Frusen tid

Snön kom och lekte lite med oss och sedan försvann den. Nu har frosten tagit vid i dess ställe. Jag har varit och fotograferat lite och kommit förgängelsen inpå livet. För en tid sedan, var det hö i den här ladan. Om det var för länge sedan eller endast för ett tag sedan beror på vilken personlig uppfattning man har om tiden. Nu har skogen tagit tillbaka det den förlorade en gång i tiden. Det ena avlöser det andra och följer händelserna tidens gång så tar alltid naturen tillbaka sin självklara rätt till existens.

En gång för länge sedan var även ladan stora levande träd. Nu håller timret på att bli till mull där nya träd växer. Kretsloppet har gått ett varv och allt är frid och fröjd, kan man tycka. Men det ser i alla fall ut som om den stackars ladan kämpar, nu för tiden en ojämn kamp, bortglömd av dem som en gång byggde och använde den. De kanske inte ens finns kvar längre, de heller..

När man går närmare är det som om dörren öppnas till en annan värld. Samma värld men annorlunda. Allt blir så mycket mer påtagligt när man kikar in genom dörren. Känns nästan som om man kikade in olovandes på händelser som egentligen inte var tänkta för människors ögon.

Kaos hittar man här inne i ladan. Eller är det här ute man bör säga nu? Kaosteorin dyker upp i mina tankar; att den stämmer verkligen här. Eller kanske inte. Det kan vara så att det som ter sig som rena kaoset egentligen är någonting helt annat. Det kan gå tumultartat till ibland när ting tar tillbaka sin ursprungliga rätt till existens, men till sist blir allt som det var avsett att vara; i det här fallet skogen som återställer människans korta gästspel i dess livsflöde.

Begreppet tid kommer ofta i mina tankar när jag vistas vid vatten. I det här fallet bäcken i skogen. Vattnets konstanta rörelser sker här och nu, precis i detta ögonblick, nya rörelser hela tiden men ändå samma rörelser som har skett hela tiden innan, ända sedan dess begynnelse. Och hur vet man hur långt tillbaka det kan ha varit? När började bäcken; kan man mäta tiden?

Jag hoppas att det kommer en tid när vi människor inte ser oss tvingade att mäta en massa tid hela tiden. Att allt kan få ske i sin egen rytm. Jag tror egentligen inte alls på begreppet tid; det är en uppfinning av mänskligheten, ofta i syfte att hålla kontroll på saker och ting.

Bäcken leker sig fram genom skogen utan egentligt mål eller mening. Den bara finns där; utan planer, krav eller plikter.

Det är någonting speciellt med vatten. Livfullt forsande samtidigt som fruset till is men ändå samma vatten.

Den här bilden får mig att tänkta urtid. Tid innan tiden fanns. En mer naturlig tillvaro som känns lockande och spännande. Det finns snart inte mycket naturlig natur kvar längre. Och det lilla som finns kvar vill människan gärna utnyttja, exploatera, med de numera så modernt slagkraftiga orden: "vi måste tänka på miljön!" Jo visst, men går det verkligen att rädda vår miljö genom att exploatera naturen?...

Fina Kanin

Det är underligt egentligen vilka fördomar som finns i vår värld. Alla möjliga, från små till stora och till gigantiska. Jag ska presentera en av de mindre; kaniner. Min kanin Leo är en dvärgvädur med den ganska ovanliga färgen blå zobel siames och han är inte alls som en kanin, säger de som mött honom.
Här är det Gina som är tillsammans med Leo i Röda Rummet.

Leo ligger på en av sina favoritmattor, han gillar den där persiska ullen, säger han, den värmer så bra och så får han så bra fäste för tassarna när han sticker iväg med en rivstart, snabbt som vinden, på kaniners vis. Han tycker om det här huset, det är så stora ytor att springa på och han spinner loss i kurvorna mellan rummen, tur att han har fyrtassdrift!

