Tjärnen på bordet

Det är roligt när julen närmar sig. Man får pynta lite här och där och det mesta är tillåtet. Ja det är det självklart annars också, men just till jul är det extra kul att pynta inne. Jag har dekorerat med lite utekänsla; tagit in naturen och placerat den på matbordet.

Den svarta spegelblanka skogstjärnen. Nu finns den här inne på bordet hos mig! Det är ett fågelbad som på sommaren är ute i trädgården, under äppelträdet, men istället för att bara gömma undan det i väntan på våren så får det nu fungera som vattenbehållare för min tjärn.

En limegrön (kommer antagligen att bli det) amaryllis sträcker sig ivrigt efter ljuset. En liten mossig stubbe ser riktigt inbjudande ut att sitta på; kanske kan man doppa fötterna i tjärnen, om man var tillräckligt liten vill säga.


Jag är så fascinerad av skogstjärnar. De är som skogens öga med sitt blanksvarta vatten. Kanske är de till och med bottenlösa och döljer de mest otroliga ting där i djupet, saker som vi inte visste fanns. Kanske en annan värld? I min trädgård har jag också inspirerats av skogens spegelblanka svarta tjärnar. När jag var liten läste jag en bok som hette Missne och Robin, skriven av Inger Edelfeldt, och den boken kom att betyda mycket för mig. Där var det just en tjärn som lurade så otroligt lockande.

Man smyger sig närmare för att kanske upptäcka något. Vad? Blanka svarta vatten är så otroligt lockande! Solens strålar silas genom lavarna som hänger på de gamla träden.

Både hoppas och inte hoppas att man ska få syn på det.

Kanske en tjärnalv.

Här håller jag på att skapa min egen lilla tjärn inne i stallet.

Ella, den yngsta labradoren, sitter uppe på Solon och tittar på. Det ser ut som att hon ler och det gör hon. Hon tycker att det är så roligt att rida och har en sådan otroligt bra balans! Solon tittar också på matte. Kanske funderar han på varför jag leker med maten, eller så tänker han att han också skulle vilja ut i skogen och undersöka de där svarta skogstjärnarna lite närmare...