Mitt Narnia

Idag tänkte jag visa en av fantasierna jag har haft när jag gjort min trädgård. Jag har haft flera visioner i mitt huvud, bla barock-och renässansträdgårdar, skogens svarta tjärnar, den hemlighetsfulla trädgården, men nu tänkte jag visa min vinterträdgård. Mitt Narnia!

Det är morgon och det blå skimrande ljuset ger en annan dimension åt trädgården. Det får allt att se ut som en saga. Lyktan som lyser upp vägen mellan världarna, och gör så att man lätt hittar tillbaka genom passagen, står vid dammkanten, tjärnen, alldeles intill det gamla beskyddande lärkträdet.


Snön ligger och ruvar ovanpå lyktan. Det ser nästan ut som mössor, eller kanske hattar.

Det är kallt och frostigt. Kylan gör att luften känns vass, som om det skulle vara för mycket syre i den. Rosenbågen, som står i passagen in till renässansdelen, är dekorerad av stora frostflingor.

Porten in till sagans värd är passerad. Här är det den vilda otuktade trädgården som bestämmer. Det är faktiskt ingen trädgård, inte i det ordets mening, det är vilt, ostrukturerat och naturligt. Den stora trappstenen, som har trappsteg uthuggna, ligger under ett snötäcke. Rådjuren sover uppe på den ibland. De känner sig trygga där.

Herr Kanin har skuttat upp på stenen. Han blev nyfiken på vem som kom pulsande genom snön. Hörde direkt att det inte var något rådjur. Det är konstigt vad de här djuren är tama...

Den välvda bron leder från tjärnen in till den andra världen.

Rådjuren har sitt hemviste i min trädgård om vintrarna. Det är en liten flock som har bosatt sig här, speciellt om nätterna, och de äter både frukost och kvällsmat... Deras spår över dammen bildar mönster. Det ser nästan ut som om de försökt att göra ett pentagram.

Det har blivit eftermiddag och solens strålar silas genom lövträden. Ljuset med sina varma färger luras, det ser varmt ut även fast kylan biter.

Men vad är det där, som sticker upp? Kan det vara öronen på ett av rådjuren?


Det är något som kikar upp bakom stenen!

Javisst, det är ju Herr Kanin! Det är en liten lurig herre det, man vet aldrig vad han hittar på. Jag misstänkter att även han smaskar på mina blommor.

Här sitter Herr Kanin lite bortglömd. Snön har brett sitt täcke över honom. Men han har inte varit ensam för precis framför honom har ett rådjur haft sin nattlega uppe på stenen. Tänk om jag hade kunnat fotografera det!

Det är dags att dra sig tillbaka in i husvärmen igen. Solens sista strålar kikar fram bakom kaninens öron. De vilda djuren stannar i sagans trädgård och inväntar, liksom jag, att våren till slut ska vinna över vinterlandet.

Det är dags att ta farväl av Mitt Narnia för den här gången. Träden sluter sig bakom mig när jag går tillbaka till människornas värld. En lätt känsla av sorgsenhet infinner sig i mitt hjärta. Känslan av att kanske vilja stanna kvar, men ändå inte. Kluvenheten, misstanken att ha gjort intrång där människor egentligen inte borde vara och känslan av att jag måste återvända till det invanda. Jag går vidare och trädgården ler sitt hemlighetsfulla leende emot mig.

Väl inne i husets trygga värme går jag upp i salen och tar ett fotografi genom fönstren över min trädgårds sagolandskap. Jag ska låta den delen vara som den är, orörd, vildvuxen och gåtfull.

Till sist sätter jag mig vid datorn och föser över bilderna från kameran. Från en värld till en annan, på bara några sekunder. Men tiden finns ju egentligen inte och det innebär i sin tur att allt finns samtidigt...