Förtrollande kyla

Det är lustigt det där, att man försöker att dra ut på saker och ting fast man vet att det bästa vore att ta tag i saken genast. Jag har trotsat kylan. Den förtrollande kylan som gör så att ljuset blir så vackert. I alla fall när man ser genom fönstret och är i den trygga värmen inomhus. När man väl kommer ut ter sig det vackra lite annorlunda...

Jag har varit ute och fotograferat i -27 grader! Det var KALLT vill jag lova!

Tänkte först strunta i alltihop...men dessa färger fick mig att tänka om. Solen har just kikat upp över bergskammen och allt skimrar i det mest fantastiska ljus.


Jag var in en sväng och hämtade mina vantar...kan vara BRA att ha sådana i denna extrema kyla. Gick runt gaveln på huset och där ljuset är ser vi ingången till min hemliga trädgård. Det är tänkt att det ska vara en grind där; kanske blir det så någon gång.

Jag tycker om vinterns färger. Man kan först tro att vintern är vit, att snö är vit, men det är den aldrig. Den skimrar i alla färger.

Det var små iskristaller som svävade runt i luften och åstadkom en liten regnbåge. Eller ska man kanske kalla det för snöbåge?

Solen ligger lågt den här årstiden. Det känns nästan som den bara kikar fram och sedan genast skräms bort av kylan.

Jag har sagt det förut, många gånger antagligen, men det tål att upprepas; detta fantastiska ljus! Det är spår i snön över dammen. Kanske något djur; eller är det en granne? Kanske både och... Tur att isen höll i alla fall för dammen är djup.

De uthuggna trappstegen i stenen ligger gömda under snön.

Slingrande träd får det nästan att se ut som en port in till en annan värld.

När jag kom in blev det imma på kameralinsen eftersom den hade varit utsatt för sådan kyla. Jag tog några bilder genom fönstret, tyckte att det blev så suggestiva bilder genom den immiga linsen.

Snickarglädjen på verandan avtecknar sig som filigranmönster i diset.