Då, för 8 år sedan, var det tydligen en bygdens son som skulle/ville köpa den här gården.
(fick vi höra när vi precis köpt gården)
Nu har vi, jag och min man, bott här i 8 år och....
Nääääää.....känner att jag inte riktigt har modet att berätta ikväll, heller...
Det jag kan berätta är att fortfarande har ingen från byn hälsat på oss....annat än (misstänker jag) när jag haft trädgårdsvisning.....men de presenterade sig inte så jag vet inte om de kom här från byn eller från Stockholm eller Malmö eller Kiruna eller från faan vet vart...
En av dem hade en planta med sig, hon sa till mig: "Den här kan du få!!!"
"Jaha" sa jag och lät glad. "Vad är det för något då?"
"Det är en tokgubbe!!! Jag tyckte att den kunde passa dig!!!" (sagt med elak hatfull stämma)
/Jag kanske berättar mer nästa gång./
..........
Visar en bild jag gjorde idag, här på gården. (..där jag egentligen inte får bo..) det är taket på det andra huset och snön och himlen ...ja bilden blev lite speciell tycker jag.
Ja jisses...det kanske är där jag ska vara..uppe i det blå....
21 kommentarer:
Men kära vän, varför är det så?
Vi flyttade hit för fyra år sedan, men alla har varit enbart välvilligt inställda och jättetrevliga, och önskat oss lycka till med gården...kan inte tänka mig annat!
Någon gång kanske du berättar om anledningen - om det nu ens finns en sådan, ibland förstår man inte folks handlingar och elaka tungor som verkligen kan stjälpa en....
Mod till er
Eija
Du skojar! Inte klokt att bete sig på det viset. Hoppas ni trivs ändå. Ha de gött!!
ja du vad säger man,ibland är det inte lätt att komma som utböling till en liten by
ha det så gott
maggan
Avund kanske? ;) Skulle inte förvåna mig ett dyft men vad spelar det egentligen för roll? Sådana människor klarar man sig mycket bättre utan. Skriv en bok, ett filmmanus eller något annat spännande och tjäna pengar på historien. Du sitter på en guldgruva! Angående det jag berättade om min bakgrund så kan jag bara säga att jag blev av med några ton från mina axlar. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men nu när alla vet vem jag är så är allt möjligt! Det finns inga begränsningar! Jag har klarat mig genom allt och ingen kan ta min historia ifrån mig.
Kram/ Anna
Oj... detta känns igen. Jag och min familj bodde i en liten by i 7 år men inte räknades vi! Vi hade turen att det fanns fler inflyttade familjer som vi kunde ha visst socialt utbyte med. Men de som hade bott i byn i många generationer bevärdigade inte oss "nya" med en blick en gång och ännu mindre med ett "Hej". Varför? Rädda för nytt, rädda för nya idéer och impulser, rädda för att deras egna liv skulle verka tråkiga jämfört med våra, rädda för ALLT som inte var som det alltid varit. Men sådana tendenser finns ju inte bara i små byar ute på landet... de genomströmmar hela samhället på olika sätt. Men det tär på en att bli behandlad som luft, fast man vet att det inte är en själv som det är fel på. Det gnager.
Kram
Hmmm, är det ett landsbygdssyndrom det där? Önskar själv att vi träffade grannarna mer, men jag är inte bättre jag... Fy vad tråkigt egentligen, jag måste bli bättre på att hälsa på mina grannar, dom flesta är dessutom nyinflyttade, dom kanske känner som du :-(
Å snälla nån... det var väl ändå den som sålde gården som bestämde att det var ni som skulle ha den???
Typiskt att de ev dök upp vid trädgårdsvisningen.
Jag har också flyttat från utsocknes och hit men kan inte säga annat än att jag blivit toppenbemött...
Att sedan våra vänner ursäktar sig med att de inte har vägarna förbi (inte så konstigt, vårt hus är det sista vid vägens ände, blir lite svårt då) och alla hälsade på oss det första halvåret och sen blev det betydligt sparsammare med besöken, men hat har jag aldrig känt från folk härifrån.
Vad tråkigt att det blivit så.
Önskar att du kunde berätta mera.
Det finns ju så mycket positivt i byarna runtikring.
Avundsjuka är det säkert.
Finns det inget byalag, inget man hjälps åt med? Ingen spännande gammal tant att liera sig med?
Jag är själv inflyttad till en by och har ett lagomt umgänge, kom i kontakt med några äldre för att jag var intresserad av vår gård förr, via hantverk och vägförening.
Folk är tokiga! Hoppas ni trivs på gården trots detta.
Läcker bild! Det är lite rymdkänsla över den.
Vad löjligt!!!I stället skulle de vara glada att huset köptes av er som förstår att uppskatta denna skatt.
Det tolkar jag utifrån dina bilder bla.innefrån huset...
KRAM från mig!
Så ser det väl ut då avunden visar sitt fula tryne!
Varit med om det då jag flyttade till ett gammalthus i mitt barndoms samhälle. Inte NÅGON hälsade på under de två åren jag klarade av att bo där. Jag var en"stockholmare" ,utböling, och man gick över på andra sidan trottoaren då jag var ute i trädgården, trots att jag var född och uppväxt där???? Syndromet liknade: kom inte tillbaks och tro att du är något. Idag skulle jag stanna kvar, och skriva ett filmanus eller bok, och delge hela befolkningen om hur det kan vara , det mysiga livet på landet, så kanske någon tar det till sig, och det kan bli en förändring hälsar
Huvva vad otrevligt ! Jag ryser !
Fast ibland kan det vara skönt utan grannkontakt. Där vi bodde förrut blev det för mycket kontakt med grannar & till det en massa tjafs. Där vi bor nu har vi ingen grannkontakt & vi tycker att det är jätteskönt ! ;)
Kram Anki
Det är synd om människorna...
Känner så väl igen symptomen! Bodde
själv i 6 år i den inavlade byhålan Gottröra och där var det precis likadant!! Vi fick höra att man visste allt om oss, typ inkomst och sant men skulle inte komma att häls de närmaste 15 åren på utbölingarna, som dessutom kom från Stockholmstrakten och helt säkert trodde de var förmer...vi flyttade då grannen började inhägna våt tomt med meterhöga jordhögar.....Bonnläppar!!
Vill höra mer!
Barbro
Styrkekram från en som vet så innerligt väl vad det handlar om! :)
Usch va hemskt att bli utsatt så av grannar! Undrar just om 'Bygdens son' klarat att få en sådan trädgård och ett sådant vackert hem som du och din man skapat. Nåja, hat och avundsjuka tär. Önskar er allt gott! Vänligast Monika M
Sa synd at det er slik. Ma innromme det stakk litt i meg da en av naboene omtalte oss som 'de nye' i gata - vi hadde da bodd der i 8 ar...
Jag vet att detta kommer att kännas som ett jobbigt tips. Men för mig har det hjälpt att vara väldigt vänlig mot alla infödingarna (ja inte överdrivet vänlig mot de som anmälde oss till Länsstyrelsen förstås...) Men genom vänlighet chockar man dem lite, tar dem på sängen liksom. De tappar fattningen och vet inte hur de ska ge igen. Så börja hälsa och vinka när ni passerar varandra, och byt ett par ord om ni möts i affären. Alltihop bottnar ju i deras rädsla och osäkerhet så om de inte känner sig hotade av dig så kan man hoppas att det lättar så småningom. Och gör det inte det så kan du åtminstone känna dig stolt över att du inte sänkt ditt beteende till deras nivå!
Det man inte vet något om är man lite rädd för, förmodligen bottnar det i något sånt, men det låter väldigt otrevligt.Hoppas att ni får mycket kärlek från annat håll!Kram.
Jag är själv född bara en mil från där jag nu bor men har alltid setts som "utböling". Osäkerhet kopplat med avundsjuka är min tolkning av detta fenomen. Kan bara råda dig att hitta dina vänner i andra byar, du har säkert fler "olyckssystrar/bröder"på andra små orter. Skickar dig en varm KRAM!
Skorpan
Du skojar? Och jag som trodde bybor var vänliga själar... Människor är sorgliga, men väldigt fascinerande!
Skicka en kommentar