Hostan blommar

Nu blommar hostorna hos mig. Jag älskar de där gracila blommorna. De ser ut som små liljor och färgen är så vacker, svagt lila till vitt. Humlorna svirrar brummande runt de lockande gömmorna. De vet att det finns smaskiga saker där inne i djupet.

Här har en humla stampat fast pistillstänglarna för att kunna ta sig till botten av blomman där det riktigt smaskiga döljer sig.

Men humlan halkar i sin iver och kasar ner mot pistillerna. Den trampar febrilt för att återfå fotfästet.

Ojojoj, humlan tullrar nästan helt omkull och fastnar mot pistillerna! Det ser ut som någon slags vilstol... men humlan verkar inte gilla läget riktigt så den kämpar sig loss och flyger sin kos till en mer lugn och tillmötesgående Strandveronika.

Ett milt duggregn har precis passerat och fäst blänkande vattendroppar på växterna i trädgården. Små diamanter, vattenpärlor, som fångar ljuset och glittrar överallt.

Hostor är tacksamma växter. Bladen är vackra och blommorna likaså. De är pålitliga och gör vad de ska. Dyker upp troget varje år och växer som de ska. Härliga blommor! Annat är det tydligen med den där blomman som jag hade bilder på i förra inlägget. Den rackaren ska jag ta spaden på och förvisa till ett annat ställe, ett sällsamt ställe, långt från min trädgård. Det är säkrast så, även fast frestelsen att låta den vara är stor, för blommorna hade ju en sådan Otroligt vacker färg!

Jag ska lyss till mitt motto: "Våga gräva..."