Porträtt i skogen

Jag tog en tur till skogen för att försöka göra något av det svåraste fotografiskt som jag vet... samtidigt som jag kikade efter en lämplig julgran. Det var inte det lättaste. Jag såg inte träden för all skog och var mest koncentrerad på att se i bilder.
Jag tänkte mig försöka göra något porträtt av mina labradorer. Det man älskar mest och känner mest är alltid det svåraste att återge. Att få det att bli bra, på bild.

Tittut! Ella kikar fram på en stor hög stenbumling. "Stanna, Ella, inte hoppa!!!"

De tre labradordamerna strosar runt så att det frasar i lingonriset. Inte är de stilla en endaste sekund. Att ställa in skärpa, bländare, slutare och iso...och vips när man fått till det så är de borta..
Jag ville försöka att fånga deras personlighet i bilden.

Plötsligt dök Maja upp högst upp på krönet, i motljus, svart hund och motljus...
Hon står och flinar och väntar på att Ella ska dyka upp.

Där är de, alla tre, busiga som tusan. Ella ser helknasig ut! hihi
Gina, 12 år, kollar läget och tänker snart anfalla med ett bus hon med.

Som de låter! Visar tänder och spanar in i varandras ögon. Pratar med varandra, utmanar varandra

Här har de lugnat sig. Sitter snällt uppställda för att matte ska kunna fotografera. (de sitter som på nålar, ett litet pip från mig och de rusar iväg direkt!!) Det gäller att skynda sig med kameran. Ella ser så finurlig ut, undra vad hon lurar på?

Ella 4 år. Mattes lilla bäbis. Den här bilden tycker jag verkligen visar hennes personlighet.

Maja, 7 år. Maja med de stora svarta ögonen, som svarta skogstjärnar. Det här fotot speglar hennes personlighet. Alla tre är olika till sättet. Och det är det som är det svåra med att fotografera porträtt. Att fånga personligheten, det är den som gör hela bilden.