02 april 2014

Gina är död

Min älskade labrador Gina finns inte längre!
Jag har gjort någonting fruktansvärt: den 1 april bad jag min man ringa veterinären och beställa en avlivning, själv klarade jag inte av att prata i telefonen och yttra de hemska orden.
Fyra timmar senare var hon död.

Gina och jag gick en promenad i skogen innan det var dags att åka. Och en sväng in i trädgården...Gina stannade bakom mig, jag vände mig om och såg hur hon vände på huvudet och såg sig omkring i trädgården för sista gången. Hon tittade på mig och det syntes att hon visste vad som var på gång att hända...
När vi var framme vid veterinären öppnade jag bildörren och när hon förstod att hon måste kliva ut gnällde hon förtvivlat och nästan skrek...av rädsla och som om hon visste vad som skulle hända och hon inte alls ville vara med på det som skulle ske...jag lyfte ut henne ur bilen. Hon gick bredvid mig och tryckte sig mot mitt ben så hårt hon kunde.
Inne på rummet hos veterinären blev vi lämnade ensamma en stund. Gina fick syn på en dörr som ledde ut och hon tryckte nosen mot dörren och pep förtvivlat och riktigt bad mig om att vi skulle gå därifrån.
Veterinären kom in och gav henne en lugnande spruta, som de brukar göra. Vi lämnades en stund. Sedan kom veterinären tillbaka och frågade mig: "är du beredd?" Och vad skulle jag svara på det??! Jag kan aldrig vara beredd på en sån sak, men jag måste. När den dödande vätskan sprutades in och Ginas sista sekunder innan döden så verkade det som om hon kämpade emot, hon ville inte dö! hon ville stanna kvar med mig...och så gav hon upp.
Jag satt kvar med henne en stund: fattade inte att hon var död, hon såg ut som om hon sov! Tänk om hon skulle vakna!
Till slut reste jag mig upp, gick runt i rummet och tittade på henne en sista gång, öppnade den där dörren som hon ville gå ut genom bara för några minuter sedan...och så gick jag därifrån. Jag höll upp dörren en stund och sa till Gina: "Kom nu min älskade vän så åker vi hem!"
Gina blev 15 1/2 år! Hon föddes 1998-09-13. Död 2014-04-01.
Och med Gina dog även en stor del av mig själv....











27 kommentarer:

lisashus sa...

Så oerhört hjärtskärande, detta som du berättar och hur hon kämpade emot! Fy, så hemskt att ta ett sånt beslut, det är beundransvärt att du orkade!
Beklagar sorgen och saknaden!

Underbara bilder!
Lisa

Sylvia sa...

Jag känner med dig, har tårar i ögonen, vet tyvärr hur det känns.. Beklagar sorgen !

Anonym sa...

Tårarna stiger för jag vet hur svårt det är... Men samtidigt har vi ibland inget annat val än att låta våra käraste vänner somna in så smärtfritt som möjligt.
Styrkekramar till dig <3

ulla laiho sa...

Det är en stor hjärtesorg att inte få behålla sina älskade djur i all evighet. Vi är många som känner med dig.

Meta sa...

Det kan var hur svårt som helst , men det är inte lättare att se djuren lida som nog skulle vara fallet om du inte gav henne den chansen att få vila ut innan det blir för svårt för henne.Du är stark och duktig som klarade detta jobbiga beslut. Önskar dig all glädje med din andra hund som du nu kan ge din kärlek till.
Tänker på er.
Kram Meta

Ida Eriksson sa...

Jag beklagar, jag vet hur det är. Gu så vacker hon var, en grå fin liten dam. De är ju så tjusiga när de blir gråa.
Kramar!

Maria-Thérèse ~ www.afiori.com sa...

Å så fruktansvärt.

Lyckans Smed sa...

Kram

Luna Ek sa...

Hjärteskärande beskrivning! vet precis hur du känner det. Hjälplös hund och hjälplös sorg.

Trösteord är att hon ånyo springer i de grönaste av marker men hennes själ finns kvar.

Luna

Lottas Fotografi sa...

Finns inga ord som tröstar kära du. Jag vet hur det känns. Jag förstår. En livskamrat finns inte hos dig längre. Bara i tanken och hjärtat. Som tur är har du alla fina minnen och foton. Du får minnas alla fina stunder ni haft. Det kan inga sprutor ta ifrån dig. Det krävs stort mod att göra det rätta för sin vän. Det är lätt att bli egoistisk. Ett djur ska inte behöva lida. Du såg till att det enda rätta blev gjort.
Styrkekramar Lotta

Märit i Mariehem sa...