Leo fyller snart 12 år! Och det där med den hiskeliga farten har lugnat sig och så ser han inte lika bra längre. Jag kan berätta att han är alldeles rumsren, går på en låda med kattsand, och han är lös i hela huset. När han var yngre låg han ofta i soffan med hundarna. Det där med fördomar då? Jo många ser en bur framför sig när de tänker på kaniner; de säljs ofta som tex "burkanin säljes" i tidningarna. Vad är en burkanin? Leo har aldrig sett en bur än mindre varit inspärrad i en. Om man handskas med kaninungen som om det var en hundvalp så blir även kaniner rumsrena. Sedan är det sladdarna som kan ställa till bekymmer, men det går att åtgärda. En gång för länge sedan bet Leo av telefonsladden...inga telefonförsäljare kom fram och det var ju bra! Det tog ett tag innan jag reagerade på att det aldrig ringde.

Jag tycker att han är så vacker och söt!

Den här bilden är inte den bästa men jag smög mig på Gina och Leo när de låg och sov på mattan tillsammans en kväll och det var ganska mörkt. Gina är min äldsta labbe, 11 år.

Leo är en riktig tuffing. Att det gnags ben alldeles intill bekommer honom inte det minsta. Han var till och med dit och nosade och ville gnaga lite. Det går vilt till när mina labbar får gnagben, det kan man också se på rörelseoskärpan på hundarna.

När Ella var valp så hade hon Leo som kudde! De låg i sängen båda två och sov tillsammans. En riktig pälskudde, en levande sådan, varm trygg och gosig.

Mina älskade djur. Jag tror med bestämdhet att djuren blir på det sätt som människan gör dem till, i alla fall våra husdjur. Många som träffat mig och mina djur blir förvånade över att de kommer så bra överens; jag blir mest förvånad över att det är något att förvånas över...

Ett litet kaninöra över ögat stänger ljuset och världen ute.

Tjärnen på bordet

Det är roligt när julen närmar sig. Man får pynta lite här och där och det mesta är tillåtet. Ja det är det självklart annars också, men just till jul är det extra kul att pynta inne. Jag har dekorerat med lite utekänsla; tagit in naturen och placerat den på matbordet.

Den svarta spegelblanka skogstjärnen. Nu finns den här inne på bordet hos mig! Det är ett fågelbad som på sommaren är ute i trädgården, under äppelträdet, men istället för att bara gömma undan det i väntan på våren så får det nu fungera som vattenbehållare för min tjärn.

En limegrön (kommer antagligen att bli det) amaryllis sträcker sig ivrigt efter ljuset. En liten mossig stubbe ser riktigt inbjudande ut att sitta på; kanske kan man doppa fötterna i tjärnen, om man var tillräckligt liten vill säga.


Jag är så fascinerad av skogstjärnar. De är som skogens öga med sitt blanksvarta vatten. Kanske är de till och med bottenlösa och döljer de mest otroliga ting där i djupet, saker som vi inte visste fanns. Kanske en annan värld? I min trädgård har jag också inspirerats av skogens spegelblanka svarta tjärnar. När jag var liten läste jag en bok som hette Missne och Robin, skriven av Inger Edelfeldt, och den boken kom att betyda mycket för mig. Där var det just en tjärn som lurade så otroligt lockande.

Man smyger sig närmare för att kanske upptäcka något. Vad? Blanka svarta vatten är så otroligt lockande! Solens strålar silas genom lavarna som hänger på de gamla träden.

Både hoppas och inte hoppas att man ska få syn på det.

Kanske en tjärnalv.

Här håller jag på att skapa min egen lilla tjärn inne i stallet.

Ella, den yngsta labradoren, sitter uppe på Solon och tittar på. Det ser ut som att hon ler och det gör hon. Hon tycker att det är så roligt att rida och har en sådan otroligt bra balans! Solon tittar också på matte. Kanske funderar han på varför jag leker med maten, eller så tänker han att han också skulle vilja ut i skogen och undersöka de där svarta skogstjärnarna lite närmare...

