Julgransjakten

Igår när solen lyste, för första gången här i november, så begav jag mig ut på den årliga julgransjakten. Varje år försöker jag att leta reda på en vacker julgran innan snön kommer eftersom när snön ligger i skogen blir det alldeles för jobbigt att jaga granarna. Jag har som sport att leta efter Kalle Anka-granar, täta, fluffiga och med en jämn form. Det brukar vara svårt att hitta dem, men jag har lyckats nästan varje år. Ett år gjorde jag en alternativgran, en design-gran, visar bilder på den framöver december. Men det här året, nu när jag har en blogg, så känner jag pressen av att hitta en fenomenalfantastisk Kalle Anka-gran!

Packade in mina tre labradorer i bilen och begav mig iväg, till ett säkert ställe; det har varit julgranssäkert förut i alla fall. Men när jag började strosa runt så trodde jag knappt mina ögon! Vad hade hänt? Vad var det som var fel? Vart hade alla vackra granar tagit vägen?


Visst finns det konstiga granar i skogarna, det har jag sett förut, men i sådana mängder?


Började fnissa litet för mig själv. Kunde inte heller låta bli att fundera på om det var någon som drev med mig. Men hur; inte kunde det väl vara någon som satt hit alla dessa knepiga granar bara för att skoja med mig.

Labbarna hade fått ta med sig pipleksaken till skogen för första gången. De är så våldsamt busiga i början av skogspromenader att jag är rädd att de ska göra sig illa. Det verkar som om de inte har någon hejd på sig och inte blir de lugnare av att matte inte kan låta bli att skratta. Maja bar pipen hela tiden och det hela gick lite lugnare till, en stund i alla fall.

Se på granen! Vad är det för fel?!

Ser ganska häftig ut, men inte som julgran, inte i år!

Och den här! Vart jag vände mig så lurade det knepiga granar på mig. Började gå snabbare och blev svettig. Fnissade vid det här laget högt för mig själv. Måste sett ganska så knepigt ut, minst sagt.

Titta på granen! Allihop var helkonstiga på ett eller annat sätt. Hade de normala granarna sprungit iväg och gömt sig när jag kom? Jag började skratta högt. Skrattade mer och mer så att jag fick ont i magen.

Skrattade så att jag ramlade omkull bakom en gran! Helt upp och ner bakom en av alla dessa knepiga granar!


Och det var då jag fick syn på den! Ett strålande ljus från den nedgående solen stack mig i ögonen när jag låg där och asflabbade och fick mig att titta upp. Där var den! Kalle Anka-granen! Som en riktig uppenbarelse!

Den är så otroligt fin! Antagligen hade den inte hunnit undan att gömma sig som de andra eller så blev den nyfiken när jag skrattade och kom fram och kikade. Här kan man snacka om tät och jämn gran!! Och så började jag fundera; kan jag verkligen såga ner den här otroligt vackra individen? Jag fick nästan dåligt samvete bara jag tänkte på det...och granen står kvar; fortfarande i alla fall..