Frusen tid

Snön kom och lekte lite med oss och sedan försvann den. Nu har frosten tagit vid i dess ställe. Jag har varit och fotograferat lite och kommit förgängelsen inpå livet. För en tid sedan, var det hö i den här ladan. Om det var för länge sedan eller endast för ett tag sedan beror på vilken personlig uppfattning man har om tiden. Nu har skogen tagit tillbaka det den förlorade en gång i tiden. Det ena avlöser det andra och följer händelserna tidens gång så tar alltid naturen tillbaka sin självklara rätt till existens.

En gång för länge sedan var även ladan stora levande träd. Nu håller timret på att bli till mull där nya träd växer. Kretsloppet har gått ett varv och allt är frid och fröjd, kan man tycka. Men det ser i alla fall ut som om den stackars ladan kämpar, nu för tiden en ojämn kamp, bortglömd av dem som en gång byggde och använde den. De kanske inte ens finns kvar längre, de heller..

När man går närmare är det som om dörren öppnas till en annan värld. Samma värld men annorlunda. Allt blir så mycket mer påtagligt när man kikar in genom dörren. Känns nästan som om man kikade in olovandes på händelser som egentligen inte var tänkta för människors ögon.

Kaos hittar man här inne i ladan. Eller är det här ute man bör säga nu? Kaosteorin dyker upp i mina tankar; att den stämmer verkligen här. Eller kanske inte. Det kan vara så att det som ter sig som rena kaoset egentligen är någonting helt annat. Det kan gå tumultartat till ibland när ting tar tillbaka sin ursprungliga rätt till existens, men till sist blir allt som det var avsett att vara; i det här fallet skogen som återställer människans korta gästspel i dess livsflöde.

Begreppet tid kommer ofta i mina tankar när jag vistas vid vatten. I det här fallet bäcken i skogen. Vattnets konstanta rörelser sker här och nu, precis i detta ögonblick, nya rörelser hela tiden men ändå samma rörelser som har skett hela tiden innan, ända sedan dess begynnelse. Och hur vet man hur långt tillbaka det kan ha varit? När började bäcken; kan man mäta tiden?

Jag hoppas att det kommer en tid när vi människor inte ser oss tvingade att mäta en massa tid hela tiden. Att allt kan få ske i sin egen rytm. Jag tror egentligen inte alls på begreppet tid; det är en uppfinning av mänskligheten, ofta i syfte att hålla kontroll på saker och ting.

Bäcken leker sig fram genom skogen utan egentligt mål eller mening. Den bara finns där; utan planer, krav eller plikter.

Det är någonting speciellt med vatten. Livfullt forsande samtidigt som fruset till is men ändå samma vatten.

Den här bilden får mig att tänkta urtid. Tid innan tiden fanns. En mer naturlig tillvaro som känns lockande och spännande. Det finns snart inte mycket naturlig natur kvar längre. Och det lilla som finns kvar vill människan gärna utnyttja, exploatera, med de numera så modernt slagkraftiga orden: "vi måste tänka på miljön!" Jo visst, men går det verkligen att rädda vår miljö genom att exploatera naturen?...