Nya Adventsstaken

Jag har tagit några bilder på min nyinförskaffade adventsljusstake. Till slut har jag hittat en som jag tycker är både hyggligt snygg och fin rent prismässigt, det vill säga den kostade inte alls mycket. Just den kombinationen tycker jag är oemotståndlig. Jag har antagligen sagt det förr, men det tål att upprepas.

Om man går in för att se saker och ting i detalj kan det mesta bli vackert.


Här är den. Jag skulle kunnat gjort den själv men det ska finnas tid och tålamod också och så tror jag inte att den skulle kunnat bli billigare då heller, än vad den redan är, så att säga. Köpt på Clas Ohlson.


Den passar in fint.
Jag ville ha något smäckert som flyter in i omgivningarna.


Det viktiga är, som alltid, ljuset...

...och bakgrunden.

Adventsstjärnan är i koppar, det blir så varmt sken av dem. Just den här hänger i matrummet. Den snirkliga ljuskronan, som delvis syns, har jag själv gjort. Det är roligt att knåpa med ståltråd. Jag fick initiativet till det när jag stängslade för hästen en vår...den attans ståltråden bara trasslade och ställde till förtret. Så jag fick något temperamentsmässigt lågvattenmärke ett tag på härvan av tråd och gick lös på den. Det var då som jag insåg vad roligt man kunde ha med ståltråden, alltså inte att stängsla hagar...utan att göra snirkliga krusiduller. Så jag satt där i hagen ett tag och lekte litet i stället. Det var så det började.

Inför advent

På söndag är det första advent. Och jag har ännu inte vågat närma mig stället där adventspyntet ligger gömt. Största anledningen till det är att jag antar, misstänker skarpt, att det sedvanliga trasslet och krånglet kommer att anfalla mig då. Sladdar som infiltrerat sig i varandra, stora härvor av sladd med knutar och annat djäkelskap. För att inte tala om alla dessa små lampor... Hur kan de gå sönder när de bara har legat helt stilla i säker förvaring? Samma sak varje år dessutom.

Min man frågade mig om jag var säker på att jag visste vart adventspyntet var undanstoppat. Jag förstår hans undran för förra året hade vår julgransfot förvunnit spårlöst. Den fanns absolut inte på den platsen där vi hade lagt undan den. Nu har jag en känsla av att adventspyntet har lärt sig av julgransfoten så att säga... Ska ta itu med detta i morgon. I kväll ska jag gotta mig i min favoritfåtölj i biblioteket med min absoluta favorittidning; Gods & Gårdar! Bläddra i den och förundras över hur vackra ställen det finns..och förundras över vad folk verkar ha välstädat hemma! Säger jag som har tre svarta labradorer som just nu släpper päls besinningslöst.

Får lite julkänsla av den här bilden och så tycker jag så mycket om färgerna.

Bolltistel och ryskt martorn skymtar, hänger på tork.

En gammal bibel ligger uppslagen.


Biblia, tryckt 1900. När den är skriven vete gudarna.


Tycker om det gamla typsnittet.

En glaskula försöker läsa meningen mellan raderna...

...men hur får man reda på om den lyckats?

Ljussättning

Jag skulle gärna vilja ha ett snack med den som har ljussatt denna novembermånad. Igår kväll gjorde jag iordning några av de mindre jularrangemangen och tänkte, glad i hågen, att jag skulle fotografera dem idag och lägga in några bilder på bloggen. När jag vaknade i morse kan man kanske inte säga att jag blev förvånad utan mera att jag faktiskt blev förbannad. Den här dagen är nog den mörkaste som jag varit med om. Molnen ligger och släpar sig fram nere vid marken och det regnar.

Jaha, tänkte jag, typiskt. Nu är det hopplöst att få några vettiga bilder. Och att använda sig av blixt det vägrar jag, oavett vad det gäller. Blixt och jag går helt enkelt inte ihop, då får fotograferingen hellre vara. Satte fram blomrackaren i det lilla ljus som stretade för att ta sig in genom fönsterglaset och gav kameran order om att inte låtsas om den näst intill obefintliga tillgången på ljus. Sände några kraftiga tankar till min lilla ynkliga kamera att; nu jäklar skärper du dig för nu ska det vara ljus i vårt hus!

