Höstpromenad

Det är något speciellt med hösten. Skogen är som allra härligast då, luften klar och lagom kylig och färgerna är så klara. Vi har tagit en skogspromenad idag och njutit av en fin dag.
Vattnet låg där framför mig och jag bara måste ta ett kort. Jag är så förtjust i vatten och den här vattenytan var så spännande, tyckte jag i alla fall.

När jag suttit en stund och fotograferat den där vattenpölen så skulle vi plumsa ner i den och fortsätta längs stigen. Men eftersom jag suttit där så länge hade hundarna tolkat det som om det var något mystiskt med just den där vattenpölen. Matte hade ju suttit och tvekat att gå över så då måste det ju vara något lurt!

"Nej, det är inte nåt konstigt med vattenpölen", sa jag till Ella, "det är bara vanligt vatten, plumsa ner i den du."

Ella sträcker fram huvudet och nosar försiktigt. Normalt sett hade hon varit i och plaskat runt direkt, men nu var hon misstänksam.

"Men matte, varför satt du så länge och tvekade då??" sa hon. "Gå i först du matte... om du vågar!"

"Det är inget konstigt med vattenpölen, Ella, titta här nu står jag ju mitt i den och inget märkligt händer!!"

Nej, det var ju bara jag som var knäpp som satt så lääänge och fotade en vanlig vattenpöl i skogen. Inte konstigt att hundarna blev misstänksamma. 

Så smög de tre labradordamerna försiktigt längs kanten av vattenpölen. Jag kunde inte låta bli att skratta, för de brukar alltid bli som halvtokiga av glädje så fort de ser vatten. Labradorer är ju riktiga vattensorkar!

Här står Gina, den äldsta labben, och spanar.

Och där dyker Ella och Maja upp. Fart och fläkt och en massa bus! De är så härliga!

Ella sätter sig bredvid mig och ser mig i ögonen. "Matte, jag vill ha lunch!!"

Vi samlar ihop oss och vänder hemåt. Hungriga magar, nöjda kroppar och kylan ute kommer smygande och då känns det faktiskt skönt att åka hem.