Rådjuren vässar sina tänder på mina stackars tujor och rosor. En stor och en liten tuja är nästan helt uppätna. Rådjuren har gapat stort över kvistarna, slutit sina käkar och sedan bitit ihop och repat av alla småkvistar och annat grönt så nu är det bara kala pinnar som spretande finns kvar. Och stammen förstås, men man skulle inte ens kunna gissa att det en gång varit en tuja!
Hade jag kommit ut den natten rådjuren vässade sina tänder på tujorna så hade det blivit en svettig jakt i djupsnön vill jag lova. Hade ryckt åt mig första bästa kvast och jagat ifatt dem, eller flugit känns det som, så arg som jag är... 
2 kommentarer:
Jodu, känner allt igen det där. En gång sprang jag ut i trädgården med en innebandyklubba. Det var en halvmeter ifrån att ett rådjur fick sig en smäll. Ibland har jag lust att ringa efter Runar.
Bilden av "jagande kvinna med kvast" hade varit något att vinna fotopris med sanna mina ord.
Skicka en kommentar