Så här blev första bilden. Inte illa! Min lilla kamera utförde det omöjliga, för ni ska veta att det var otroligt mörkt!
En liten cyklamen som sitter på renlav och torkade rönnbär. Skägglav hänger över kanten.


Den är så otroligt söt!


Jag har planterat slingor av linnea som jag hoppas ska hålla sig fram till våren. Här står gruppen på matsalsbordet, matrummets kakelugn syns i bakgrunden och det gamla porträttet föreställer min mormors mor. Och en kristallkula, det är ju aldrig fel att ha, men så gäller det att kunna använda den också..

En liten söt gran. Tog upp den från en dikeskant och har planterat den i jord. Till sommaren ska jag plantera ut mina smågranar.

Muggen kommer från Indiska.

Den här lilla granen kommer från samma dike.

Planterad i jord och satt i en kanna som kommer från en loppis.

Cyklamen

Julgransjakten

Igår när solen lyste, för första gången här i november, så begav jag mig ut på den årliga julgransjakten. Varje år försöker jag att leta reda på en vacker julgran innan snön kommer eftersom när snön ligger i skogen blir det alldeles för jobbigt att jaga granarna. Jag har som sport att leta efter Kalle Anka-granar, täta, fluffiga och med en jämn form. Det brukar vara svårt att hitta dem, men jag har lyckats nästan varje år. Ett år gjorde jag en alternativgran, en design-gran, visar bilder på den framöver december. Men det här året, nu när jag har en blogg, så känner jag pressen av att hitta en fenomenalfantastisk Kalle Anka-gran!

Packade in mina tre labradorer i bilen och begav mig iväg, till ett säkert ställe; det har varit julgranssäkert förut i alla fall. Men när jag började strosa runt så trodde jag knappt mina ögon! Vad hade hänt? Vad var det som var fel? Vart hade alla vackra granar tagit vägen?


Visst finns det konstiga granar i skogarna, det har jag sett förut, men i sådana mängder?


Började fnissa litet för mig själv. Kunde inte heller låta bli att fundera på om det var någon som drev med mig. Men hur; inte kunde det väl vara någon som satt hit alla dessa knepiga granar bara för att skoja med mig.

Labbarna hade fått ta med sig pipleksaken till skogen för första gången. De är så våldsamt busiga i början av skogspromenader att jag är rädd att de ska göra sig illa. Det verkar som om de inte har någon hejd på sig och inte blir de lugnare av att matte inte kan låta bli att skratta. Maja bar pipen hela tiden och det hela gick lite lugnare till, en stund i alla fall.

Se på granen! Vad är det för fel?!

Ser ganska häftig ut, men inte som julgran, inte i år!

Och den här! Vart jag vände mig så lurade det knepiga granar på mig. Började gå snabbare och blev svettig. Fnissade vid det här laget högt för mig själv. Måste sett ganska så knepigt ut, minst sagt.

Titta på granen! Allihop var helkonstiga på ett eller annat sätt. Hade de normala granarna sprungit iväg och gömt sig när jag kom? Jag började skratta högt. Skrattade mer och mer så att jag fick ont i magen.

Skrattade så att jag ramlade omkull bakom en gran! Helt upp och ner bakom en av alla dessa knepiga granar!


Och det var då jag fick syn på den! Ett strålande ljus från den nedgående solen stack mig i ögonen när jag låg där och asflabbade och fick mig att titta upp. Där var den! Kalle Anka-granen! Som en riktig uppenbarelse!

Den är så otroligt fin! Antagligen hade den inte hunnit undan att gömma sig som de andra eller så blev den nyfiken när jag skrattade och kom fram och kikade. Här kan man snacka om tät och jämn gran!! Och så började jag fundera; kan jag verkligen såga ner den här otroligt vackra individen? Jag fick nästan dåligt samvete bara jag tänkte på det...och granen står kvar; fortfarande i alla fall..