Jag läste en bok för länge sedan, jag läser ganska så mycket, boken hette "Kaktusen blommar om natten" skriven av Shani Mootoo. Det som mest fångat mitt minne, eftersom jag fortfarande så lätt minns det, är lukten av blomman. En gigantisk kaktus som hade klättrat, pressat sig, mot den ena husväggen. Faktiskt tagit halva sidan av huset i besittning. Det var just lukten, doften, av den som bet sig fast. Den luktade så intensivt, gott, underbart, ljuvligt så att det inte fanns någon beskrivning som kunde göra den rättvisa. Men den blommade bara under en natt. Jag kommer inte ihåg om det var en natt per år eller en natt under hela dess livstid. Men jag kommer ihåg lukten, doften, av den, den underbara lukten.
Min vita lilja har precis slagit ut. Det kanske är lite sent, men så är det här i norr, i alla fall i min trädgård och när det gäller den liljan. Den luktar, doftar, så otroligt gott och får mig att tänka på kaktusen i boken. Stjärnhimlen talade sitt eget språk ovan mitt huvud och fick mig som vanligt att känna mig liten och betydelselös. En skön känsla; att vi alla är fullkomligt betydelselösa, att ingenting egentligen spelar någon som helst roll och att alla försvinner utan att lämna några spår efter sig. Ganska skrämmande, men visst är det skönt att veta det?
Dessa varma nätter får mig att tänkta på trakterna runt New Orleans, med sin varma fuktiga svarta värme. Mossan som hänger lååångt ner från trädens grenar och de gamla träpalatsen som fortfarande fått behålla sina hemligheter från obehöriga. De står där tomma, till synes övergivna, kämpandes mot fukt och röta, som ett stilleben över förgänglighetens skönhet. Nu ska jag snart gå och se "True Blood" på tv. Men jag gillar inte riktigt den. Den är mest ett slags modernt effektsökeri för kommersiellt lättköpta individer. Tycker jag. De är inte alls som "mina" vampyrer...
Nattlilja vid bäcken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar