Jag hör ödehuset ropa efter mig!!!

En gång för länge sedan, det var innan jag flyttade till gården där jag bor nu, hittade jag ett ödehus som bet sig fast i mitt minne, i mitt inre. Ett annorlunda trähus som var helt övergivet. Igår åkte jag dit igen och hälsade på.
Genom glasrutorna syns ett lockande skimmer.

Fönster. De är så vackra med sin blanka reflekterande yta. Vatten och fönster är två kära ting för mig. På sitt sätt liknar de också varandra. Den blanka ytan som speglar omgivningen, genomskinlig fast ibland inte.

Ett härligt grått ödehus med sina träpelare, kolonner, där uppe vid taket. Så fint!

Jag är så förtjust i den här silvriga grå färgen! Hade jag det här huset så skulle jag vilja bevara det grå. Mycket av det som är så speciellt med det här huset skulle nog försvinna om det målades tror jag.

Det har så fina utsmyckningar överallt, så fina detaljer.

Hör ni hur huset lockar!?? Jag riktigt känner hur det skulle vara att smyga runt där inne. Gå omkring och känna hur det var en gång i tiden i sina glansdagar.

Jag kikar in genom ett fönster. En dubbeldörr leder in i huset.

Här pratar vi äkta vara. Det gamla slitna, den äkta patinan. Så vackert att se på, att fotografera!! Spåren av det förflutna och så...ljuset...detta varma kvällsljus som dansade in i rummet. Jag älskar den här bilden med slitaget på dörren och revan i tapeten. Tycker att jag känner husets själ i bilden.

Här kikar jag in genom ett annat fönster. Trappen upp till övervåningen skymtar. Skulle vara så intressant och roligt att gå upp där!! Att få gå upp och möta det orangerosa kvällsljusets sista skimmer i de gamla rummen.

Det är dags att åka därifrån och jag vänder mig om och hela tiden hör jag huset ropa efter mig! När jag först kom ropade det glatt som om det visste att jag skulle ta hand om det, sedan när det inser att jag tänker åka och lämna det till sitt öde så ropar det så sorgset att jag får tårar i ögonen.... 

Jag vände ryggen till huset och gick tillbaka till bilen, hela tiden med ljudet av husets röst i mina öron.