Ett fynd -och vårblommor

Ibland kan man ha sina aningar. Man känner på sig saker, anar saker och ting, har sina funderingar, misstankar och förhoppningar. Det har just varit en sådan dag för mig, en dag full av aningar. Det har varit insamling av Grovsopor i byarna här i trakten. Och det kan vara rena julafton! Jag brukar alltid ta en sväng med bilen och sakta in när jag närmar mig någon hög vid vägkanten. Det finns säkert många som tycker att jag är helfläng som glor på vad andra slänger. Jag för min del tycker att det är många som är knäppa som slänger värdefulla och vackra saker. Alltså vackra användbara saker. Varför inte skänka dem till någon loppis, tex för välgörande ändamål? Nej de slänger tydligen hellre, de bryr sig helt enkelt inte.
Men jag bryr mig. Åker runt i bilen och förundras över många människors attityder. Och vad de slänger...

Jag trodde att jag såg i syne när jag närmade mig högen med grejor. Såg lite suddigt, såg fel helt enkelt. Jag har länge hållit ögonen öppna ifall en sådan skulle dyka upp, ifall jag liksom skulle råka ramla över en, och nu gjorde jag det! Helt gratis till och med!
(Bilden har jag gjort i kameran, inte efterbehandlat på datorn)

Det var en gammal pianopall! En sån där snygg och användbar sak som dessutom är gammal. Vilket otroligt fynd!! Och den låg slängd. Någon som inte ville ha den längre och bara kastade bort den. Det ödet kunde jag inte låta pallen gå till mötes utan jag stannade bilen, klev ur och lastade in den stackars pallen. Hur kan man kasta någonting sådant? Helt oförståeligt!

Pallen är målad svart och har en sådan där rolig träskruv. Jag hittade även en hel mängd blomstöd som någon slängt bort. Naturligtvis räddade jag dem också.

Kurviga detaljer från pallen.

På hemvägen körde jag förbi ett gammalt ödehus som står övergivet och förfaller. På den gamla gårdsplanen växte små tusenskönor. Jag tog med en liten tuva hem, vilken nu bor i min trädgård.
Jag tycker att de är så söta!

För att fånga tusenskönornas sanna väsen får man krypa nära, alldeles intill marken.

Hoppas att de kommer att trivas i sitt nya hem.

Gullvivorna har också slagit ut. Gullvivor får mig alltid att tänka på kaniner. Det beror på boken "Den långa flykten" av Richard Adams, vilken var den första bok jag läste när jag precis lärt mig läsa. Jag var så förtjust i kaniner och skulle absolut läsa den boken. Jag tycker fortfarande, som vuxen, att kaniner är trevliga och förtjusande små djur så det var en kärlek som bet sig fast, kan man säga.

Kabbelekan vid dammen sträcker sina smörgula blommor mot ljuset. Förr åt man knopparna som kapris, vilket inte är att rekommendera eftersom hela växten är giftig.