28 april 2010

Spökis

Spökis finns inte mer. Spökis var en av mina koikarpar och hon kommer inte att sväva runt i det svarta vattnet i den stora dammen i trädgården den här sommaren. Inte heller kommer hon att simma i dammen nästa sommar för hon dog idag.
Molnen kommer att spegla sig i det blanka svarta vattnet utan att möta hennes guldgula spegelbild. Jag kommer att sitta vid dammkanten nu i sommar men Spökis kommer inte att äta ur min hand...

Labradorerna kommer att ligga vid dammkanten med sina svarta tassar dinglandes över dammkanten ner i vattnet...men ingen Spökis kommer att simma dit och killa dem på trampdynorna med sin fiskmun.


Det finns säkert många människor som tycker att jag är fjantig, mycket fjantig, och löjlig som har känslor över en fisk, en fisk som till och med dog...men jag vill säga er, att efter det att jag skaffade mina japanska koikarpar så har jag insett att även arter som inte andas luft kan vara värda att älskas.
Koiarna har olika personligheter och skulle jag jämföra dem med något annat slags djur så skulle det vara labradorer; de är busiga, kloka, intelligenta och är snälla med varandra. Och så är koiarna kända för att bli mycket gamla.
Men spökis blev inte gammal.

Nu ska jag ut och hitta en plats för Spökis där hon kan få möta sin evighet i fred. Tjälen har precis börjat släppa greppet om marken och spadens bett ska få trygga hennes boplats i jorden. Men själv simmar hon nog i den verkligt stora dammen nu, den stora dammen utan slut...

26 kommentarer:

Ester sa...

Åh vad sorgligt! Det är så tråkigt när älskade små vänner lämnar en, oavsett om de bott inne i huset eller ute i dammen.
Må så Gott!
Ester

Lisas torp sa...

Åh, så sorgesamt och tråkigt!
Kram
Lisa

Vit som snö sa...

Vad trist att höra! Jag tycker inte alls att det är fånigt att ha känslor för en fisk. Dom kan också ha lämnat sina spår i ens hjärta!
Tycker Spökis hade tur som fick leva sitt korta liv hos just dej!
Kram Cilla

Viola sa...

Så klart att man har känslor för allt levande...så sorgligt, ser framför mig.. labbarna vid dammen...kramen

Slottsträdgårdsmästaren sa...

Vila i frid Spökis.

Hyacinth Bucket sa...

http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html

Det er altid trist når et elsket dyr går bort.
Uanset om det er en fisk, hund eller andet.
Jeg forstår din sorg for jeg har selv mistet..:-(

Hilsen Lisbeth fra Danmark og mine 7 hunde

Gela sa...

Vad tråkigt. Förstår helt och fullt att man kan ha känslor även för fiskar. Hoppas du hittar en fin plats åt den. Kram Gela

Vitt hus med svarta knutar sa...

Vad sorgligt att din fina Spökis inte finns mer. Det spelar ingen roll hur stort, litet eller vilken sort djuret är. När man har en relation till ett djur är det alltid en stor saknad när man mister det.

Du hittar säkert en fin plats för Spökis.
Kram,
Regina

sylvia sa...

hei kjære deg.
å så trist dette var,helt enig med deg,at en kan ha følelser for fisk,
vi hadde en som her Ole,ble så trist den dagen den døde.
ønsker deg en fin kveld,
klem fra sylvia

HelenJ sa...

Självklart ska man få sörja även en fisk. Jag, som numera jobbar i växtbutik där vi även säljer dammtillbehör och fiskar, lider i smyg när folk kommer och med en axelryckning säger att "alla fiskarna dog i vinter så jag måste köpa nya". Jag vill knappt sälja till dem.... Hur kan de bara tycka det är ok att fiskarna dog? Varför är de inte ledsna, eller till och med skamsna, eftersom det i nästan samtliga fall beror på slarv eller lättja att fiskarna dött?
Jag är glad att du hör till dem som bryr sig!
Tröstekramar...
/Helen

färgtrappan/m-l sa...

Oj, vad tråkigt. Det är klart att man sörjer sina djur, oavsett om det är en fisk, hund eller vad som helst.

Jag är säker på att hon får en helt underbar viloplats i din fina trädgård. Hon ler nog i sin fiskhimmel :)

Lantliv i Norregård sa...

