Dunbollarna... och aningslöst spionage!

Klockan hade passerat tre på morgonen och solen lekte alldeles nyfödd, för den här dagen, med försommarens skira grönska. Jag begav mig ut i omgivningen och gick en sväng efter vägen upp till bygdegården. Maskrosens dunbollar och det speciella ljuset gjorde att jag hukade med kameran i dikeskanten och fotograferade. Reste mig upp, gick några steg och hukade mig ner. Så där höll jag på ett tag...hmmm.. glömsk av omgivningen och hur mitt beteende kanske såg ut med andras ögon...

Ljuset lekte med hundkäxen, studsade runt och tände vissa blommor och släkte andra. Jag var så fascinerad av ljusspelet att jag först inte reagerade när ljudet av en dörr som smälldes igen med en skarp knall hördes...

Dunbollen ser så mjuk ut. Det var alldeles vindstilla så här tidigt på morgonen men jag hade gärna sett att vinden gripit tag i några frön och fått dem att dansa iväg. Det skulle säkert blivit en bra bild.
Plötsligt hör jag en bil starta, på samma ställe som dörren precis innan slagits igen, och iväg vrålar bilen.
"Oj oj", tänkte jag, "nu har grannen här nedanför sett när jag hukat upp och ner i gräset under hela den här tiden!!" En bit nedanför vägen ligger hus och jag hade inte haft en tanke på att någon, kanske, skulle få för sig att jag hukade i diket och fotade mot deras hus! Jag såg ju bara dunbollarna...och ljuset.

Bilens vrålande tystnade lika tvärt som det började. Den hade bara kört iväg med en hast till en annan grannfastighet i den mycket arla morgonstunden. Fantasin började genast jobba och jag undrade om det var jag och mitt smygande med kameran som påkallat detta dörrsmällande och ivägkörande den korta biten...eller om det var någonting helt annat... Jag har ingen aning och jag lär aldrig få veta det heller.  Man kan få vara med om mycket spännande så pass tidigt när alla tror att alla andra sover....