Så svårt och ändå nödvändigt!
I just en sådan situation sa veterinären till mig;
- Den dagen man skaffar ett djur, så åtar man sig även ansvaret att låta djuret få sluta när det är dags.
Det är det smärtsamma ansvaret du nu har tagit.
Styrkekramar till er!

Viola sa...

Usch...jag vet vad du går igenom, har gjort det 4 ggr med mina labbar och det är så hemskt...styrkekram

hesan sa...

Ja så otroligt sorgligt det är när den dagen kommer... tårarna som aldrig tar slut, den sista blicken i de trötta ögonen..
Det finns inga ord som tröst!
Kram Helena.

Anonym sa...

Dear Wictoria,
your post made me cry today. I have experienced that drive to the vet myself with a beloved Basset Hound.
We have to remember the unconditional love we received from
these beautiful animals to help us
heal the pain.
I am thinking of you during this time of loss, Siggi

Maj sa...

Skickar en styrkekram till en sann djurvän.En seriös hundägare som inser verkligheten och inte behåller sin vän för sin egen skull. Jag fick min första hundvalp när jag var 13 år så jag har erfarenhet. Kram

skogsnuvan sa...

Jag känner din sorg inom mig och blir ledsen själv. Den fina älskade hunden klok som den klokaste. men hon fick leva ett långt och lyckligt liv med dom hon älskade och det är inte alla som haft ett sådant liv. Förstår din oändliga sorg för ingen älskar en som en hund eller katt helt villkorslöst och utan de krav som människorna har på oss. Kram

Bitte sa...

Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg och det konstigaste av allt är att jag fick ett infall att jag skulle kika in hos dig nu och jag visste precis vad ditt senaste inlägg skulle handla om :-(.

Vad hemskt det du berättar om hur hon inte ville kliva ur bilen och att hon sedan försökte ta sig ut ur rummet, jag lider verkligen med dig! Det måste ha varit fruktansvärt! Jag vet ju också hur speciell Gina var för dig, precis på samma sätt som min Mollie är speciell för mig.

Det värsta med att ha djur är de här hemska besluten man måste ta en dag, vare sig man vill eller inte. Det beslut du tvingades ta var ett uttryck för den största kärleken och det var även den största kärleken som gjorde att Gina höll sig kvar i så många år hos dig. Även fast du inte längre kan hålla henne i din famn, vet jag att din älskade Gina finns hos dig nu.

Varma kramar
Bitte

Hillevi sa...

Sådan sorg är bottenlöst djup men jag tror att hon fortsätter att vara med dig och de andra tre.

Lantliv i Norregård sa...

Så otroligt sorgligt....
Finns inga ord som tröstar, mitt hjärta brister...:((
Jag är säker på att hon alltid finns med Dig & din fina familj.

Kram M

Hans sa...

Så vackert skrivet av dig, och så fina bilder. Tårarna bara rinner...

Kram.

Tiger sa...

Åh, så sorgligt! Så som du beskriver det blir man verkligen berörd. Det är nackdelen med att ha djur som kära familjemedlemmar, att åren tyvärr går alldeles för fort tillsammans.

Kram
Elisabet

Anonym sa...

Vet hur det känns. Fick avliva min hund som jag haft i nio år förra torsdagen också.

G:a Affären sa...

Åhh, det är så sorgligt när det är dags, jag långt innan också när tanken kommer.
Jag hade också en hund som blev så gammal...
Din fina Gina med dessa kloka ögon. Så vackert att du "tog med" henne hem igen.

Varm kram.
Cia

Anonym sa...

Åh fy vad sorgligt.....Förstår att det måste ju vara hemskt.....det är den tråkiga delen med att ha djur....att dom blir gamla dom också...men du får försöka tänka på alla fina år ni ju haft...över 15 år! Vilken fin Gina, härliga foton!
Kram till dig/Nettan

Terje sa...

En stor kram får du! Jag vet så väl vad du gått genom. Oktober 2011 fick vi åka till iväg med våran Snusen, en katt som inte var en katt utan en hel personlighet. Vi satt med honom när han somnade in...

Gela sa...

ÅÅÅ vad det gjorde ont att läsa. En styrke kram till dig!/Gela

Anonym sa...

Så otroligt ledsamt!
Marita i Björkhagen

Related Posts with Thumbnails