Farväl till en älskad vän - Leo

Jämtdalens Leo, så var hans namn och nu är han borta. Han finns inte mer, han har försvunnit. Vart vet jag inte riktigt och det är det nog ingen som riktigt vet heller. Vad som händer när man dör. Jag misstänker, riktigt skarpt faktiskt, att jag kommer att höra hans små tassar på golvet då och då och kanske även se skymten av honom här inne... Jag har delat mitt liv så länge med denna underbara lilla kanin så han kommer att finnas kvar, på något sätt. Han skulle fylla 13 år i juni.
Här på bilden sitter han på verandan och ser ut över trädgården. Man kan riktigt se att det är en intilligent kanin det här.

Leo och min äldsta labbe Gina. De är nästan lika gamla. Och de är riktiga vänner, de har ju vuxit upp tillsammans. Båda två älskar solglimtarna som letar sig in på golvet. De brukar söka upp solfläckarna och ligga och gosa tillsammans i solen.

Leo hade en sån vacker färg, blåzobelsiames.

Leo har aldrig sett en bur. Han var helt rumsren och sprang lös i hela huset. Här på bilden ligger han och sträcker ut efter att ha sprungit runt runt som en tok och skuttat rakt upp i luften och snurrat runt för att landa på mattan åt andra hållet han kom ifrån. Vilken fart! Det skulle man ha filmat!

Leo och solglimtarna...här har han letat upp en solfläck på mattan och ligger och njuter.

Leo och Gina....i soffan tillsammans

"...han kände på sig att han inte behövde sin kropp mer, och därför lämnade han den på dikeskanten men stannade ett ögonblick för att se på allt det han lämnade. /.../ Med ett enda kraftfullt språng var han uppe på vallens krön och tillsammans sprang de bort i lagom fart, ner genom skogen där de första gullvivorna började slå ut."    ur Den Långa Flykten av Richard Adams.

Jag tror faktiskt att vi ses igen, någonstans någongång