Spökis

Spökis finns inte mer. Spökis var en av mina koikarpar och hon kommer inte att sväva runt i det svarta vattnet i den stora dammen i trädgården den här sommaren. Inte heller kommer hon att simma i dammen nästa sommar för hon dog idag.
Molnen kommer att spegla sig i det blanka svarta vattnet utan att möta hennes guldgula spegelbild. Jag kommer att sitta vid dammkanten nu i sommar men Spökis kommer inte att äta ur min hand...

Labradorerna kommer att ligga vid dammkanten med sina svarta tassar dinglandes över dammkanten ner i vattnet...men ingen Spökis kommer att simma dit och killa dem på trampdynorna med sin fiskmun.


Det finns säkert många människor som tycker att jag är fjantig, mycket fjantig, och löjlig som har känslor över en fisk, en fisk som till och med dog...men jag vill säga er, att efter det att jag skaffade mina japanska koikarpar så har jag insett att även arter som inte andas luft kan vara värda att älskas.
Koiarna har olika personligheter och skulle jag jämföra dem med något annat slags djur så skulle det vara labradorer; de är busiga, kloka, intelligenta och är snälla med varandra. Och så är koiarna kända för att bli mycket gamla.
Men spökis blev inte gammal.

Nu ska jag ut och hitta en plats för Spökis där hon kan få möta sin evighet i fred. Tjälen har precis börjat släppa greppet om marken och spadens bett ska få trygga hennes boplats i jorden. Men själv simmar hon nog i den verkligt stora dammen nu, den stora dammen utan slut...