Hej!!
Tycker inte alls att du är fjantig!!!
Det spelar väl ingen roll vad det är för djur!!
Det är ju relationen man har till sin vän;o)
Styrkekramar till Dig vännen!!

Kram Kram Malin

bakom berget sa...

Va tråkigt! Jag har ju sett hur såna där fiskar känner igen sina mattar och hussar. Kommer när man ropar och äter ur handen. Visst, det är väl klart att man sörjer en sån kompis!
Ha det gott! Kram.

Annika Christensen sa...

Oj oj... vad sorgligt. Det spelar väl ingen roll om det är en fisk eller fågel?
Ha det så gott du kan
Annika

Anonym sa...

Vad tråkigt! Klart man saknar sina vänner, oavsett vad de är för djur. Alla har de sina personligheter.
Ha det gott!
Kram Marita i Björkhagen

godastunder-tokigaidéer sa...

Tråkigt att höra klart att man saknar sitt sällskap och att de finns där. Fina minnes bilder.

HA det gott
Kram Anna

skogsnuvan sa...

Alla djur har en själ även fiskar och vacker var hon och visst kan jag förstå att du känner som du gör. Ett liv är ett liv.

Vår sekelskiftes-dröm sa...

Om man skaffar djur även om det är små fiskar. Då ska man ta hand om dem och då är det klart man blir sorgsen när de går bort.
Kram Anette

NataljaOblonskaja sa...

Vad säger du, larvigt att ha känslor för en fisk? Det är ju ändå en levande varelse, så det är klart att man får sörja. Och de är väl som vilka husdjur som helst.
Vi kan ju inte ha pälsdjur heller så för oss är verkligen fiskarna husdjur.
Jag vet precis hur "tama" koiar kan bli. De kommer och äter ur handen. Vissa nyfiknare än andra. Så visst kan man ha känslor även för fiskar. Speciellt om man haft dem ett tag och lärt känna deras små egenheter.
Vissa år har flera dött under vinterförvaringen, verkar som om det är det mest kritiska för att få dem att överleva. Ute i dammen är det mest fåglar och katter man får passa dem för.
Ett år låg bara skelettet kvar efter en av de stora, på gräsmattan, visst var det sorgligt.
Skulle den äldsta vita som är tio år dö, usch säger jag bara, vad tråkigt det skulle vara.
Så jag förstår precis hur sorgligt du tycker att det är just nu och att du vill begrava lilla/stora Spökis.
Camilla

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Men så lessamt, det är klart du saknar din vackra karp. Jag tycker du har skrivit så fint om Spökis.
Stor kram till dig
AnnaMaria

Lilith sa...

Jag tycker inte alls du är löjlig som sörjer en fisk! För jag vet hur det känns att mista ett djur, eftersom vi miste familjens högt älskade katt Agaton så sent som i lördags. Jag har många gånger råkat på människor som ställt sig totalt oförstående till att ett djur faktiskt kan betyda så oerhört mycket för en, och bli en riktig familjemedlem. Människor som behandlar djur som något slags slit- och slängprylar: dör de så rycker de bara på axlarna och skaffar ett nytt som om inget hänt. Sånt kan jag inte förstå!
Hoppas du hittade en fin sista viloplats för din simmande vän! Tröstekram till dig!

Möllebacken sa...

Så sorgligt, alla djur och väsen har en själ och personlighet. Och det blir trots allt en familjemedlem då man är van att se efter den dagligen. Det blir en tomhet när de försvinner.
Kram På dej.
Pella

where the forest end... sa...

Spelar ingen roll om djuren är ickemänskliga, och oavsett art..lika jobbigt blir det endå..

Beklagar verkligen...


/charlotta

Nillas Trädgård sa...

Jag gråter också när jag hittar någon av mina fiskar döda. Man måste väl få älska fiskar också???

Anonym sa...

Det var ett tag sedan.. Även ett tag sedan jag fann din blogg.. Nog ska din lille fisk få samma slut och tanke som vi litet större varelser. Din blogg är, för mig och antagligen så många fler, en tröst i tillvaron. Så underbart vacker och så underbart skön. /Jarl

Anonym sa...

Vill och ska det. Älska allt man mött.

Related Posts with Thumbnails