27 september 2012

Pessimistkonsulten...

Pessimistkonsulten slog till igen!
(jobbig läsning men ibland behöver man skriva av sig.)
När jag gjorde det stora misstaget och lät förstå mina "storartade" planer att satsa på mig själv och mitt fotograferande, och att efter 25 år ha måst avstå från den jag är fär att jag måste förstå att samhället och alla andra inte vill ha konstnärliga typer..och att man måste göra som alla andra, men att alla andra är så mycket bättre än mig att jag inte ens kan jämföra mig med dem...som litet barn, som tonåring och som vuxen, så lät pessimistkonsulten mig förstå att jag, än en gång (som när jag var liten och som tonåring och vuxen) måste slå mina griller ur huvudet och växa upp.
Javisst (som om jag vågat hoppas på annat..) så slog pessimiskonsulten till med full kraft, igen, som alltid när jag som mest behövt stöd och vägledning, eller kanske bara ren medmänsklig värme. (men det är kallt iskallt)
Det är svårt, ibland, oftast, att vara enda barnet. Vad man än gör är fel för föräldrarna och att ständigt låtas förstå att alla andra är så mycket bättre än en själv tär på krafterna, speciellt när man står inför stora förändringar. Extra jobbigt blev det när "konsulten" meddelade att huset/gården är värd mycket mindre nu efter allt (trädgården, målning, gjort kök och badrum mm mm) som jag och min man gjort, än när vi köpte den.......
(undra varför jag valt att aldrig skaffa egna barn...)
(Bilden gjord i kameran, naturligt ljus) 

14 kommentarer:

Anonym sa...

Vet du, jag känner precis igen mig i det du skriver. Har själv nära kontakt med en pessimistkonsult. Jag tror egentligen inte det handlar om brist på kärlek men en väldigt missriktad sådan. Dessa konsulter förstår nog inte riktigt hur stor skada deras små kommentarer lämnar... Här får du en stor varm medmänsklig kram från mig i stället som tycker du är fantastiskt begåvad och har en sällsynt talang för att fånga speciella ögonblick och känslor i dina bilder! Kram från Nina

Bitte sa...

Var bara tvungen att skriva en kommentar, ofta kikar jag bara in här som hastigast och njuter av dina vackra bilder.

Vad jag känner igen mig i det du skriver, även om de pessimistkonsulter jag har i min närhet ändå verkar vara lightversioner av din. Jag har också blivit så styrd ända sedan jag var liten, helst av allt skulle jag väl ha blivit läkare eller civilingenjör eller något annat "fint", trots att mitt eget mål var att komma in på Musikhögskolan. Men... musik kan man ju inte hålla på med, det finns ingen människa som kan försörja sig på något sådant trams! Så... jag sökte aldrig till Musikhögskolan, trots att det var det mitt hjärta ville...

Jag tycker att det är tråkigt att din pessimistkonsult inte kan vara stolt över dig som är en fantastisk fotograf och som har skapat en sagoträdgård ur ren vildmark. Dessutom visades trädgården på TV tidigare i år! Det är ju faktiskt inte vem som helst som får vara med på Trädgårdstoppen.

Det där med att ert hus skulle vara värt mycket mindre nu än tidigare, måste vara rena rama bullshiten. Ni verkar ju dessutom ha renoverat så otroligt varsamt och bevarat alla vackra originaldetaljer. Eftersom det är år 2012 nu, tror jag att ett badrum med modern standard faktiskt HÖJER värdet på ett hus. Så det så :-).

Varma kramar
Bitte

Anonym sa...

Har svårt att mäta mig med alla finna kommentarer, men jag säger bara "fortsätt att fotografera" som du gör.Jag är trollbunden.Berit

Anonym sa...

Kan inte annat än rasa inombords när jag läser det du skrivit idag. Har själv haft en lycklig barndom med allt stöd man kan önska sig men under mitt vuxna yrkesliv har jag mött många barn som har eller har haft det som du. Det är förödande att inte duga hos dem som borde stå för närhet, värme, uppmuntran och stöd i ens livsval.

