingen blixt....och har åkt långt och så levererar jag inte??!! Hittar inte magin, får inte till något, och alla blir besvikna. Ska fundera över helgen, skjuta på beslutet lite...och undra över vad jag ska svara?