Ett decennium...

Ja så är det! Nu har jag bott på den här gården i 10 år. Helt otroligt vad tiden försvinner! Vi köpte gården 4 mars 2004, det är ett datum som jag aldrig glömmer. Vi hade väntat på beslut om vem som skulle få köpa i hela 7 månader! Mannen hade gett upp hoppet, inte jag. Jag vägrade ge upp. Glömmer aldrig känslan när säljaren till slut valde oss.
När jag fick nycklarna i min hand…
Det har hänt mycket under de här 10 åren. Bra saker och jobbiga saker. Som det är för alla, antar jag. Jag har gjort en trädgård, från ingenting och utan egentliga kunskaper, som blivit en besöksträdgård och varit med på TV i Trädgårdstoppen och reportage i magasin. Det har varit besökare i trädgården som berättat en del av husets historia, det har varit tv-folk, professorer och annat kändisfolk här på besök.
Roliga situationer har uppkommit då jag först inte känt igen dem.
Jag har haft otrolig tur på auktioner med att finna möbler till huset i stil som jag älskar och som passar huset. Vi har blivit erbjudna att låta göra biotopskydd av en del av vår skog och få pengar för värdet av träden samtidigt som de får stå kvar, underbart!
   Och det har hänt saker som man inte rår på.
Första kontakten med byfolket fick jag veta att det var en ”bygdens son” som velat köpt gården, att vi var ”fel” ägare! (Den här byn är känd för sin fina sammanhållning..)
Efter fem år lade företaget som mannen då jobbade på igen, han blev utan jobb /nu har han ju jobb igen/ Fyra månader efter mannen var det min ”tur” att bli arbetslös. Företaget jag jobbat på i 18 år flyttade all sin verksamhet till Stockholm. Min första dag som arbetslös fyllde jag 40 (ingen från min tidigare arbetsplats hörde av sig.)
En vecka senare blev min älskade islandshäst sjuk i fång och jag fick rådet att låta döda honom…/men kontaktade Strömsholm, och så behandlade jag honom själv och nu är han frisk/ Några dagar efter det sa en trädgårdsbesökare elakt (tror hon var från byn men hon presenterade sig inte) att hon hade en planta som jag kunde få, en ”tokgubbe”, för det passade en sån som mig…
Några veckor senare blev det känt att en bybo planerade vindkraftsindustri rakt framför byn!
Jag hittar tillbaka till konsten och börjar fotografera, går utbildningar
 och startar eget företag, Boije Photography.
Ja, det har hänt en del det här decenniet.