Kanske beror det på att föräldrarna omedvetet vill förverkliga sig själva genom sina barn och inte inser att det istället för att gagna ungarna slår undan fötterna på dem. Tycker Björn Afzelius text till låten "Ikaros" beskrivet det här så bra. Den har stått som en ledstjärna för mig när jag uppfostrat mina egna barn.

Kanske din pessimistkunsult skulle må bra av att fundera en stund över den också så här är texten i sin helhet.

Styrkekram till dig!

När jag tänker tillbaka på min barndom
ser jag skräckbilder tydligast av allt.
Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mej
är dom minnen som hårdast sitter fast.
För som barn tar man kärleken för given;
allting annat är mot ens natur.

I den stund man tar steget ut i livet
är man bara ett tillgivet djur.

Ändå står snart dom vuxna där och pekar
ut den riktning dom tycker man skall ta.
Alla drömmar dom själva har förvägrats
vill dom förverkliga genom sina barn.
Är man lydig belönas man och hyllas,
revolterar man mister man allt.
Ingen älskar ett barn som inte lyckas,
ingen älskar ett barn som är stärkt.

Men vem besitter förmågan att veta
vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säj' till nån annan hur lyckan ser ut,
vem kan säj' vad nå'n annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån,
låt dina växter får leva där dom trivs.
Lås inte in dina plantor i ett drivhus,
låt dom få slippa ett onaturligt liv.
Låt den du älskar få pröva sina vingar,
en dag så flyger din älskade rätt.
Vill du bli respekterad av din avbild
får du visa din avbild respekt.

Viola_T sa...

Konstnärliga talanger är svåra att mäta i pengar, därför missunnsamhet och rädsla. Kanske har IT-konsulter lättare att få gehör MEN byt för allt i världen inte inriktning. Trots allt mår DU bättre med ett konstnärligt yrke och det är väl viktigast. Lev på!

Ruben sa...

Förstår ingenting!! Men det är väl för att det hela är så uridiotiskt dumt! Ta och skriv ner den här personens goda råd på en lapp, och så gräver du ett djupt hål, och begraver lappen. Sedan går du vidare!!!

Ha det gott!
/Ruben

lisashus sa...

Jag läser och ser vad du skriver och för mej ter det sej ofattbart, hur någon människa kan vara så grym mot en så begåvad person som du! Att du dessutom fått en hel del uppmärksamhet borde ju också betyda något i denne "pessimistkonsults" ögon, men det räcker tydligen inte!

Du - gör som föregående här skriv ner allt på en lapp och gräv sedan ner den och läs sedan alla positiva kommentarer som du får här, där jag är en i mängden! Jag beundrar dej mycket - både för din talang och även din tåga att genomföra saker som du ju också gör!
Stå på dej och var den fantastiska konstnär du är!!
Styrkekramar
Lisa

Lottas Fotografi sa...

Men så förskräckligt att göra så mot sitt barn!!! Instämmer i tidigare kommentarer, kunde inte kommenterat bättre själv. Jag är själv ensambarn, men mina föräldrar har alltid stöttat mig i mina beslut. Och i de få fall de inte hållit med mig har de hållit inne med sina åsikter (så länge jag inte tagit skada av mina ibland knasiga beslut!).
Däremot har, eller rättare sagt hade, jag en väninna (vi har känt varann hela livet) som är en riktig pessimistkonsult. Efter alla dessa år insåg jag plötsligt för nästan exakt ett år sedan hurdan hon är och hur det påverkar mig. Det blev plötsligt så glasklart för mig en helg när vi var på spa tillsammans. Vi har inte pratat med varandra sedan dess. Och det är skrämmande, men jag har inte saknat henne eller tänkt speciellt mycket på henne heller. Men det är helt klart lättare att säga upp bekantskapen med en barndomsvän än att göra det med sina föräldrar!
Hur som helst, du ska fortsätta göra det du är bra på och det som får dig att må bra. Stå på dig, annars gör någon annan det! :) Och du, sluta aldrig fotografera. Vi är många som beundrar och inspireras av dina underbara fotografier!
Styrkekramar från Lotta

Majberggrens's Värld sa...

