Grävling och blåsippa!

Jag var vid ett ödetorp och fotograferade när jag plötsligt hörde det prassla och kvistar bröts.
"Vad är det som dyker upp nu då?" hann jag tänka och ändrade inställningarna i kameran för att kunna fota vad det nu var som skulle dyka upp. (Jag fotar ju alltid i läge M, där jag själv ställer in allt i kameran.)
Från skogskanten alldeles intill skymtade en grävling. Plötsligt, som om den vore radiostyrd, tvärvände den i rät vinkel mot mig! Snabbt marscherade den fram och jag satte mig på huk och fyrade av några bilder. Plötsligt kände jag att det kanske inte var läge att sitta alldeles tyst...jag menar grävlingen var på väg rakt mot mig och den visste inte att jag satt där!
Jag fegade ur helt enkelt och sa: "Och vad gör du då?"
Grävlingen stannade direkt, tittade på mig som om jag inte var sann, och så tvärvände den och lubbade iväg.
Så här efteråt tänker jag att jag skulle fått de konstnärliga "drömbilderna" om jag suttit kvar. Men att få en grävling rätt upp i famnen kanske kan sluta på många sätt...vad vet jag, och just där och just då kände jag att det bästa för oss båda var att jag gav nåt ljud ifrån mig så att grävlingen visste att en människa satt alldeles framför den. 

Jag har haft närkontakt med grävlingar förr.
Det hände en annan vår här i trädgården! Det var en grävling som jagade en annan grävling och de sprang runt på grusgångarna i trädgården så att gruset sprätte, varv på varv. De var helt blinda för omgivningen och jag stod alldeles intill och hörde gruset sprätta på mina stövlar. Det verkar som om, vad jag upplevt i alla fall, att grävlingarna är lättast att komma i kontakt med om våren, i alla fall här i Jämtland.