Har ju inte följt din blogg så länge men jag gillar den jättemycket. Vad jag förstår är konsulten kanske din mor . Om det är så illa att hon "tar" mer energi än hon tillför så måste du nog som vuxen, för att må bra, konfrontera konsulten med hennes (?) egna råd och kommentarer.
Jag är också enda barnet och är uppvuxen under mycket enkla förhållanden men med föräldrar som alltid fanns där för mig. Inga "stora" ord och kärleksförklaringar men det behövs inte heller...för man vet och känner att man duger som man är!! //M

Ingrid sa...

Va svårt och ont det låter. Jag hoppas du kan orka stå över det.
Jag älskar dina bilder; och även dina texter.

Min goa mamma var ofta pessimist. Det var mycket man inte kunde göra med sitt liv. Ofta var det bäst att inte ens försöka.
Nu, 30 år senare, sitter jag här med mina egna barn, och förstår att mycket av allt man inte blev betrodd, berodde på rädsla. Mammas rädsla för hur barnet (jag) skulle klara nederlaget.
Jag försöker medvetet att inte "skona" mina barn för mer än det som är högst nödvändigt...

Kan detta vara en sorts förklaring till även dina "pessimister"? Troligtvis inte. Med sådan kyla!

Det viktiga är att du kanske kan bli den i ditt liv som berättar för dig att du kan...
Önskar dig all möjliga lycka till vidare!!!

(Ibland kan man möta "dumskap" och elakheter med rationalitet. "Det är inte logiskt att hus och hage skulle var mindre värt efter allt arbete och renovering, där tror jag du tar fel."
"Det är tråkigt att du inte kan uppskatta mina bilder som är så viktiga för mig. Men det är fint att så många andra gör det!"

(Ska inte "flyga iväg" i "goda råd", för det finns nog inte, det du inte redan har provat. Blir bara så arg och engagerad!
Lycka till!!!)

livetpålandet sa...

Ta ett gott råd. Vi har alla jobbiga perioder i livet som vi måste ta oss igenom. Då skall man hämta energi "hemma". det är en viktig källa till att tanka energi. Går inte det får man stanna upp och tänka efter. Jag har vid 40 års ålder och med lite livserfarenhet insett att i mitt liv finns inte plats för energitjyvar vare sig det handlar om familj, bekanta eller arbetskamrater!Gör ett val och omge dig bara med människor som GER energi. Då blir livet så mycket enklare!

Märit i Mariehem sa...

Kära Wiktoria, den situationen du befinner dig i är väldigt svår. Den har påverkat och format din person. Ja hela ditt liv. Om jag tolkar dig rätt, så har du hittills, efter alla olika fördömanden, inte vågat tro på dig själv och satsa fullt ut på din talang.
Du är mycket begåvad och hanterar kameran med suveränitet! Våga! Annars kommer du nog aldrig över det. Sedan är det ju klart, att det kan vara både svårt och fattigt att leva som konstnär - även för begåvade personer!

Håller med Ingrid här ovanför, att allt säkert grundar sig i väldig rädsla hos din mamma, knappast i elakhet.
Kan det vara så att hon är rädd att någon skugga ska falla tillbaka över henne, om du skulle misslyckas? Uppenbarligen oroar hon sig för att du inte ska duga.
Blev hon själv som barn kanske så mycket klandrad, att hon inte klarar att bära även att du skulle misslyckas?
Precis så var det för min egen mamma. Som barn blev hon så skrämd för reprimander, så ingen skugga fick någonsin falla på det hon gjort. Man måste vara oklanderlig! Det satt hon fast i.
Ändå var hon godhjärtad - en klippa, som alltid ville ställa upp och hjälpa, både oss i familjen och andra.

Känner ju inte till din mamma, men jag har träffat många mammor i mitt yrke. Undantagslöst vill de att deras barn ska må bra, ändå gör de ibland saker som är helt förkastliga.

Varma styrkekramar!

Anonym sa...

Vill bara säga att dina bilder skänker mig och många andra så mycket skönhet och värme och tankar som börjar virvla. Glöm inte det mitt i allt. Och sluta inte!

Marie Lithén sa...

för 15 år sedan bestämde jag mig för att sådana kontakter tar för mycket energi. Försökte först tala ut och få en förklaring men det blev ett lätt beslut att bryta. Behöver man sådana kontakter? Så mycket styrka man får av att få vara sig själv, jag lovar

Related Posts with Thumbnails